Bör de kristna gå ut i krig?

”Mot vilken moralkodex är krigföring ett brott eller en synd? Detta är verkligen en gåta.” – OLIVER O’DONOVAN, PROFESSOR I KRISTEN ETIK.

PÅ Canadian War Museum finns en målning som heter ”Sacrifice”. Den är inspirerad av första världskriget och föreställer stupade soldater, stridströtta soldater och deras familjer på hemmafronten. I förgrunden, ovanför alltsammans, ser man Jesus Kristus på ett kors. En del besökare tycker att det är upprörande att Jesus, ”Fredsfursten”, har avbildats på en målning med hemska krigsscener. (Jesaja 9:6) Andra, som är tacksamma mot sina landsmän för allt som de har offrat för deras skull, menar att Gud och Jesus förväntar sig att de kristna ska gå ut i krig och försvara sitt lands säkerhet och frihet.

I hundratals år har religiösa ledare predikat ett budskap som gett stöd åt krigshandlingar. År 417 v.t. skrev teologen Augustinus: ”Tro inte att den som tjänar som soldat och som använder vapen och tar del i krig inte kan vara godkänd i Guds ögon. ... Andra strider mot osynliga fiender för er skull genom att be, medan ni kämpar mot synliga barbarer för deras skull genom att kriga.” På 1200-talet förklarade Thomas av Aquino att ”det är rätt och riktigt att gå ut i krig så länge det är för att skydda de fattiga och samhället mot en fiendes lömska angrepp”.

Vad tror du? När militära insatser verkar ha ett ädelt syfte – att försvara ett lands frihet eller befria de förtryckta – har de då Guds välsignelse? Vilken ”moralkodex” kan de kristna vända sig till för att få veta vad som är Guds vilja när det gäller detta?

Jesu Kristi exempel

Är det möjligt att få veta hur Gud ser på en så komplicerad fråga som modern krigföring? Aposteln Paulus ställde frågan: ”’Vem har lärt känna Jehovas sinne, så att han kan undervisa honom?’ Men vi har Kristi sinne.” (1 Korinthierna 2:16) För att hjälpa oss sände Jehova Gud sin Son, Jesus, till jorden som en förebild för oss. Det Jesus sade och gjorde visar hur Jehova tänker och handlar. Så vad sade Jesus om att ta del i krig? Hur såg han på det?

Man kan tycka att det inte skulle kunna finnas någon bättre anledning att ta till vapen än att beskydda och försvara Jesus Kristus. En av hans apostlar kände det så. När Jesus blev förrådd och arresterad av en beväpnad folkskara mitt i natten, räckte hans vän Petrus ”ut handen och drog sitt svärd, och han slog efter översteprästens slav och  högg av honom örat”. Kan man säga här att ändamålet helgade medlen? Jesus sade till Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:47–52)

Det är inte förvånande att Jesus reagerade som han gjorde. Två år tidigare hade han sagt: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er, så att ni visar er vara söner till er Fader som är i himlarna; han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matteus 5:43–45) Är det förnuftigt att tro att de kristna skulle kunna älska sina fiender och be för dem och samtidigt kriga mot dem?

Historien visar att de kristna fick många fiender. Romarna dömde Jesus Kristus till döden och avrättade honom. Kort därefter blev det belagt med dödsstraff bara att påstå sig vara kristen. Jesus förstod att de kristna skulle kunna frestas att använda vapen och göra uppror mot romarna och deras förtryckande styre, som en del av judarna hade gjort. Han sade därför om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:16) De kristna valde att förbli politiskt neutrala. Varken orättvisor eller hot mot dem själva eller det land de bodde i gjorde att de ansåg sig kunna ta del i militär aktivitet.

Försvarare av Guds kungarike

De sanna kristna följde Jesu anvisningar och höll sig neutrala. Tänk på vad som hände i Ikonion, en forntida stad i Mindre Asien. ”När det nu blev en anstormning både av folk av nationerna och av judar med deras styresmän, i syfte att behandla dem [Paulus och Barnabas] oförskämt och stena dem, flydde de, så snart de blivit underrättade om det, till städerna i Lykaonien, Lystra och Derbe, och landet runt omkring; och där fortsatte de att förkunna de goda nyheterna.” (Apostlagärningarna 14:5–7) Lägg märke till att när de kristna riskerade våldsamt motstånd, så tog de inte till vapen för att försvara sig, och de gick inte heller till motangrepp. De fortsatte i stället att predika ”de goda nyheterna”. Vad var det för goda nyheter?

 De kristna förkunnade samma budskap som Jesus, som sade: ”Jag [måste] förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike.” (Lukas 4:43) Jesus och hans efterföljare försvarade Guds kungarike. Jesus använde aldrig någon nationell militärstyrka för att försvara det riket. ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen”, sade han. ”Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Johannes 18:36)

”Kärlek inbördes”

Neutralitet i krigstid är ett kännetecken på sann tillbedjan. Jesus sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Miljoner människor har upptäckt att det verkligen finns en grupp som visar sådan kärlek och som vägrar att bära vapen även om det leder till att de blir hånade, fängslade och dödade.

Under nazitiden var det i Europa uppskattningsvis 10 000 Jehovas vittnen som sattes i fängelse på grund av sin kristna neutralitet, och omkring 3 000 av dem sändes till koncentrationsläger. I USA var det under samma period över 4 300 vittnen som sattes i fängelse för att de vägrade göra militärtjänst. Varken de tyska eller de amerikanska vittnena tog till vapen och stred mot sina kristna bröder eller mot någon annan. Hur skulle de ha kunnat göra det och ändå påstå sig ha kärlek inbördes och älska sin nästa?

Många menar att militära insatser är en nödvändig form av självförsvar. Men tänk på följande: Trots att de första kristna fick utstå grym förföljelse och trots att de vägrade gå till motangrepp, så överlevde de. Det mäktiga romerska riket kunde inte utplåna kristendomen. Än i dag finns det sanna kristna, och de är fortfarande neutrala. I stället för att ta till vapen vänder de sig till Gud och litar på att han ska hjälpa dem. I hans ord, Bibeln, sägs det: ”Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det står ju skrivet: ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Romarna 12:19)

[Ruta på sidan 30]

KRIG SOM GUD VÄLSIGNADE

Det forntida Israel, en nation som Gud utvalde århundraden innan kristendomen grundades, fick ibland i uppdrag att samla en här och dra ut i krig. Innan israeliterna gick in i Kanaan, det land som Gud hade lovat åt Abraham, sade Mose till folket: ”Jehova, din Gud, skall överlämna dem [sju nationer] åt dig, och du skall besegra dem. Du skall ovillkorligen viga dem åt tillintetgörelse. Du skall inte sluta något förbund med dem eller visa dem någon ynnest.” (5 Moseboken 7:1, 2) Den israelitiske härföraren Josua besegrade de här fiendenationerna ”alldeles som Jehova, Israels Gud, hade befallt”. (Josua 10:40)

Var det här en skoningslös erövring, där israeliterna girigt och hänsynslöst drog ut och underkuvade andra länder? Inte alls. De som bodde där ägnade sig åt avgudadyrkan, blodsutgjutelse och perversa sexuella handlingar. De offrade till och med sina barn i eld. (4 Moseboken 33:52; Jeremia 7:31) Gud tog bort all orenhet från landet på grund av sin helighet, sin rättvisa och sin kärlek till sitt folk. Men han granskade också människors hjärtan – något som ingen militärbefälhavare kan göra i dag – och skonade dem som var villiga att ändra sig och tjäna honom.

[Bild på sidan 31]

Förväntade Jesus att hans efterföljare skulle försvara honom eller sina medkristna genom att använda vapen?

[Bild på sidan 31]

En grupp Jehovas vittnen, frigivna från koncentrationslägret Buchenwald 1945.