Efterlikna deras tro

Jona lärde av sina misstag

JONA önskade att han hade kunnat stänga ute alla hemska ljud. Det var inte bara den hårda vinden som tjöt i fartygets rigg, inte heller de enorma vågorna som slog mot fartygssidorna och fick trävirket att knarra och jämra sig. Nej, det som var långt värre för Jona var skriken från sjömännen – från kaptenen och hans besättning – som kämpade för att hålla fartyget flytande. Jona var övertygad om att de skulle gå under – och allt var hans fel!

Hur hade Jona hamnat i en så desperat situation? Han hade begått ett allvarligt misstag som berörde hans förhållande till sin Gud, Jehova. Vad hade han gjort? Var det för sent att reparera skadan? Svaren på de här frågorna kan lära oss mycket. Berättelsen om Jona visar till exempel att även de som har stark tro kan handla fel – men också att de kan rätta till sina misstag.

En profet från Galileen

Människor förknippar ofta Jona med hans negativa drag, att han till exempel inte ville lyda eller att han var envis och egensinnig. Men det finns mycket annat som vi inte får glömma när det gäller Jona. Kom ihåg att Jehova Gud utvalde honom till att tjäna som profet. Jehova skulle inte ha gett honom ett så stort ansvar om han hade varit illojal eller orättfärdig.

I 2 Kungaboken 14:25 får vi veta lite om Jonas bakgrund. Han kom från Gat-Hefer, som ligger bara fyra kilometer från staden Nasaret där Jesus Kristus växte upp ungefär 800 år senare. * Jona tjänade som profet när Jerobeam II var kung i tiostammarsriket Israel. Det var långt efter Elias tid, och hans efterträdare, Elisa, hade dött under Jerobeams fars regeringstid. Jehova hade använt de här båda männen till att utplåna baalsdyrkan, men trots det hade Israel handlat egensinnigt och kommit på avvägar igen. Folket stod nu under inflytande av en kung som ”gjorde det som var ont i Jehovas ögon”. (2 Kungaboken 14:24) Jonas uppdrag kan därför varken ha varit enkelt eller angenämt, men han utförde det ändå troget.

Men så en dag förändrades Jonas liv dramatiskt. Han fick ett uppdrag av Jehova som han tyckte var oerhört svårt. Vad sade Jehova att han skulle göra?

”Bryt upp, gå till Nineve”

Jehova sade till Jona: ”Bryt upp, gå till Nineve, den stora staden, och ropa ut mot henne att deras ondska har stigit upp inför mitt ansikte.” (Jona 1:2) Det är inte svårt att förstå varför det här uppdraget kan ha verkat skrämmande. Nineve låg omkring 80 mil österut, och det skulle förmodligen ta omkring en månad att gå dit. Men de strapatser som en sådan vandring skulle innebära kanske ändå verkade vara den lättare delen av uppdraget. I Nineve skulle  Jona framföra Jehovas domsbudskap till assyrierna, som var kända för att vara mycket våldsamma och grymma. Om det var få bland Guds eget folk som hade lyssnat på Jona, vad kunde han då förvänta sig när det gällde de här människorna? Hur skulle en ensam tjänare åt Jehova klara sig i den stora staden Nineve, som kom att kallas ”blodsutgjutelsens stad”? (Nahum 3:1, 7)

Vi vet inte om Jona tänkte så, men det kan han mycket väl ha gjort. Vad vi däremot vet är att han flydde. Jehova hade uppmanat Jona att gå österut, men i stället tänkte han bege sig västerut – och så långt västerut han kunde komma. Han gick ner till kusten, till hamnstaden Joppe, där han fann ett skepp som skulle gå till Tarsis. En del bibelkännare menar att Tarsis låg i Spanien. Om så var fallet, var Jona på väg till en plats som låg omkring 350 mil från Nineve. En sådan resa till andra änden av Stora havet, som Medelhavet kallades på den tiden, kunde ta ett helt år! Ja, Jona var verkligen angelägen om att slippa ifrån det uppdrag som Jehova hade gett honom!

Betyder det här att Jona var feg? Vi ska nog inte döma honom alltför snabbt. Som vi ska se visade Jona ett enastående mod. Men han var ofullkomlig, som alla vi andra, och han fick kämpa med sina många fel och brister. (Psalm 51:5) Vem av oss har inte känt fruktan eller varit rädd någon gång?

Ibland kanske vi tycker att Gud ber oss göra något som verkar svårt, ja till och med omöjligt. Vi kanske rentav känner en viss rädsla för att tala med andra om de goda nyheterna om Guds kungarike, något som de kristna är befallda att göra. (Matteus 24:14) Det är bara alltför lätt att glömma den grundläggande sanning som Jesus framhöll: ”För Gud är ... allting möjligt.” (Markus 10:27) Om det här är något som vi glömmer ibland kanske det är lättare för oss att förstå hur Jona kände det. Men vilka konsekvenser fick då Jonas flykt?

Jehova fostrar sin egensinnige profet

Vi kan föreställa oss hur Jona installerade sig på fartyget, som troligen var ett feniciskt lastfartyg. Han såg hur kaptenen och besättningen skyndade sig för att få allt klart så att de kunde lätta ankar och lämna hamnen. När sedan kustlinjen sakta blev mindre och mindre och till slut försvann kanske Jona trodde att han hade klarat sig undan det som han var så rädd för. Men plötsligt slog vädret om.

Starka vindar piskade upp havet till ett fruktansvärt raseri, med vågor som säkert skulle  verka övermäktiga även för dagens fartyg. Hur lång tid tog det innan träskeppet som Jona färdades med framstod som väldigt litet och bräckligt och helt förlorat i ett vått inferno av väldiga vågor och vågdalar? Visste Jona vid den här tidpunkten det han senare skrev – att ”Jehova kastade ut en väldig vind mot havet”? Det är svårt att säga. Men det han såg var att sjömännen började ropa till sina olika gudar, och han visste att ingen hjälp skulle komma därifrån. I sin bok berättar han: ”Skeppet var nära att slås i spillror.” (Jona 1:4; 3 Moseboken 19:4) Och hur skulle Jona kunna be till den Gud som han var på flykt från?

Eftersom Jona kände att han inte kunde göra något, gick han ner under däck för att hitta en plats där han kunde lägga sig. Det dröjde inte länge förrän Jona sov djupt. * Kaptenen fann honom, väckte honom och uppmanade honom att be till sin gud, som alla de andra gjorde. Sjömännen var övertygade om att det var något övernaturligt med stormen och kastade lott för att ta reda på vem av alla ombord som kunde vara orsaken till deras svårigheter. Utan tvivel blev Jona mer och mer missmodig allteftersom lottkastningen uteslöt den ene efter den andre av de övriga. Snart var sanningen uppenbar för alla. Jehova manövrerade både stormen och lottkastningen så att en man hamnade i fokus – Jona! (Jona 1:5–7)

Jona berättade allt för sjömännen. Han var en tjänare åt den allsmäktige Guden, Jehova, den Gud som han var på flykt från och som han hade varit olydig mot. Det var därför de alla befann sig i den här fruktansvärda faran. Männen var mycket rädda. Jona kunde se skräcken lysa i deras ögon. De frågade vad de skulle göra med honom för att kunna rädda fartyget och överleva. Vad svarade Jona? Tanken på att bli dränkt i det kalla, upprörda havet kanske fick honom att rysa. Men hur skulle han kunna låta alla dessa människor dö på det sättet när han visste att han kunde rädda dem? Han sade därför: ”Lyft upp mig och kasta mig i havet, så havet blir stilla för er; för jag vet att det är jag som är skuld till att denna väldiga storm har kommit över er.” (Jona 1:12)

Knappast något som en feg människa skulle säga, eller hur? Det måste ha värmt Jehovas hjärta att se Jonas mod och självuppoffrande anda i det här svåra ögonblicket. Här har vi verkligen ett utmärkt exempel på Jonas starka tro. Vi i vår tid kan efterlikna den genom att ha andras bästa för ögonen. (Johannes 13:34, 35) Om vi förstår att någon behöver hjälp – fysiskt, känslomässigt eller andligt – är vi då redo att ge av oss själva för att hjälpa till? När vi gör det gläder vi verkligen Jehovas hjärta!

Sjömännen kanske också påverkades av Jonas ord, för till en början vägrade de att göra som han sade! De gjorde i stället allt de kunde för att rida ut stormen – men utan framgång. Stormen bara tilltog i styrka. Till slut insåg de att de inte hade något val. De ropade till Jonas Gud, Jehova, och bad att han skulle visa dem barmhärtighet. Sedan lyfte de upp Jona och kastade honom överbord, ner i havet. (Jona 1:13–15)

Barmhärtighet och befrielse

Jona föll ner i de våldsamma vågorna. Han kanske kämpade för att hålla sig flytande, samtidigt som han i ett kaos av yrande vågskum såg hur fartyget snabbt försvann. Men de mäktiga vågorna sköljde över honom och tvingade ner honom under vattenytan. Han sjönk djupare och djupare och tänkte att allt hopp var ute.

Jona beskrev senare hur han kände det vid det här tillfället. Minnesbilder for genom hans huvud. Han tänkte med vemod på att han aldrig mer skulle få se Jehovas vackra tempel i Jerusalem. Han upplevde att han sjönk djupt ner i havet, till bergens grundvalar, och  snärjdes in i sjögräs. Här skulle han, som det verkade, få sitt slut, sin grav. (Jona 2:2–6)

Men vänta! Det var något som rörde sig i närheten – en enorm, mörk skepnad, en levande varelse. Den var hotande nära och rörde sig plötsligt mot honom. Ett jättegap öppnades och slukade honom!

Det här måste vara slutet. Men Jona upplevde något förbluffande. Han var fortfarande vid liv! Han var helt oskadd, och han kunde andas. Ja, han hade fortfarande livet i behåll, trots att han befann sig i vad som egentligen borde ha blivit hans grav. Jona uppfylldes sakta av vördnad. Utan tvivel var det hans Gud, Jehova, som hade sett till att ”en stor fisk slukade” honom. * (Jona 1:17)

Minuterna gick och blev till timmar. Där, i det djupaste mörker som Jona någonsin upplevt, samlade han sina tankar och bad till Jehova Gud. Den här bönen som finns återgiven i sin helhet i det andra kapitlet av hans bibelbok säger oss en hel del. Bönen visar att Jona hade ingående kunskap i Skrifterna, för han använde många formuleringar hämtade från psalmerna. Den visar också att Jona hade en mycket tilltalande egenskap, nämligen tacksamhet. Jona avslutade sin bön med orden: ”Jag skall med tacksägelses röst frambära slaktoffer åt dig. Vad jag har gett löfte om skall jag infria. Räddning tillhör Jehova.” (Jona 2:9)

Jona lärde sig att Jehova kan ge räddning åt vem som helst, var som helst och när som helst. Till och med där, ”i fiskens inre”, kunde Jehova nå och rädda sin bedrövade tjänare. (Jona 1:17) Det är bara Jehova som kan uppehålla en människas liv och hälsa under tre dygn i magen på en stor fisk. Också i dag gör vi väl i att komma ihåg att Jehova är ”den Gud som har ... [vår] andedräkt i sin hand”. (Daniel 5:23) Vi har honom att tacka för varje andetag, för själva vår existens. Är vi tacksamma för det? I så fall, är vi då inte också skyldiga att vara lydiga mot honom?

Hur var det i Jonas fall? Lärde han sig att visa sin tacksamhet mot Jehova genom att lyda honom? Ja, det gjorde han. Efter tre dagar och tre nätter simmade fisken mot en strand och ”spydde upp Jona på torra land”. (Jona 2:10) Tänk – efter allt som hade hänt behövde Jona inte ens simma i land! Naturligtvis var han tvungen att ta sig vidare från stranden, var den nu låg. Men hans tacksamhet sattes snart på prov. I Jona 3:1, 2 sägs det: ”Sedan kom Jehovas ord till Jona för andra gången, och det löd: ’Bryt upp, gå till Nineve, den stora staden, och ropa ut för henne den kungörelse som jag talar till dig.’” Hur reagerade Jona?

Jona tvekade inte. Vi läser: ”Då bröt Jona upp och gick till Nineve i överensstämmelse med Jehovas ord.” (Jona 3:3) Ja, han lydde. Det är uppenbart att Jona hade lärt sig av sina misstag. Också i det här avseendet behöver vi efterlikna hans tro. Vi syndar alla, och vi gör alla misstag. (Romarna 3:23) Men ger vi upp, eller lär vi oss av våra misstag och går in för att vara lydiga mot Gud och göra hans vilja?

Belönade Jehova Jona för hans lydnad? Ja, det gjorde han verkligen. Bland annat verkar det som om Jona längre fram fick reda på att sjömännen hade överlevt. Omedelbart efter Jonas självuppoffrande handling bedarrade stormen, och besättningen ”greps av stor fruktan för Jehova” och frambar offer till honom i stället för till sina falska gudar. (Jona 1:15, 16)

En ännu större belöning skulle komma långt senare. Jesus använde den tid som Jona var i den väldiga fiskens buk som en profetisk bild av den tid som han själv skulle vara i graven, eller Sheol. (Matteus 12:38–40) Tänk så glad Jona kommer att bli när han uppväcks till liv på jorden och får reda på detta! (Johannes 5:28, 29) Jehova vill välsigna och belöna dig också. Kommer du, likt Jona, att lära dig av dina misstag och visa en lydig, osjälvisk anda?

[Fotnoter]

 [Box/Bild på sidan 29]

Jona ifrågasätts av kritiker

▪ Har det som står i bibelboken Jona verkligen inträffat? Sedan långt tillbaka har den här boken blivit kritiserad och ifrågasatt. I modern tid har den ofta avfärdats av den högre bibelkritiken som en legend, en saga eller ren fantasi. En 1800-talsförfattare beskrev hur en präst förklarade berättelsen om Jona och den väldiga fisken som en märklig allegori: Jona bodde på ett värdshus i Joppe som hette ”Valen”. När han inte kunde betala för sig kastade ägaren ut honom. Det var så prästen menade att Jona hamnade i en val och senare blev utspydd därifrån! Ja, bibelkritiker verkar vara mer beslutna att ”sluka” Jona än vad den väldiga fisken var!

Varför framkallar den här bibelboken så mycket misstro? Den beskriver underverk. Många kritiker verkar ha stelbenta, förutfattade meningar när det gäller underverk – de menar att underverk helt enkelt inte inträffar. Men är en sådan inställning verkligen förnuftig? Fråga dig själv: Tror jag på det som sägs i Bibelns första mening? Det sägs där: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1 Moseboken 1:1) Många miljoner tänkande människor världen över accepterar förståndigt nog den här enkla sanningen. Men på sätt och vis innefattar det här enda uttalandet långt mycket mer än något av de underverk som längre fram beskrivs i Bibeln.

Tänk på följande: Vad av det som omtalas i Jonas bok skulle vara omöjligt för honom som skapade den vidsträckta stjärnhimlen och alla livets komplexa under på jorden? Att orsaka en storm? Att få en stor fisk att sluka en människa? Eller att få samma fisk att spy ut henne igen? För någon med obegränsad makt och kraft skulle något sådant inte alls vara svårt. (Jesaja 40:26)

Ibland inträffar otroliga händelser utan Guds ingripande. Det berättas till exempel att en sjöman 1758 ramlade överbord i Medelhavet och blev slukad av en haj. Men en kanonkula avfyrades mot hajen, som träffades och spydde ut mannen, och mannen drogs levande upp i säkerhet utan att knappt vara skadad. Om berättelsen är sann, kanske vi säger att det var en anmärkningsvärd och till och med fantastisk händelse – men inte ett underverk. Skulle inte Gud kunna använda sin kraft och makt till att göra något mycket större än så?

Skeptiker vidhåller också att ingen människa kan överleva inuti en fisk i tre dagar utan att kvävas. Men människor har varit smarta nog att komma på hur man fyller behållare med komprimerad luft så att man kan andas under vatten en längre tid. Skulle inte Gud ha kunnat använda sin oändligt mycket större kraft och vishet till att hålla Jona vid liv och uppehålla hans andning under tre dygn? Det är alldeles som en av Jehovas änglar en gång sade till Jesu mor, Maria: ”Ingenting som Gud säger skall vara omöjligt för honom.” (Lukas 1:37)

Vad mer i Jonas bok visar att den innehåller tillförlitlig historia? Jonas beskrivning av fartyget och dess besättning är detaljerad och realistisk. I Jona 1:5 läser vi att sjömännen kastade saker överbord för att fartyget skulle bli lättare. Såväl forntida historiker som rabbinsk lag visar att det här var ett vanligt tillvägagångssätt när man råkade ut för dåligt väder. Jonas senare beskrivning av Nineve stämmer också överens med historiska och arkeologiska vittnesbörd. Men framför allt använde Jesus Kristus de tre dygn Jona var i den stora fisken som en profetisk bild av den tid han själv skulle befinna sig i graven. (Matteus 12:38–40) Jesu egna ord bekräftar att berättelsen om Jona är sann.

”Ingenting som Gud säger skall vara omöjligt för honom.” (LUKAS 1:37)

[Bild på sidan 26]

På Jonas uppmaning lyfte sjömännen upp honom och kastade honom i havet