Ett brev från Irland

Arbetet med att söka efter intresserade

DET var ännu en gråmulen dag här på Irland. Det ihållande duggregnet täckte bilrutorna med små, små droppar så att landskapet omkring mig blev suddigt. Efter en och en halv mil hade jag nått toppen av en kulle där jag hade utsikt över Westport, en liten stad på Irlands västkust. Solen tittade äntligen fram och skingrade dimman så att jag kunde se ut över de små öarna i bukten som låg som smaragder på blå sammet. De flesta är obebodda, men bönderna i trakten låter boskapen beta på dem.

Västerut kantas kusten av berg klädda i ljung, ormbunkar och mossa. Den här dagen lyste de som koppar i eftermiddagssolen. Croagh Patrick, ett kägelformat berg som kallas The Reek av ortsborna, dominerar horisonten. Jag fortsatte min väg genom Westports smala och livliga gator, förbi berget och vidare till ett område som sällan besöks av Jehovas vittnen.

Mannen jag tänkte besöka visste inte att jag skulle komma i dag. Jag hade fått ett brev om att han nyligen hade flyttat hit och ville fortsätta att samtala om Bibeln med Jehovas vittnen. Jag undrade vem han var. Hur gammal var han? Var han gift eller ensamstående? Vad hade han för intressen? Jag sneglade mot min väska och tänkte igenom vad jag hade med mig. Bibeln och några olika bibelförklarande publikationer. Jag försökte tänka ut vad jag skulle säga för att stimulera hans intresse.

Berget låg bakom mig nu. Gamla stenmurar, många av dem byggda under ”den stora hungern” på 1800-talet, kantade ett lapptäcke av fält och åkrar som sträckte sig ner mot havet. En ensam fiskmås seglade obesvärat fram i skyn. Slån och hagtorn växte tätt tillsammans och stod som krokiga gubbar med ryggen mot vinden.

Här ute på landet finns det inga husnummer eller gatunamn, så adressen jag hade fått bestod av namnet på ett hus och ett townland. * Det första jag gjorde var att leta efter den som brukar veta var alla bor, brevbäraren. Efter en halvtimme hittade jag postkontoret, som var inrymt i ett litet radhus. En skylt på dörren meddelade att det var stängt.  Jag lät mig inte nedslås utan frågade i stället i en affär, och den lokale handlaren beskrev vägen till det townland jag sökte.

Efter en mils körning kom jag fram till landmärket jag höll utkik efter – en korsning där vägen gjorde en skarp sväng till höger och en smal väg gick åt vänster. Jag stannade och knackade på ett hus i närheten. En äldre dam öppnade och berättade stolt att hon hade bott där hela sitt liv. Hon tyckte det var mycket förargligt att hon inte kände till mannen jag sökte. Hon bad mig stiga på medan hon ringde ett samtal.

Medan hon pratade i telefonen sneglade hon på mig, och jag förstod att hon undrade vem jag var och vad jag hade för ärende. Jag såg att hon hade en statyett av jungfru Maria vid dörren och en stor bild av Jesus på väggen. På köksbordet låg ett radband. För att lugna henne sade jag att jag skulle framföra en hälsning från några vänner.

Kvinnans man kom nu in och började berätta traktens historia. Samtidigt ringde kvinnan fler samtal, men ingen tycktes ha hört talas om vare sig mannen eller huset som jag sökte. Jag tittade på klockan. Det hade blivit ganska sent, och jag insåg att jag fick komma tillbaka en annan dag i stället. Jag tackade paret för hjälpen och körde hemåt igen.

Nästa vecka kom jag tillbaka. Den här gången fick jag tag på brevbäraren, och han kunde ge en bra vägbeskrivning. Efter en kvart var jag framme vid den vägkorsning han hade nämnt. Jag tog vänster in på en smal väg och fick köra fram och tillbaka flera gånger och leta efter nästa hållpunkt, en gammal stenbro. Jag lyckades inte hitta den, men till slut råkade jag se det sista riktmärket, och där, uppe på en kulle, låg huset jag hade letat efter.

Jag samlade tankarna en stund, och sedan knackade jag på. En äldre man öppnade. ”Det är nog huset där borta du letar efter”, sade han och pekade mot ett hus som låg dolt av träd. Förväntansfullt gick jag dit och knackade på. Från min plats vid dörren kunde jag se ut över Atlanten som låg bara några hundra meter bort. Vinden hade tilltagit, och vågorna skummade när de slog in över de orörda stränderna. Det fanns inte en människa så långt ögat kunde nå, och det var ingen hemma i huset.

Jag fick åka tillbaka två gånger till innan jag träffade någon hemma. En ung man öppnade och förklarade att jag hade kommit till rätt hus, men att mannen jag sökte hade flyttat utan att lämna sin nya adress. Jag förklarade varför jag hade kommit, och det visade sig att han aldrig hade pratat med Jehovas vittnen förut. Han berättade att han hade blivit rånad och undrade varför Gud tillåter så mycket orättvisa och ondska. Han tog gärna emot de senaste numren av Vakttornet och Vakna!, som behandlade just det ämnet.

Bibeln uppmanar oss att söka grundligt efter dem som är intresserade av sanningen. Tråkigt nog träffade jag aldrig mannen jag letade efter. Men jag känner inte att mina ansträngningar var bortkastade. Många här på Irland är intresserade av Bibelns budskap, och med Jehovas välsignelse kanske sanningen kan nå den här unge mannens hjärta.

[Fotnot]