Sanningen om synden

KAN en som är sjuk bevisa att han inte har feber genom att förstöra febertermometern? Givetvis inte! Det är på liknande sätt med synden. Bara för att många inte delar Guds syn på synd betyder inte det att det inte finns någon synd. Guds ord, Bibeln, har mycket att säga om det här ämnet. Så vad lär Bibeln om synden?

Alla begår felsteg

För nästan två tusen år sedan uttryckte aposteln Paulus sin frustration när han skrev: ”Det goda som jag gärna vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det utövar jag.” (Romarna 7:19) Om vi ska vara ärliga måste vi erkänna att vi är i en liknande situation. Vi kanske önskar leva efter de tio budorden eller efter andra värderingar, men vare sig vi vill eller inte begår vi alla felsteg. Det är inte det att vi avsiktligt väljer att bryta mot någon princip, vi har helt enkelt svagheter. Varför är det så? Paulus svarar själv på det: ”Om nu det som jag inte vill är det som jag gör, så är det inte längre jag som frambringar det, utan synden som bor i mig.” (Romarna 7:20)

Precis som Paulus har alla människor medfödda svagheter – tecken på att de ärvt synd och ofullkomlighet. ”Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet”, sade han. Hur blev det så? Han fortsätter: ”Synden kom in i världen genom en enda människa [Adam], och döden genom synden, och döden ... spred sig [på så sätt] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 3:23; 5:12)

Även om många förkastar tanken att det var på grund av de första människornas överträdelse som vi förlorade vårt nära förhållande till Gud och vår fullkomlighet, så är det trots allt det Bibeln lär. Jesus visade att han trodde på berättelsen om Adam och Eva när han citerade från de första kapitlen i Första Moseboken. (1 Moseboken 1:27; 2:24; 5:2; Matteus 19:1–5)

En av Bibelns grundläggande läror är att Jesus kom till jorden för att befria dem som tror på honom från deras syndfulla tillstånd. (Johannes 3:16) Våra framtidsutsikter är beroende av att vi godtar de anordningar som Jehova Gud har gjort för att rädda människor ur en besvärlig situation som de inte har någon kontroll över. Men om vi inte riktigt förstår vad synd är enligt Bibeln, kan vi inte förstå och vara tacksamma över vad Gud har gjort för att rädda oss.

Jesu offer och varför det behövdes

Jehova Gud gav den första människan, Adam, utsikten att få leva för evigt. Det var bara om han gjorde uppror mot Gud som han skulle gå miste om den här fantastiska möjligheten. Adam gjorde uppror, och när han gjorde det blev han en syndare. (1 Moseboken 2:15–17; 3:6) Han handlade på ett sätt som gick tvärtemot Guds vilja, förlorade sin fullkomlighet och fördärvade sitt förhållande till Gud. När han syndade genom att bryta Guds lag gick han mot en säker död. Sorgligt nog föddes alla Adams avkomlingar – vi inräknade – i synd, och på grund av det går vi alla mot döden. Varför det?

Orsaken är enkel. Ofullkomliga föräldrar kan inte få fullkomliga barn. Alla Adams avkomlingar föddes som syndare, och ”den lön synden betalar ut är död”, som Paulus skrev. (Romarna 6:23) Men resten av den här bibelversen ger oss hopp: ”Den gåva Gud ger är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” Det  betyder att det är möjligt för ödmjuka människor att genom Jesu offerdöd bli befriade från följderna av den synd som Adam begick. * (Matteus 20:28; 1 Petrus 1:18, 19) Hur bör det här få oss att reagera?

Kristi kärlek ”tvingar oss”

Paulus gav Guds svar på den frågan. Han skrev: ”Kristi kärlek tvingar oss, eftersom detta är den bedömning vi har gjort: att en har dött för alla; ... och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan för honom som dog för dem och blev uppväckt.” (2 Korinthierna 5:14, 15) Om en person förstår att Jesu offer har möjlighet att befria honom från syndens följder och om han vill visa att han är tacksam över det, är det viktigt att han strävar efter att leva på det sätt som Gud önskar. Det innefattar att han tar reda på vad Gud förväntar av honom, att han övar sitt samvete med hjälp av Bibelns principer och sedan lever enligt dem. (Johannes 17:3, 17)

Vi skadar vårt förhållande till Jehova Gud när vi handlar fel. När kung David insåg allvaret i det han hade gjort då han begick äktenskapsbrott med Batseba och mördade hennes man, kände han säkert stor skam. Men det som oroade honom mest, och det med rätta, var att hans synder hade gjort Gud bedrövad. Han erkände ångerfullt för Gud: ”Mot dig, bara mot dig, har jag syndat, och det som är ont i dina ögon har jag gjort.” (Psalm 51:4) Och när Josef blev frestad att ha otillåtet sex fick hans samvete honom att fråga: ”Hur skulle jag ... kunna göra något så ont och synda mot Gud?” (1 Moseboken 39:9)

Synd är därför inte bara en fråga om att känna sig besvärad för att man kanske tappat ansiktet. Det är inte bara en fråga om att behöva stå till svars inför samhället eller den allmänna opinionen för att man kanske inte nått upp till vissa ideal. Att man bryter mot Guds lagar om sex, ärlighet, respekt, tillbedjan och så vidare skadar ens personliga förhållande till Gud. Om man syndar avsiktligt  gör man sig till hans fiende. Det är något som kräver allvarlig eftertanke. (1 Johannes 3:4, 8)

Så vad hände egentligen med synden? Faktum är att det inte hände någonting alls. Människor började bara använda andra ord i förhoppning om att den inte skulle verka lika allvarlig. Många dövade eller ignorerade sitt samvete. De som önskar bli godkända av Gud måste stå emot sådana tendenser. Som vi har sett är följden av synd inte bara sårad självkänsla eller skam, utan död. Synd är en fråga om liv eller död.

Det positiva är att Jesu offer gör det möjligt för oss att få förlåtelse om vi uppriktigt ångrar våra synder och lägger dem bakom oss. ”Lyckliga är de vilkas laglösa handlingar har blivit förlåtna och vilkas synder har blivit övertäckta”, skrev Paulus. ”Lycklig är den man som Jehova alls inte tillräknar synd.” (Romarna 4:7, 8)

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 10]

En teologisk U-sväng

Majoriteten katolska kyrkobesökare har alltid tyckt att läran om limbo varit lite oklar. Under senare årtionden har den gradvis suddats ut – till den grad att läran inte längre finns med i katekeserna. År 2007 undertecknade katolska kyrkan officiellt limbos ”dödsattest” i ett dokument där det sades att ”det finns teologiska och liturgiska skäl att hoppas att spädbarn som dör utan att vara döpta kan räddas och få evig lycka”. (International Theological Commission)

Varför svängde kyrkan i den här frågan? Kyrkan kunde därmed frigöra sig från det som den franske kolumnisten Henri Tincq kallade ”ett tungt arv, som försvarades, från medeltiden till 1900-talet, av en manipulativ kyrka som mer än gärna använde hotet om limbo för att få föräldrar att döpa sina barn så fort som möjligt”. Men att limbo är ute ur bilden väcker nya frågor.

Tradition eller Bibeln? Historiskt sett härrör tron på limbo från teologiska debatter om skärselden på 1100-talet. Katolska kyrkan lärde att själen lever vidare efter döden. Därför var kyrkan tvungen att hitta en plats för barnens själar när de inte kunde komma till himlen, eftersom barnen inte var döpta, men inte heller förtjänade att komma till helvetet. Det var då idén om limbo föddes.

Men Bibeln lär inte att själen lever vidare efter döden. Den säger i stället tydligt att människosjälar som syndar kan ”utrotas” och att de ”skall dö”. (Apostlagärningarna 3:23, J. P. E. Benelius katolska svenska översättning; Hesekiel 18:4) Eftersom själen kan dö, kan det inte finnas någon sådan plats som limbo. Bibeln talar dessutom om döden som ett tillstånd av omedvetenhet, liknande sömnen. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:11–14)

Bibeln säger att Gud betraktar barnen till kristna föräldrar som heliga. (1 Korinthierna 7:14) De orden skulle vara meningslösa om det var ett krav att spädbarn skulle döpas för att bli räddade.

Läran om limbo var verkligen en förolämpning mot Gud. Den framställde honom som en grym tyrann som pinar de oskyldiga och inte som den rättvise och kärleksfulle Fader han är. (5 Moseboken 32:4; Matteus 5:45; 1 Johannes 4:8) Det är därför inte så konstigt att uppriktiga kristna aldrig har fått den här obibliska läran att gå ihop med sunda förnuftet.

[Bilder på sidan 9]

Vi får ett gott förhållande till Gud och våra medmänniskor när vi följer det som står i Guds ord.