Apologeterna – kristendomens försvarare eller filosofer?

INCEST, barnamord, kannibalism – detta är bara några av de absurda anklagelser som riktades mot de kristna på 100-talet v.t. Det ledde till en sådan våg av förföljelse att vissa män som bekände sig till kristendomen kände sig tvungna att skriva till försvar för sin tro. De blev senare kända som apologeter, eller ”försvarare”, och de gjorde det till sin uppgift att övertyga allmänheten och de romerska myndigheterna om att deras religion var ofarlig. Detta var ett riskabelt projekt, för det enda sättet att blidka imperiet och allmänheten var vanligtvis att anpassa sig, vilket skulle kunna leda till att man vattnade ur den kristna tron genom kompromisser. Risken var också stor att man skulle väcka ännu mer förföljelse. Hur försvarade då apologeterna sin tro? Vilka argument använde de? Och vad blev resultatet?

Apologeterna och romarriket

Apologeterna var bildade män som levde under 100-talet och tidigt på 200-talet. De mest kända var Justinus Martyren, Klemens av Alexandria och Tertullianus. * Deras skrifter riktade sig främst till hedningar och romerska myndigheter, och syftet var att förklara den kristna tron. De hänvisade ofta till Bibeln. Framför allt tog de strid mot förföljarna, förnekade deras anklagelser och gav en positiv bild av de kristna.

Ett av apologeternas främsta mål var att övertyga myndigheterna om att de kristna inte var fiender till kejsaren eller romarriket. Tertullianus sade om kejsaren: ”Vår Gud har förordnat honom”, och Athenagoras försvarade att kejsarämbetet gick i arv. Därigenom engagerade de sig i politiska frågor och ignorerade Jesu ord: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” (Johannes 18:36)

Apologeterna förespråkade också en nära relation mellan Rom och kristendomen.  Melito menade att de hörde ihop och att kristendomen bidrog till romarrikets välfärd. Den okände författaren till ”Diognetosbrevet” liknade de kristna vid själen som ”håller världen samman”. Och Tertullianus skrev att de kristna bad till Gud om att romarriket skulle ha framgång och om att slutet för tingens ordning skulle skjutas upp. Plötsligt kändes det inte längre så angeläget att Guds rike skulle komma. (Matteus 6:9, 10)

”Kristendomen” blir en filosofi

Filosofen Kelsos gjorde sig lustig över de kristna och beskrev dem som ”ullarbetare, skomakare, garfware, de mest obildade och bondaktigaste menniskor”. Det här blev för mycket för apologeterna. De beslöt sig för att använda en ny taktik för att få allmänheten på sin sida. Tidigare hade de förkastat världslig vishet, men nu började de använda den för att främja den ”kristna” saken. Klemens av Alexandria betraktade till exempel filosofin som ”sann teologi”. Justinus påstod sig visserligen förkasta hednisk filosofi, men han var den förste som använde filosofiska termer och begrepp för att uttrycka ”kristna” idéer. Han ansåg att denna typ av filosofi var ”säker och givande”.

Från och med nu var strategin inte att motarbeta filosofin, utan att omvandla kristendomen till en filosofi som var mer högtstående än hedningarnas. ”I vissa avseenden lär vi ut detsamma som de poeter och filosofer som ni ärar, och i andra avseenden är vår lära rikare och mer gudomlig”, skrev Justinus. När man nu hade gett de ”kristna” lärorna en ny och filosofisk utsmyckning började man också framhäva deras långa anor. Man framhöll att de kristnas skrifter var mycket äldre än grekernas och att Bibelns profeter levde före de grekiska filosoferna. Vissa apologeter menade till och med att filosoferna hade kopierat profeterna. Platon påstods till exempel vara en lärjunge till Mose!

Kristendomen förvrängs

Den här nya strategin ledde fram till att kristendomen blandades med hednisk filosofi. Man gjorde jämförelser mellan grekiska gudar och personer i Bibeln. Jesus jämfördes med Perseus, och Maria jämfördes med Perseus mor, Danaë, som enligt legenden var jungfru när hon blev gravid.

 Vissa läror genomgick stora förändringar. I Bibeln kallas Jesus ”Logos”, som betyder att han var Guds ”Ord”, eller talesman. (Johannes 1:1–3, 14–18; Uppenbarelseboken 19:11–13) Justinus förvrängde tidigt den läran när han, precis som en filosof, anspelade på att det grekiska ordet logos hade två betydelser: ”ord” och ”förnuft”. Han menade att de kristna mottog ”ordet” i Kristi person, men att logos i betydelsen ”förnuft” fanns inneboende i varje människa, även i hedningar. Därför menade han att de som levde i enlighet med förnuftet var kristna, även om de sade sig eller ansågs vara ateister, som Sokrates och andra.

Tertullianus och andra apologeter försökte dessutom skapa ett samband mellan Jesus och den grekiska filosofins logos, som hade en nära koppling till Gud. Därigenom startades en utveckling som ledde fram till treenighetsläran. *

Det hebreiska ordet för ”själ” förekommer över 750 gånger i Bibeln, och det grekiska ordet mer än 100 gånger. Dessa ord syftar i grund och botten på levande varelser som kan dö, både människor och djur. (1 Korinthierna 15:45; Jakob 5:20; Uppenbarelseboken 16:3) Men apologeterna förvrängde den bibliska läran genom att förknippa den med Platons filosofi om att själen är skild från kroppen, osynlig och odödlig. Minucius Felix hävdade till och med att tron på uppståndelsen hade sitt ursprung i Pythagoras läror om själavandring. Det grekiska inflytandet drev dem verkligen långt bort från Bibelns läror!

Ett felaktigt val

En del apologeter insåg att filosofin kunde utgöra en fara för den kristna tron. Men trots att de kritiserade filosoferna, älskade de deras intellektuella stil. Tatianos förkastade filosoferna för att de inte uträttade något gott, men samtidigt kallade han den kristna religionen ”vår filosofi” och ägnade sig åt filosofiska spekulationer. Tertullianus förkastade å ena sidan den hedniska filosofins inflytande på det kristna tänkesättet, å andra sidan sade han att han ville följa ”Justinus, filosof och martyr”, och ”Miltiades, kyrkornas sofist”. Athenagoras kallade sig ”en kristen Athenfilosof”. Och det sägs att Klemens ansåg att ”de kristna med urskillning kan använda filosofin som en väg till vishet och för att försvara tron”.

Även om apologeterna kan ha haft viss framgång i att försvara sin tro, begick de ett allvarligt misstag. Hur då? Aposteln Paulus hade påmint de kristna om att inget annat andligt vapen är så effektivt som ”Guds ord”, som ”är levande och utvecklar kraft”. Med hjälp av det river de kristna ”ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig  upp mot kunskapen om Gud”. (Hebréerna 4:12; 2 Korinthierna 10:4, 5; Efesierna 6:17)

Kvällen innan Jesus dog sade han till sina lärjungar: ”Fatta mod! Jag har segrat över världen.” (Johannes 16:33) De svårigheter och prövningar han mött hade inte brutit ner hans tro eller hans lojalitet mot sin Fader. Och den siste levande aposteln, Johannes, skrev: ”Detta är den seger som har segrat över världen: vår tro.” (1 Johannes 5:4) Trots att apologeterna ville försvara den kristna tron, gjorde de ett felaktigt val när de tog till sig idéer och resonemang från filosofin. De lät sig förföras av världslig vishet, och i praktiken lät de världen besegra dem och deras version av kristendom. I stället för att försvara den kristna tron gick apologeterna, även om det var oavsiktligt, i en fälla som gillrats av Satan, som ”omskapar sig ... till en ljusets ängel”. (2 Korinthierna 11:14)

Dagens präster och teologer har i stort sett följt samma väg. I stället för att försvara den sanna kristendomen med hjälp av Guds ord nedvärderar de ofta Bibeln och använder världslig filosofi i sin undervisning för att uppnå popularitet hos allmänheten och etablissemanget. Och i stället för att varna för farorna med att följa den gudlösa utvecklingen i världen har de blivit lärare som försöker vinna anhängare genom att ”kittla öronen” på dem som lyssnar. (2 Timoteus 4:3) Precis som de tidiga apologeterna har de sorgligt nog ignorerat Paulus varning: ”Se upp: kanske skall det finnas någon som vill föra bort er som sitt byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting och inte i överensstämmelse med Kristus.” Och Bibeln säger att ”deras slut skall vara i överensstämmelse med deras gärningar”. (Kolosserna 2:8; 2 Korinthierna 11:15)

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 31]

”Vi river ... ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud.” (2 KORINTHIERNA 10:5)

[Bild på sidan 28]

Justinus ansåg att det var givande att använda sig av filosofi.

[Bild på sidan 29]

Klemens såg filosofin som ”sann teologi”.

[Bild på sidan 29]

Tertullianus var en av dem som banade vägen för treenighetsläran.

[Bild på sidan 29]

Tatianos kallade kristendomen ”vår filosofi”.

[Bild på sidan 30]

Dagens präster och teologer har följt samma väg som apologeterna.

[Bild på sidan 31]

Aposteln Paulus varnade för människors filosofier och bedrägerier.

[Bildkälla på sidan 29]

Klemens: Historical Pictures Service; Tertullianus: © Bibliothèque nationale de France.