”I kung Herodes dagar”

I ETT försök att döda det lilla barnet Jesus sände Herodes den store, kung över Judeen, ut sändebud för att döda alla små pojkar i Betlehem. Historiska skildringar omtalar många händelser som inträffade ”i kung Herodes dagar”, händelser som kastar ljus över Jesu liv och tjänst. (Matteus 2:1–16)

Varför ville Herodes döda Jesus? Och hur kom det sig att judarna hade en kung som styresman när Jesus föddes, men att det var en romersk ståthållare, Pontius Pilatus, som styrde över dem när han dog? För att få en fullödig bild av Herodes roll i historien och för att förstå varför han är intressant för bibelläsare måste vi se tillbaka flera årtionden före Jesu födelse.

Maktkamp i Judeen

Under första hälften av 100-talet f.v.t. styrdes Judeen av de syriska seleukiderna, en av de fyra dynastier som bildades när Alexander den stores välde delades. Men omkring år 168, när den seleukidiske kungen försökte ersätta tillbedjan av Jehova i templet i Jerusalem med dyrkan av Zeus, gjorde judarna uppror under ledning av mackabéerna. Mackabéerna, eller hasmonéerna, härskade över Judeen från år 142–63.

År 66 stred två hasmoneiska furstar, Hyrkanos II och hans bror Aristobulos, om rätten till tronen. Inbördeskrig utbröt, och båda furstarna bad den romerske fältherren Pompejus om hjälp. Vid den tiden befann sig Pompejus i Syrien, och han grep tillfället att blanda sig i stridigheterna.

Romarna höll på att utsträcka sitt inflytande österut, och vid den här tiden kontrollerade de stora delar av Mindre Asien. Men en rad svaga härskare i Syrien hade låtit anarki breda ut sig i området, och det hotade den fred som romarna ville upprätthålla i öster. Så Pompejus hade ingripit för att annektera Syrien.

Hans lösning på den hasmoneiska striden bestod i att stödja Hyrkanos, och år 63 stormade romarna Jerusalem och installerade Hyrkanos som styresman. Men han skulle inte bli  en självständig härskare. Nu när romarna hade fått in en fot i området tänkte de inte dra sig tillbaka. Hyrkanos blev en romersk etnark – han härskade tack vare romarnas välvilja och var beroende av dem för att kunna hålla sig kvar vid makten. Han kunde sköta inre angelägenheter som han själv ville, men när det gällde förhållandet till främmande makter måste han rätta sig efter Roms anvisningar.

Herodes kommer till makten

Hyrkanos var en viljesvag härskare. Men han fick stöd av Antipater (Antipas), en idumé som var far till Herodes den store. Antipater var den som hade den verkliga makten. Han höll oroliga judiska grupper i schack och tog snart kontrollen över hela Judeen. Han hjälpte Julius Caesar att besegra hans fiender i Egypten, och Rom belönade Antipater genom att upphöja honom till prokurator, direkt ansvarig inför Rom. Antipater i sin tur insatte sin son Fasael som ståthållare i Jerusalem och sin son Herodes som ståthållare i Galileen.

Antipater lärde sina söner att inget kunde göras utan Roms godkännande. Herodes kom ihåg detta. Under hela sin ämbetstid balanserade han sina romerska beskyddares krav mot sina judiska undersåtars. Han var en skicklig organisatör och militär ledare, och det hjälpte honom. När den 25-årige Herodes utsågs till ståthållare vann han både judarnas och romarnas ynnest genom att energiskt rensa bort rövarband från sitt område.

Sedan rivaler giftmördat Antipater år 43 blev Herodes den mäktigaste mannen i Judeen. Men han hade fiender. Aristokraterna i Jerusalem såg honom som en inkräktare och försökte övertala Rom att göra sig av med honom. Försöket misslyckades. Rom kände lojalitet mot den mördade Antipater och uppskattade hans sons förmågor.

Kung över Judeen

Pompejus lösning på den hasmoneiska maktkampen omkring 20 år tidigare hade gjort många förbittrade. Den grupp som förlorat försökte upprepade gånger återta makten, och år 40 lyckades de till slut med hjälp av Roms fiender, parterna. De utnyttjade det kaos som uppstod på grund av Roms inbördeskrig och invaderade Syrien, avsatte Hyrkanos och insatte en romerskfientlig medlem av hasmonéernas släkt.

Herodes flydde till Rom, där han blev varmt välkomnad. Romarna ville få parterna utdrivna ur Judeen, och området kom åter under romarnas kontroll med en härskare som de kunde godkänna. De behövde en pålitlig bundsförvant och såg Herodes som sin man. Den romerska senaten krönte därför Herodes som kung över Judeen. I en ceremoni som var betecknande för de många kompromisser som Herodes skulle bli tvungen att göra för att behålla makten ledde han en procession från senaten till Jupitertemplet, där han offrade till hedniska gudar.

Med hjälp av romerska legioner besegrade Herodes sina fiender i Judeen och intog tronen. Hans hämnd på dem som hade motstått honom var brutal. Han rensade ut hasmonéerna och de judiska aristokrater som hade understött dem och alla andra som förargade sig över att en vän till romarna härskade över dem.

Herodes befäster sin makt

När Octavianus (senare känd som kejsar Augustus) år 31 framträdde som den obestridde romerske härskaren genom att besegra Marcus Antonius vid Actium, insåg Herodes att hans långvariga vänskap med Marcus Antonius skulle betraktas med misstänksamhet. Så Herodes skyndade sig att försäkra Octavianus om sin lojalitet. Den nye romerske härskaren i sin tur konsoliderade Herodes ställning som kung över Judeen och utökade hans territorium.

 Under de år som följde stärkte Herodes sitt välde, gjorde Jerusalem till ett centrum för hellenistisk kultur och ökade välståndet i landet. Herodes satte också i gång stora byggnadsprojekt – byggde palats, hamnstaden Caesarea och storslagna tillbyggnader till Jerusalems tempel. Hela tiden var hans politik inriktad på att bevara vänskapen med Rom.

Herodes hade full kontroll över Judeen. Hans makt var oinskränkt. Han manipulerade översteprästerna och utsåg vem han ville till det ämbetet.

Mordisk svartsjuka

Herodes privatliv var stormigt. Flera av hans tio hustrur ville se sin egen son som efterträdare till Herodes. Intriger i palatset väckte Herodes misstänksamhet och grymhet. I ett anfall av svartsjuka lät han döda sin favorithustru, Mariamne, och senare lät han strypa två av hennes söner som anklagades för att konspirera mot honom. Matteus berättelse om morden i Betlehem harmonierar därför med vad som är känt om Herodes temperament och hans föresats att utrota alla tänkbara fiender.

Somliga säger att Herodes var medveten om sin impopularitet och att han därför bestämde att folket skulle sörja hans bortgång och inte glädja sig. För att nå sitt mål arresterade han Judeens ledande medborgare och befallde att de alla skulle avrättas när hans egen död tillkännagavs. Den ordern verkställdes aldrig.

Herodes efterträdare

När Herodes var död bestämde Rom att Arkelaus skulle efterträda sin far som härskare över Judeen och att två andra söner skulle bli självständiga furstar, eller tetrarker – Antipas över Galileen och Pereen, Filippus över Itureen och Trakonitis. Arkelaus var illa omtyckt av sina undersåtar och överordnade. Efter omkring tio års ineffektivt styre avsatte romarna honom och utsåg en egen ståthållare, Pontius Pilatus företrädare. Under tiden fortsatte Antipas – som Lukas kallar bara Herodes – och Filippus att styra över sina egna tetrarkier. Sådan var den politiska situationen när Jesus började sin tjänst. (Lukas 3:1)

Herodes den store var en listig politiker och skoningslös mördare. Hans mest ondskefulla handling var förmodligen hans försök att döda barnet Jesus. Bibelläsare har nytta av att undersöka Herodes roll i historien. Att man känner till den kastar ljus över viktiga händelser under den aktuella perioden och förklarar hur romarna kom att bli härskare över judarna och ger en bakgrund till Jesu jordiska liv och tjänst.

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Palestina och omgivande trakter på Herodes tid.

SYRIEN

ITUREEN

GALILEEN

TRAKONITIS

Galileiska sjön

Jordan

Caesarea

SAMARIEN

PEREEN

Jerusalem

Betlehem

JUDEEN

Salthavet

IDUMEEN

[Bilder på sidan 13]

Herodes var bara en i raden av härskare som styrde över Judeen under de två århundraden som föregick Jesu tjänst.