”Av alla klassiska grekiska filosofer är Platon den som haft störst inflytande på traditionella uppfattningar om helvetet.” (Histoire des enfers [Helvetets historia], Georges Minois, sidan 50)

”Från mitten av 100-talet e.Kr. började kristna med en viss utbildning i grekisk filosofi tycka att de ... skulle uttrycka sin tro i dess termer. Den filosofi som passade dem bäst var platonismen [Platons läror].” (The New Encyclopædia Britannica, 1988, band 25, sidan 890)

”Kyrkans lära bekräftar att det finns ett helvete och att det varar för evigt. Själarna i dem som dör i dödssyndens tillstånd kommer omedelbart efter döden ned i helvetet, där de lider helvetets kval, den ’eviga elden’. Den huvudsakliga pinan i helvetet består i den eviga skilsmässan från Gud.” (Katolska kyrkans katekes, 2000)

”De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting ... Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket [hebreiska: Sheol], dit du går, finns varken handling eller mening, vetande eller vishet.” (Predikaren 9:5, 10, Bibel 2000)

Det hebreiska ordet Sheol, som avsåg ”de dödas boning”, återges med ”helvete” i en del bibelöversättningar. Vad visar de här verserna om de dödas tillstånd? Plågas de i Sheol för att sona sina synder? Nej, för de ”vet ingenting”. Det var därför som patriarken Job vädjade till Gud när han led fruktansvärt på grund av en svår sjukdom: ”Ack! att du fördolde mig i helvete [hebreiska: Sheol].” (Job 14:13, Karl XII:s svenska översättning) Vilken mening skulle hans vädjan ha haft om Sheol hade varit en plats med evig plåga? Helvetet i biblisk bemärkelse är helt enkelt mänsklighetens gemensamma grav, där all verksamhet har upphört.

Är inte den definitionen av helvetet mer logisk, och stämmer den inte bättre med Bibeln? Vilket brott, hur fruktansvärt det än må vara, skulle kunna få en kärlekens Gud att plåga en människa i all evighet? (1 Johannes 4:8) Men om helvetet är en myt, hur är det då med himlen?

Jämför följande bibelställen: Psalm 146:3, 4; Apostlagärningarna 2:25–27; Romarna 6:7, 23.