Hur har synen på synd förändrats?

”FÖRESTÄLLNINGEN om den första synden – att vi alla är indragna i en hemsk ursprunglig katastrof – tilltalar inte den moderna människan. Men det gör ju inte tanken på själva synden heller. ... Människor som Adolf Hitler och Josef Stalin kanske syndade, men vi andra är offer för omständigheterna.” (The Wall Street Journal)

Som det här citatet visar tycks begreppet synd ha hamnat i djup kris. Men varför det? Vad är det som har förändrats? Ja, vad är synd, det som har blivit så motbjudande för dagens människor?

Det finns två aspekter på begreppet synd – arvsynd och en persons eget syndfulla uppförande. Det första är något som finns i oss, vare sig vi tycker om det eller inte, det andra är något vi avsiktligt gör. Vi ska titta lite närmare på de här aspekterna, en i taget.

Påverkas vi av den första synden?

I Bibeln sägs det att en moralisk defekt – synden – överfördes från det första människoparet till alla människor. Vi föds alltså alla ofullkomliga. ”All orättfärdighet är synd”, sägs det i Bibeln. (1 Johannes 5:17)

Men många kyrkobesökare kan varken förstå eller godta tanken att alla människor föds ofullkomliga på grund av någon överträdelse som begicks för länge sedan och som de varken var delaktiga i eller ansvariga för. Edward Oakes, professor i teologi, säger att läran ”antingen möts med en besvärande tystnad, ren förnekelse eller på sin höjd med läpparnas bekännelse, då man inte direkt förnekar läran men inte har en aning om hur man ska få in den i sitt fromma liv”.

En faktor som gör att många har svårt att acceptera tanken på den första synden är det som kyrkorna har lärt om den. Vid det Tridentinska mötet (1545–1563), till exempel, fördömde kyrkan alla som förnekade att nyfödda barn behövde döpas för att få syndernas förlåtelse. Teologerna förkunnade att om ett spädbarn dog utan att vara döpt, skulle barnets oförlåtna synder spärra vägen till Gud i himlen. Calvin gick så långt som till att lära att spädbarn ”för med sig fördömelse från sin moders sköte”. Han vidhöll att deras natur var ”förhatlig och avskyvärd för Gud”.

De flesta känner instinktivt att nyfödda barn är oskyldiga varelser och att det skulle vara emot den mänskliga naturen att säga att de måste lida på grund av nedärvd synd. Det är lätt att förstå varför sådana läror har fått människor att förkasta läran om den första synden. Det fanns till och med en del ledare inom kyrkan som inte kunde förmå sig att  döma små odöpta barn till helvetet. Barnens slutliga öde var för dem något slags teologiskt dilemma. I århundraden var den traditionella katolska läran, även om den inte blev en lärosats, att de oskyldiga odöptas själar skulle komma till ingenmanslandet limbo. *

En annan faktor som bidrog till att tron på den första synden försvagades var att filosofer, vetenskapsmän och teologer på 1800-talet började ifrågasätta sanningshalten i vissa berättelser i Bibeln. Darwins evolutionsteori har fått många människor att förvisa berättelsen om Adam och Eva till myternas värld. Resultatet har blivit att många anser att Bibeln är mer en återspegling av skribenternas mentalitet och traditioner än en uppenbarelse från Gud.

Var hamnar då läran om den första synden? Om kyrkobesökare övertygas om att Adam och Eva aldrig har funnits är det inte så konstigt att den logiska slutsatsen blir att den första synden aldrig har begåtts. Till och med de som går med på att mänskligheten i grund och botten har svagheter tycker att föreställningen om den första synden inte är mycket mer än en förklaring till människans ofullkomliga natur.

Så långt om den första synden. Hur är det då med synder som man själv är ansvarig för?

Är det verkligen synd?

Många som får frågan vad de anser vara en synd tänker på de tio budorden – förbud mot mord, otrohet, vällust, sex före äktenskapet, stöld och så vidare. Kyrkornas traditionella lära har varit att den som dog utan att ha ångrat sådana synder skulle pinas för evigt i helvetet. *

För att man ska slippa ett sådant öde kräver katolska kyrkan att man bekänner sina synder för en präst, som påstås ha makt att ge absolution. Men för de flesta katoliker är bikt, absolution och botgöring något som tillhör det förgångna. En undersökning visar att mer än 60 procent av katolikerna i Italien inte längre går och biktar sig.

Det är tydligt att den traditionella föreställningen om synd och konsekvenserna av synd – så som den förklaras i kyrkorna – inte har hjälpt människor att sluta synda. Många  som går i kyrkan tror inte längre att det som traditionellt ansågs vara synd verkligen är det. En del resonerar till exempel som så att det väl inte kan vara så farligt att två vuxna har ett sexuellt förhållande om det inte skadar en tredje part.

En möjlig förklaring till det är att man innerst inne tvivlar på det man lärt sig om synd. Många har svårt att tro att en kärleksfull Gud skulle plåga syndare för evigt i ett brinnande helvete. Och det förklarar kanske till viss del varför många inte tar synd på så stort allvar längre. Men det finns andra faktorer som också har bidragit till att människor inte längre tycker att det finns något sådant som synd.

Traditionella värderingar förkastas

Det som hänt under de senaste århundradena har förändrat samhället och människors mentalitet radikalt. De två världskrigen, ett oräkneligt antal mindre krig och åtskilliga folkmord har fått många att undra om traditionella värderingar har någon betydelse. ”Är det i en tekniskt avancerad tidsålder rimligt att leva efter normer som är hundratals år gamla och som inte alls passar in i verkligheten längre?” undrar de. Många rationalister och moralfilosofer har kommit fram till att det inte är det. De anser att människor behöver frigöra sig från vidskepelser och vissa moraliska bojor och söka nå sin fulla potential genom utbildning.

Det här tänkesättet har gett upphov till ett extremt sekulariserat samhälle. I många europeiska länder är det få människor som går i kyrkan. Allt fler tror inte på någonting över huvud taget, och många är öppet fientliga till kyrkosamfundens trosläror och tycker att de är absurda. De resonerar som så att om människan bara är en produkt av sin omgivning och naturligt urval, vad finns det då för behov av att tala om skuld för moraliska överträdelser?

Västvärldens allt slappare inställning till moralnormer under 1900-talet ledde bland annat till den så kallade sexuella revolutionen. Studentprotester, motkulturella rörelser och lättillgängliga preventivmedel hade alla sin del i att den traditionella synen på vad som är passande förkastades. Bibelns värderingar vändes snabbt upp och ner. En ny  generation fick nya moralnormer och en ny inställning till synd. En författare säger att från och med då ”var den enda lagen kärlekens lag” – som i stort sett tog sig uttryck i att otillåtet sex blev allmänt accepterat.

En religiös må-bra-kultur

Med tanke på situationen i USA skrev tidskriften Newsweek rättframt: ”Många präster, som konkurrerar på köparens marknad, tycker att de inte har råd att stöta bort anhängare.” De är rädda för att förlora sina församlingsmedlemmar om de kräver för mycket av dem i moralfrågor. Människor vill inte höra att de måste uppodla ödmjukhet, självbehärskning och dygd eller att de ska lyssna på sitt gnagande samvete och ångra sina synder. Det är därför som många kyrkosamfund har lagt sig till med ”ett terapeutiskt, utilistiskt, rentav narcissistiskt kristet budskap som handlar om den egna personen och vänder evangeliet ryggen”, enligt Chicago Sun-Times.

Följden har blivit att det har skapats en religiös kultur som har sin egen syn på Gud – kyrkosamfund som inriktar sig på människan och hur man får bättre självkänsla och inte på Gud och vad han förväntar av oss. Den enda målsättning man har är att sköta om församlingen. I slutändan blir det en religion helt utan trosläror. ”Vad fyller hålet i mitten, där de kristna moralnormerna fanns förut?” frågas det i The Wall Street Journal. ”En etik som går ut på att man ska vara tolerant, att man är en ’hygglig person’ ursäktar allt.”

Helt logiskt blir följden att man anser att vilken religion som helst fungerar bra, bara den ger en må-bra-känsla. I The Wall Street Journal sägs det att vem som helst som har den inställningen ”kan omfatta vilken tro som helst, så länge den inte ställer några moraliska krav – den får trösta men inte döma”. Och kyrkosamfunden i sin tur är villiga att ta emot människor ”precis som de är”, utan att kräva något av dem i moraliskt avseende.

Det här kanske påminner dem som läser Bibeln om en profetia som aposteln Paulus skrev ner under det första århundradet. Han sade: ”Det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran, utan i enlighet med sina egna begär skall de samla åt sig en hop lärare för att få sina öron kittlade; och de skall vända sina öron bort från sanningen.” (2 Timoteus 4:3, 4)

När religiösa ledare ursäktar synd, förnekar syndens existens och kittlar öronen på sina församlingsmedlemmar genom att säga det de vill höra i stället för vad Bibeln säger, gör de människor en stor otjänst. Ett sådant budskap är falskt och farligt. Det är en parodi på en av kristendomens grundläggande läror. Synd och förlåtelse intog en central plats i de goda nyheter som Jesus och hans apostlar förkunnade. I nästa artikel får du veta mer om det.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

En religiös må-bra-kultur för inte något gott med sig.

[Ruta på sidan 6]

Synden? ”Den har vi växt ifrån”

▪ ”Ett av kyrkans största hinder i dag är just den här frågan. Vi ser oss inte längre som ’syndare’ som är i behov av förlåtelse. Synden kanske var ett problem förr, men den har vi växt ifrån nu. Så medan kyrkan har en lösning på problemet med synd, är det inte alls något problem för de flesta amerikaner – åtminstone inget allvarligt problem.” – John A. Studebaker, jr, religionsskribent.

▪ ”Man säger: ’Jag har höga moraliska krav på mig själv och på andra, men jag vet att vi inte är mer än människor, så jag försöker bara göra mitt bästa.’ Vi hittar en bekväm moralzon, något slags medelklassig medelnivå där vi tycker att vi gör det bra. Vi klipper gräset. Vi dubbelparkerar inte. Men vi ignorerar större synder.” – Albert Mohler, ordförande för Southern Baptist Theological Seminary.

▪ ”Människor hyllar nu det som en gång ansågs skamligt [som de så kallade sju dödssynderna]: föräldrar menar att stolthet är viktigt för självkänslan; en grupp franska kockar har anhållit hos Vatikanen att det inte ska betraktas som synd att vara gourmand. Avundsjuka får skvallerpressen att överleva. Vällust är en reklamstrategi; vrede, det enda rätta för den som blivit sårad. De flesta dagar skulle jag ge vad som helst för att få lata mig lite.” – Nancy Gibbs, tidskriften Time.

[Bild på sidan 5]

Många anser att berättelsen om Adam och Eva är en myt.