Jag sökte efter fel men fann sanningen

Berättat av R. Stuart Marshall

”Vi talar inte med Jehovas vittnen”, sade jesuitprästen. ”De använder Bibeln.” Hans svar förvånade mig, eftersom jag just hade bett honom att hjälpa min hustru genom att visa henne motsägelser i Jehovas vittnens läror. Jag beslöt att själv studera Bibeln med vittnena så att jag kunde visa henne att de har fel.

DET var då, när jag var 43 år, som jag bestämde mig för att försöka motbevisa Jehovas vittnens läror genom att använda logik och mina kunskaper i teologi. Från grundskolan till högskolan hade jag gått i katolska skolor. Jag tog ekonomie kandidatexamen 1969, och jag läste också de kurser i filosofi och teologi som krävdes, men något studium av Bibeln ingick inte i min katolska utbildning.

Efter högskolestudierna gifte jag mig med Patricia McGinn, som också var katolik. Vi fortsatte vår utbildning, och vi tog båda doktorsexamen vid Stanford University. Vår son, Stuart, föddes 1977, och vi flyttade så småningom till Sacramento i Kalifornien. Under de följande 23 åren arbetade jag för delstaten Kalifornien i Legislative Analyst’s Office (LAO), en politiskt oberoende analysgrupp, där jag analyserade budgetfrågor inom utbildningsområdet. Jag arbetade hårt och hade ett bra liv. Det var underbart att vara pappa och se vår son växa upp. Min kära hustru stödde mig lojalt, och jag stödde henne.

Svar för 25 cent

När vår son var två år skaffade Patricia en bibel av Jehovas vittnen och började studera den tillsammans med dem. Hon döptes tre år senare. Jag tyckte att Jehovas vittnen var trångsynta i sin syn på helgdagar och blodtransfusioner, även om jag tyckte att deras resonemang när det gällde vissa andra ämnen var övertygande. Till min förvåning talade jag öppet om min uppfattning en dag 1987 när jag ombads att redogöra för mina rekommendationer vid ett möte med senatens och representantförsamlingens utskott som var ansvariga för statens utbildningsprogram.

University of California ville ha anslag för att kunna konkurrera med andra delstater om ett federalt projekt på sex miljarder dollar. Projektet gick ut på att bygga en partikelaccelerator för forskning på subatomära partiklar. Jag hade rekommenderat att inga anslag skulle beviljas, med motiveringen att projektet inte skulle ha någon gynnsam inverkan på delstatens ekonomi. Universitetet bemötte detta genom att kalla in två nobelpristagare i fysik  för att de skulle framföra sina synpunkter. Båda beskrev vilka forskningsresultat som projektet kunde ge. Den ene sade att det skulle kunna ge svar på frågan om universums uppkomst. Den andre sade att det skulle kunna kasta ljus över frågan om hur liv uppstod på vår planet.

Ordföranden vände sig till mig.

”Tycker du att sex miljarder dollar är för mycket för att få svar på de här frågorna?” undrade han.

”Jag håller med om att det här är viktiga frågor”, svarade jag. ”Men Jehovas vittnen kommer till min dörr på lördagarna och erbjuder en tidskrift för ett bidrag på 25 cent. Den tar upp samma frågor. Och jag undrar om inte deras svar för 25 cent är bättre än de svar för sex miljarder dollar som det här projektet skulle kunna ge oss.”

Alla i rummet gapskrattade, också nobelpristagarna. Fastän representantförsamlingen beviljade anslag till att gå vidare med projektet var det ingen som motbevisade det jag sagt.

Med tiden insåg jag att jag måste ta itu med den situation som uppstått hemma. Efter att under sex år ha diskuterat Bibeln och Jehovas vittnen med Patricia blev jag besviken när hon ville använda mer tid i förkunnartjänsten. Det skulle innebära att hon minskade sin arbetstid vid universitetet. Att en person som i vanliga fall tänkte logiskt och förnuftigt kunde ha sådana mål gjorde mig frustrerad, och det verkade inte finnas något som jag kunde säga eller göra som skulle kunna få henne att ändra sig.

Jag försökte skaffa hjälp av en expert, någon som hade mer bibelkunskap än jag och som jag trodde lätt skulle kunna peka på motsägelser mellan Jehovas vittnens läror och Bibeln. Om en enda lära kunde bevisas vara falsk, skulle de övriga inte heller vara trovärdiga. Det var allt som skulle behövas för att jag skulle nå min hustrus matematiska sinne. Jag kontaktade jesuitprästen i den kyrka som Patricia och jag tidigare hade gått till. Vårt möte slutade med det samtal som jag beskrev i början av den här artikeln. När prästen vägrade att tala med min hustru, tänkte jag att även om det tog lite längre tid skulle jag själv kunna hitta felaktigheterna och påvisa dem för Patricia.

Jag försöker hitta fel

Det som gjorde störst intryck på mig när jag studerade Bibeln med Jehovas vittnen var Bibelns profetior. Jag läste detaljer om Babylons fall i profeten Jesajas bok, detaljer som skrevs  ner nästan 200 år i förväg. Så till exempel namnges Cyrus som erövraren, och hans taktik att leda bort floden Eufrats vatten för att kunna besegra Babylon beskrivs. (Jesaja 44:27–45:4) Flera år tidigare hade jag studerat Babylons fall i samband med en kurs i militär strategi. Jag fick också lära mig att profeten Daniel, mer än 200 år i förväg, hade förutsagt detaljer om en mäktig grekisk kung och hur hans kungadöme skulle delas i fyra svagare riken efter hans död. (Daniel 8:21, 22) Jag kom ihåg dessa historiska fakta om Alexander den store från mina studier i forntidens historia. Genom personliga efterforskningar i referensverk kunde jag bevisa för mig själv att de här bibelböckerna verkligen var skrivna innan de förutsagda händelserna inträffade.

Ju mer jag studerade med Jehovas vittnen, desto mer övertygad blev jag om att Bibeln är Guds ord, något som år av studier i katolsk teologi inte hade kunnat övertyga mig om. Vad skulle jag göra med den här insikten? Jag beslöt att överlämna mitt liv åt Jehova och bli ett av hans vittnen. (Jesaja 43:10) Jag döptes 1991, två år efter samtalet med prästen. Vår son döptes följande år.

När vårt liv nu hade fått en ny inriktning ändrade vi de mål vi ville uppnå som familj. Bland det första jag gjorde efter mitt dop var att göra upp en femårsplan för min hustru, så att hon skulle kunna sluta undervisa vid universitetet när hon blev 50. Hon ville bli pionjär, som på den tiden innebar att man använde 1 000 timmar om året, eller omkring 83 timmar per månad, till att undervisa om Bibelns sanningar. År 1994 hade hon minskat sin arbetstid så mycket att hon kunde börja som pionjär. Mina första mål var att göra framsteg i förkunnartjänsten, hjälpa till där jag kunde i församlingen och som frivillig hjälpa till med räkenskaperna i samband med byggandet av Rikets salar i området.

Då och då hade jag möjlighet att samtala om Bibeln på mitt arbete. En ny budgetanalytiker vid LAO visade sig vara ett Jehovas vittne, men hon var inte längre aktiv som ett vittne. Tvivel beträffande Bibeln hade försvagat hennes tro. Jag hade glädjen att kunna hjälpa henne andligen. Hon återvände till den delstat där hon vuxit upp och började som pionjär.

År 1995 var jag med vid ett speciellt möte med representantförsamlingens och senatens utskott för utbildningsfrågor. Mötet gällde den federala regeringens forskningsanslag. Utskottets ordförande frågade den federala regeringens representant vad som hade hänt med projektet som gällde partikelacceleratorn. Han svarade att Texas hade tilldelats projektet men att det aldrig hade fullbordats, och det av tre skäl. För det första hade kostnaderna ökat från sex miljarder till nio miljarder dollar innan det ens hade påbörjats. För det andra ville den federala regeringen använda pengarna till andra ändamål, i synnerhet till kriget i Irak 1991. För det tredje konstaterade de att de kunde få svar på frågorna om livets uppkomst av Jehovas vittnen för 25 cent! Det visade sig att min kommentar hade gått från mun till mun och nu var tillbaka där den startade.

Alla skrattade, och några av utskottets medlemmar tittade på mig. Jag tog till orda för att informera alla de närvarande om den senaste utvecklingen och sade: ”Nu kan ni få svaret gratis om ni bara läser Jehovas vittnens litteratur.”

Ett rikt och meningsfullt liv

Så fort min hustru hade slutat sin anställning gjorde vi upp en femårsplan för mig. Jag hörde mig försiktigt för på andra kontor om deltidsarbete, för jag ville använda mer tid i det bibliska undervisningsarbetet. Helt oväntat erbjöd LAO mig möjligheten att få kortare arbetstid. Så 1998 blev också jag pionjär.

En morgon när min hustru och jag förberedde oss för att gå ut i förkunnartjänsten fick jag ett telefonsamtal från Jehovas vittnens avdelningskontor i USA. Den som ringde ville följa upp en tidigare förfrågan och undrade  om jag var intresserad av att arbeta på ett projekt i Brooklyn i New York. Jag svarade genast ja. Det ledde till att vi arbetade vid huvudkontoret i 18 månader. För att fullfölja projektet slutade jag mitt arbete för delstaten Kalifornien och tog ut pension i förtid. Därefter arbetade vi som frivilliga med konstruktionen av Jehovas vittnens sammankomsthall i Fairfield i Kalifornien. Vi sålde vårt hus i Sacramento och flyttade till en liten lägenhet i Palo Alto. Att jag gick i pension tidigt öppnade vägen för ytterligare välsignelser. Vi har sedan dess arbetat med projekt vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Nigeria, Sydafrika, Kanada, Storbritannien och Tyskland.

På samma sätt som de förkunnare som hjälpte min hustru och mig att lära känna Bibelns sanningar har vi glädjen att hjälpa andra. Jag känner verkligen att den utbildning Jehova ger är den mest givande av all högre utbildning jag fått. Den skiljer sig från varje annat undervisningsprogram på jorden när det gäller bredd och omfattning. Jehova har lärt sina vittnen att undervisa om sanningen i Bibeln på ett sätt som rör både sinnet och hjärtat. Det gör att jag vill fortsätta att lära. Min hustru och jag är mycket tacksamma för det liv vi nu lever och för privilegiet att få använda vår utbildning till att tjäna universums Suverän, Jehova Gud.

[Infälld text på sidan 27]

Det som gjorde störst intryck på mig när jag studerade Bibeln med Jehovas vittnen var Bibelns profetior

[Bild på sidan 27]

Patricia och jag på vår bröllopsdag

[Bild på sidan 29]

Vi hjälper andra att förstå sanningarna i Bibeln