Efter Jesu apostlars död i början av 100-talet blev de tidiga kyrkofäderna framträdande. I ett katolskt uppslagsverk sägs det om deras läror: ”Den allmänna läroriktningen var att den från kroppen befriade själen får himmelsk lycksalighet omedelbart efter den nödvändiga rening som följer på döden.” (New Catholic Encyclopedia, 2003, band 6, sidan 687)

”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matteus 5:5)

Även om Jesus lovade sina lärjungar att han skulle ”bereda en plats” åt dem i himlen, visade han att inte alla de rättfärdiga kommer dit. (Johannes 3:13; 14:2, 3) Han bad ju att Guds vilja skulle ske ”så som i himlen så också på jorden”. (Matteus 6:9, 10) I själva verket finns det två olika slutmål för de rättfärdiga. En minoritet ska regera med Kristus i himlen, men majoriteten ska leva för evigt på jorden. (Uppenbarelseboken 5:10)

Med tiden ändrade den tidiga kyrkan uppfattning om sin roll på jorden. Vad ledde det till? I The New Encyclopædia Britannica sägs det: ”Den institutionella kyrkan [kom] att i allt högre grad ersätta det väntade gudsriket.” Kyrkan började befästa sin makt genom att engagera sig politiskt och ignorerade Jesu tydliga uttalanden om att hans efterföljare ”inte är någon del av världen”. (Johannes 15:19; 17:14–16; 18:36) Under den romerske kejsaren Konstantins inflytande gjorde kyrkan avkall på några av sina trosuppfattningar. En av dessa hade med Guds själva natur att göra.

Jämför följande bibelställen: Psalm 37:10, 11, 29; Johannes 17:3; 2 Timoteus 2:11, 12.