Jag fann glädje trots mitt handikapp

Berättat av Paulette Gaspar

Jag vägde ungefär tre kilo när jag föddes, men läkaren visste ändå att det var något allvarligt fel med mig. Under förlossningen bröts en del ben i min kropp. Jag lider nämligen av en benskörhetssjukdom som kallas osteogenesis imperfecta. Jag fördes omedelbart till kirurgen, men läkarna trodde inte att jag hade stor chans att överleva. De räknade med att jag skulle dö inom ett dygn.

JAG föddes den 14 juni 1972 i Canberra, Australiens huvudstad. Mot alla odds överlevde jag det första dygnet. Men sedan fick jag lunginflammation. Läkarna var övertygade om att jag skulle dö i vilket fall som helst och bestämde därför att de inte skulle ge mig någon medicin, utan ”låta naturen ha sin gång”. Den fick ha sin gång, och jag överlevde.

Jag kan bara i min fantasi föreställa mig hur svår den här tiden måste ha varit för mina föräldrar. Välmenande läkare och annan sjukvårdspersonal gav mina föräldrar rådet att inte fästa sig alltför mycket vid mig, eftersom jag verkade ha mycket små chanser att överleva. Under de tre första månaderna på sjukhuset fick mina föräldrar inte ens röra mig. Risken var alltför stor att jag skulle bli skadad. När det sedan blev uppenbart att jag skulle överleva, föreslog läkarna att mina föräldrar skulle lämna mig till ett hem för handikappade barn.

Men mina föräldrar beslöt sig för att ta hem mig. Det var nämligen så att min mamma just hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Det gjorde att hon ännu mer kände sitt ansvar att ta hand om mig. Men det måste ha varit svårt för henne att fästa sig vid mig, för alla hennes fysiska och psykiska krafter gick åt till att ge mig den intensiva vård jag behövde. Jag fick ofta åka till sjukhus. Jag kunde få frakturer bara av att bli badad. Och det räckte med att jag nös för att ett ben skulle knäckas.

Jag glider in i en depression

Under hela min uppväxt satt jag i rullstol. Det var helt otänkbart att jag skulle kunna lära mig att gå. Mina föräldrar var enastående när det gällde att ge mig allt jag behövde fysiskt, trots att det ibland var svårt.

Mamma försökte också efter bästa förmåga undervisa mig om Bibelns budskap som innehåller så mycket tröst. Hon berättade till exempel om hur framtiden kommer att bli, att Gud ska göra jorden till ett paradis och att  alla människor då kommer att vara fullkomligt friska andligt, mentalt och fysiskt. (Psalm 37:10, 11; Jesaja 33:24) Men hon var ärlig och sade att hon inte trodde att jag skulle få möjlighet att njuta av livet förrän den tiden kom.

Jag fick först börja i en skola för handikappade. Lärarna där satte inte upp några mål för mig, och det gjorde jag inte själv heller. Att bara stå ut med skolan var en utmaning. Många av barnen var grymma mot mig. Sedan fick jag börja i en vanlig skola. Jag måste använda alla mina krafter, både de fysiska och de psykiska, till att lära mig att komma överens med andra. Jag beslöt mig ändå för att fullfölja min tolvåriga utbildning.

När jag gick på gymnasiet tänkte jag på hur hopplöst och tomt livet verkade vara för mina klasskamrater. Jag tänkte också på vad min mamma hade lärt mig från Bibeln. Förståndsmässigt, men inte känslomässigt, förstod jag att det hon sade var sant. Det Bibeln lär hade ännu inte nått mitt hjärta. En tid beslöt jag mig för att bara skratta och ha roligt utan att tänka på morgondagen.

När jag var 18 år flyttade jag hemifrån och flyttade ihop med en grupp andra handikappade. Det kändes både spännande och skrämmande. Att vara fri och oberoende, ha vänner och många att umgås med kändes mycket lockande. Många av mina kamrater gifte sig. Och jag längtade också efter kärlek och en man som jag kunde gifta mig med. Men med mitt handikapp var chansen att hitta en sådan man nästan obefintlig. Det gjorde mig mycket ledsen.

Men jag gav aldrig Gud skulden för min situation. Jag hade lärt mig så pass mycket om Gud att jag visste att han aldrig skulle göra något orätt. (Job 34:10) Jag försökte acceptera livet som det var. Men jag drabbades ändå av en djup depression.

Den långa vägen tillbaka

Som tur var upptäckte min mamma att jag var deprimerad och kontaktade därför en församlingsäldste som bodde i närheten av mig. Han ringde och inbjöd mig till Jehovas vittnens möten i Rikets sal. Och en syster i församlingen började studera Bibeln med mig varje vecka.

Allteftersom jag blev påmind om de sanningar i Bibeln som min mamma hade lärt mig flera år tidigare mådde jag bättre och livet kändes lättare. Jag tyckte om att vara tillsammans med vittnena. Men jag hade lärt mig att vara försiktig med att tala om hur jag kände det, för jag ville inte bli sårad. Jag tror att det gjorde att jag hade svårt att känna innerlig kärlek till Gud. Ändå kände jag att jag måste överlämna mig åt honom. I december 1991 blev jag därför döpt som ett tecken på mitt överlämnande.

Jag flyttade från mina handikappade kamrater och skaffade mig en egen lägenhet. Det var både för- och nackdelar med det. Ett problem var att jag var väldigt ensam. Och tanken på att män skulle kunna komma och antasta mig skrämde mig. Så det dröjde inte länge förrän jag blev deprimerad igen. Jag försökte dölja det genom att le och se glad ut, men jag mådde inte alls bra. Jag var i desperat behov av en lugn och balanserad god vän.

Jag kände att Jehova Gud såg till att jag fick en sådan. De äldste i församlingen ordnade så att en gift syster, Suzie, fortsatte att studera Bibeln med mig. Hon blev inte bara min lärare, utan också min nära vän som jag tycker oerhört mycket om.

Suzie övade mig så att jag kunde berätta för andra vad jag hade lärt mig – både från dörr till dörr och informellt. Nu började jag uppskatta Guds egenskaper allt mer och mer. Men jag kunde fortfarande inte känna djup kärlek till Gud, trots att jag var döpt. Vid ett tillfälle  funderade jag faktiskt på att sluta tjäna honom. Jag berättade det i förtroende för Suzie, och hon hjälpte mig ur den krisen.

Suzie hjälpte mig också förstå att det som gjorde att jag kände mig så olycklig var att jag umgicks med några som inte hade så stor kärlek till Jehova. Jag började därför skaffa mig andligt mogna vänner, i synnerhet bland de äldre. Mitt förhållande till min mamma var inte heller bra, så jag försökte rätta till det och bygga upp en god relation till henne och även till min bror. Till min förvåning fick jag då känna en lycka som jag aldrig tidigare hade känt. Mina andliga bröder och systrar, min familj och framför allt Jehova blev en källa till glädje och styrka för mig. (Psalm 28:7)

Ett nytt liv

Vid en sammankomst fick jag höra ett tal som framhöll vilken glädje många heltidsförkunnare känner. Efter den sammankomsten tänkte jag: ”Ja, men jag skulle ju också kunna vara det!” Jag insåg naturligtvis att det skulle kunna bli mycket svårt för mig att klara det fysiskt. Men efter att ha övervägt saken under bön beslöt jag mig för att fylla i en ansökan om att bli heltidsförkunnare, och i april 1998 började jag i heltidstjänsten som pionjär.

Hur klarar jag då av förkunnartjänsten med tanke på mitt fysiska tillstånd? Eftersom jag är en mycket självständig person och avskyr att vara en belastning för andra, vill jag inte vara beroende av någon för att få skjuts eller få någon annan hjälp. Suzie och hennes man, Michael, föreslog därför: Köp en motorcykel! Men hur skulle jag kunna köra en sådan? Som bilden här intill visar är min motorcykel specialdesignad för mig. Jag behöver inte ens flytta min lilla kropp på 19 kilo ur rullstolen!

Tack vare motorcykeln kan jag känna mig fri att besöka människor och studera Bibeln med dem vid tider som passar både dem och mig. Jag måste erkänna att jag älskar att köra motorcykel och känna vinden i ansiktet – en av livets små njutningar!

Jag tycker om att helt informellt börja prata med människor på gatan, och de är på det hela taget artiga och behandlar mig respektfullt. Det är en glädje att få hjälpa andra att lära känna Bibeln. Jag minns ett roligt tillfälle då jag var ute i förkunnartjänsten från hus till hus tillsammans med en lång förkunnare. Han hälsade på kvinnan vi besökte, och hon bara stirrade förvånat på mig och frågade: ”Kan hon prata?” Vi började skratta båda två. När jag hade slutat att tala med henne, visste hon att jag verkligen kan prata!

Jag njuter av livet nu, och jag har lärt mig att älska Jehova Gud. Jag är så tacksam att min mamma undervisade mig om Bibelns sanningar, och jag ser med tillförsikt fram emot den tid som snart är här då Gud ska göra ”allting nytt”, ja, även göra något åt min lilla kropp. (Uppenbarelseboken 21:4, 5)

[Infälld text på sidan 30]

”Jag försökte acceptera livet som det var. Men jag drabbades ändå av en djup depression.”