Tacksam trots tragedier – Hur Bibeln har hjälpt mig

Berättat av Enrique Caravaca Acosta

Det var den 15 april 1971. Jag var på väg för att hälsa på min familj på vår gård. Det var länge sedan jag var hemma sist, så jag såg verkligen fram emot att få träffa dem. Jag undrade om alla skulle vara hemma och vem jag skulle träffa först. När jag kom fram upptäckte jag till min fasa att fyra personer, däribland min mor, låg där mördade!

CHOCKEN var fruktansvärd. Vad var det som hade hänt? Vad skulle jag göra? Det fanns ingen i närheten, och jag kände mig förvirrad och hjälplös. Men innan jag fortsätter vill jag gärna berätta lite om min bakgrund, så blir det lättare att förstå hur jag kände det när jag drabbades av den här och andra tragedier i mitt liv.

Vi hittar sanningen

Jag föddes i Quirimán i närheten av Nicoya i Costa Rica. År 1953, när jag var 37 år, bodde jag med mina föräldrar på familjens gård. Vi hade vuxit upp som katoliker men hade svårt för vissa läror och hade inte fått svar på våra frågor.

En förmiddag kom Anatolio Alfaro hem till oss och uppmuntrade oss att studera Bibeln. Han läste många bibelställen och förklarade vad Bibeln lär. Jag satt och lyssnade tillsammans med far och mor, en av mina bröder, min syster och hennes vän som var på besök. Samtalet varade hela dagen och långt in på natten. Vi hade så många frågor.

Anatolio sov över hos oss och stannade nästa dag också. Vi tyckte om det vi fick höra och blev mycket glada när vi fick svar på våra frågor direkt från Bibeln. Samtalet med Anatolio påverkade oss starkt. Vi tänkte igenom det vi fått lära oss, och vi förstod att vi hade hittat sanningen. Anatolio gav oss några tidskrifter och böcker om Bibeln innan han reste. På kvällarna läste och studerade vi dem tillsammans i familjen. Det var inte så lätt, eftersom vi inte hade någon elektricitet. Vi behövde också skydda oss mot myggen, så före studiet täckte vi ben och fötter med potatissäckar.

Ett halvår senare döptes fem personer i vår familj, bland annat mina föräldrar och jag. Ivrigt började vi gå från hus till hus och berätta för andra vad vi hade lärt oss. Vi brukade gå två timmar till fots eller också rida  för att komma till staden Carrillo, där en grupp Jehovas vittnen höll möten. Anatolio fortsatte att komma till oss för att studera Bibeln. Sedan började möten hållas hemma hos oss, och vi var i snitt åtta närvarande. Med tiden blev alla döpta. Gruppen växte snart och blev en liten församling med ett tjugotal medlemmar.

Heltidstjänst för Gud

Längre fram började Jehovas vittnens avdelningskontor i Costa Rica uppmuntra alla som hade möjlighet att börja i förkunnartjänsten på heltid. År 1957 började jag därför i heltidstjänsten. Arbetet var minst sagt spännande. Jag gick ofta ensam i timmar för att kunna besöka människor på landsbygden. Men det var inte alltid jag var välkommen. Jag minns åtminstone tre tillfällen när jag blev hotad av män med macheter som ville veta vem jag var och vad jag sysslade med.

På 1950-talet var vägarna inte mycket mer än upptrampade stigar, och det var svårt att nå människor. Vi var tvungna att färdas till häst för att komma till vissa områden. Vi vadade över floder, och ibland sov vi ute under stjärnorna. Stora moln av mygg förpestade tillvaron för oss. Vi fick också akta oss för ormar och krokodiler. Trots omständigheterna gladde jag mig mycket åt att hjälpa människor att lära känna Jehova Gud. När jag kom hem var jag glad och nöjd eftersom jag hade kunnat berätta för andra om Bibeln. Jag förkunnade och studerade Bibeln varje dag, och det gjorde att min kärlek till Jehova blev starkare, och jag kom närmare honom.

Med tiden fick jag fler uppgifter. I mer än tio år var jag resande tillsyningsman och besökte olika församlingar varje vecka för att ge uppmuntran. På grund av hälsoproblem blev jag sedan tvungen att sluta resa, men jag kunde ändå fortsätta i heltidstjänsten.

Den stora tragedin

År 1971 var jag i Nicoya och åkte för att hälsa på min familj. När jag kom in i huset låg min 80-åriga mor på golvet. Hon hade blivit skjuten och knivhuggen. När jag böjde mig ner andades hon fortfarande. Några sekunder senare dog hon i mina armar. Jag såg mig om, och på köksgolvet låg kokerskan, som var gravid i åttonde månaden. Hon var också död. Som om detta inte var nog hittade jag en syster från församlingen död i ett annat rum, och kokerskans lille son låg död i badrummet. Alla hade skjutits och knivhuggits brutalt. Vem kunde ha gjort något så hemskt, och varför?

När jag gick ut hittade jag min far. Han var skjuten i huvudet men levde fortfarande. Jag  skyndade i väg till min brors hus, som låg 15 minuter därifrån, och fick veta att en annan kvinna och hennes son också hade dödats. Det var en fruktansvärd chock att få veta att mördaren var min 17-årige systerson, som inte var ett Jehovas vittne och som var psykiskt störd! Han hade lämnat området och var på flykt. Det största polispådraget i Costa Ricas historia sattes nu i gång.

Händelsen blev en riksnyhet. Efter en vecka hittade polisen min systerson, som hade en stor kniv och en pistol som någon hade sålt till honom, trots att det var känt att han var psykiskt och emotionellt störd. Han blev skjuten och dog under gripandet.

Medan jakten på mördaren pågick tyckte många att jag borde lämna området, eftersom han kunde komma tillbaka för att skada mig. Jag bad till Gud om saken, eftersom jag kände att jag behövde vara hos de överlevande i min familj och medlemmarna i församlingen. Jag beslöt mig för att stanna kvar.

Den ena tragedin efter den andra

Tråkigt nog dog min far bara ett år senare. Min syster, som troget tjänade Jehova, blev mördad året därpå – utan något samband med de tidigare morden. Återigen blev vi alla chockade över att förlora en familjemedlem. Det går inte att beskriva vilken sorg och saknad vi och våra vänner kände. Under de här prövningarna förlitade jag mig helt på Jehova och bad hela tiden honom om kraft.

År 1985 gick jag en tredagars utbildning för kristna äldste i huvudstaden, San José. Efter kursen kände jag mig mycket uppmuntrad andligen. Tidigt på måndagen skulle jag ta en buss för att åka hem. På väg till bussterminalen blev jag överfallen av rånare, som tog stryptag på mig och rånade mig. Allt gick så fort att jag inte ens hann se hur de såg ut. Efter detta kunde jag inte längre kommunicera på traditionellt costaricanskt sätt. Här i provinsen Guanacaste brukar männen skrika eller hojta till som en hälsning när de träffas eller för att annonsera sin ankomst. Jag hade varit bra på det, men efter överfallet gick det inte längre.

År 1979 gifte jag mig med Celia, en syster från en grannförsamling. Celia älskade Bibeln. Vi läste och studerade Bibeln tillsammans varje dag. Sorgligt nog dog hon i cancer i juli 2001. Ibland känner jag mig ensam, men uppståndelsehoppet ger mig kraft. (Johannes 5:28, 29)

Glädje trots prövningar

Även om jag har fått gå igenom mer än många andra, har jag sett prövningarna som en möjlighet att visa min tro och lojalitet mot Jehova. (Jakob 1:13) För att kunna ha en balanserad syn brukar jag påminna mig att allt beror på ”tid och oförutsedd händelse”. (Predikaren 9:11) Jag tänker också på att vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”, eftersom människor är vildsinta, våldsamma och saknar självbehärskning. (2 Timoteus 3:1–5) Jag försöker också  tänka på Job. Trots allt Job fick gå igenom – han förlorade sin familj, sin hälsa och sin försörjning – sade han trofast: ”Må Jehovas namn vara välsignat.” Och Jehova belönade honom verkligen för hans trohet. (Job 1:13–22; 42:12–15) Alla de här tankarna från Bibeln hjälper mig att känna glädje, trots allt jag har gått igenom.

Jehova har alltid hjälpt mig att sätta honom främst i mitt liv. Jag får stor tröst av att läsa Bibeln varje dag, och det har gett mig kraft att härda ut. Genom att jag vänder mig till Jehova i bön kan jag känna ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Filipperna 4:6, 7) Det ger mig sinnesfrid. Min tro stärks också av att jag är med vid kristna möten och tar del i dem. (Hebréerna 10:24, 25)

Trots att jag har kommit upp i åren är jag tacksam mot Jehova för att jag fortfarande har kraft att arbeta tillsammans med mina medkristna, studera Bibeln med andra och ta del i förkunnartjänsten. Jag har lättare att orka med min sorg när jag hjälper andra på det här sättet. Mitt hjärta flödar över av tacksamhet mot Jehova, trots att mitt liv har varit fyllt av tragedier. *

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 20]

Jag får stor tröst av att läsa Bibeln varje dag, och det har gett mig kraft att härda ut.

[Bild på sidan 19]

Ett av mina första bibliska tal.

[Bild på sidan 20]

Ute i förkunnartjänsten när jag var yngre.