Ett brev från Sydafrika

”Varför stannar de här?”

”HÖGRISKZON – rån och prostitution” står det på en varningsskylt utmed den smala landsvägen. Vi svänger av och stannar i vägdammet vid en annan skylt där det redan står några bilar och väntar. Den här imponerande skylten talar om hur man hittar till en lyxig resort med ett casino som ligger längre ner utmed vägen. Exklusiva bilar kör förbi, och vi undgår inte att lägga märke till de förvånade blickarna. Vi nästan hör någon säga: ”Varför stannar de här?”

Vi kliver ut och går fram till gruppen med prydligt klädda människor som står i skuggan av skylten. Det är en blandad skara med olika etniska bakgrunder, något som fortfarande är ganska ovanligt för att vara i Sydafrika. Vi har åkt till den här trakten omkring 10 mil nordväst om Johannesburg för att dela med oss av Bibelns sanningar till lokalbefolkningen.

Vi använder några minuter till att samtala om en bibeltext och planera hur vi ska lägga upp vår besöksrunda. Vi ber en bön och går tillbaka till bilarna. Ett myller av skjul och ruckel sträcker sig långt bort i fjärran på slätten framför oss. De verkar nästan huka sig i skuggan av de stora slagghögarna från platinagruvorna. Den enorma fattigdomen står i skarp kontrast till de stora rikedomar som ligger gömda i marken under våra fötter.

Min hustru och jag samarbetar med ett besökande par från Tyskland, och tillsammans börjar vi dagen med att gå från hus till hus. Ungefär en tredjedel av alla som bor här är arbetslösa, så deras hem är mycket enkla. Husen består ofta av en ranglig trästomme som har klätts med korrugerad plåt. Allt hålls ihop av spikar som har slagits genom enkla brickor i form av tillplattade ölkapsyler.

När vi närmar oss ett hus ropar vi en hälsning ute på gatan, och då kommer ofta kvinnan i huset ut och möter oss. Många vill gärna lyssna på vårt budskap, och vi blir mycket väl mottagna. När solen gassar ner på plåttaken blir det rena bastun inomhus. Därför får barnen ofta springa in och hämta några stolar och ställa dem under ett träd. Där kan vi slå oss ner i skuggan.

Familjen samlas och sätter sig på hemmasnickrade stolar eller på upp och nervända drickabackar. De minsta barnen är mitt uppe i en lek med sina egentillverkade leksaker, men de blir också uppmanade att komma och lyssna. Vi visar några bibelställen och  frågar de lite större barnen om de vill vara med och läsa något i vår bibliska litteratur. Nästan alla vi träffar tar gärna emot något att läsa, och många vill att vi ska komma tillbaka.

Mitt på dagen tar vi en smörgås och något kallt att dricka innan vi går tillbaka till några som vi har träffat vid tidigare besök i området. Först försöker vi få tag i Jimmy, en immigrant från Malawi som arbetar i en av platinagruvorna. Vi har besökt honom under flera månader. Han blir alltid lika glad när vi kommer, och vi har pratat ganska mycket om Bibeln tillsammans. Jimmy är gift med en tswanatalande kvinna och har två fina barn. Han var inte hemma sist vi var här, så nu vill vi gärna träffa honom.

När vi svänger upp framför Jimmys enkla hus ser vi direkt att något inte är som det ska. Hans vanligtvis välskötta trädgård ser vildvuxen ut, hans majsodling har vissnat bort och hönsen som brukar gå och picka i den magra jorden är borta. Dörren är tillbommad med en tjock kedja. En granne kommer fram och undrar vad vi vill. Vi frågar efter Jimmy, och då får vi höra den hemska nyheten: Jimmy har dött, och frun har tagit med sig barnen och flyttat hem till sina släktingar.

Det är inte särskilt artigt att snoka, men vi frågar ändå lite mer. Då säger hon: ”Han var sjuk, och så dog han. Det finns så många sjukdomar nu för tiden. Det är många som dör.” Hon är inte mer exakt än så, och i de här trakterna brukar man sällan tala om sådana saker. Men en ständigt växande begravningsplats vittnar om sanningen i kvinnans ord. Vi pratar en stund om att det ska bli en uppståndelse, och med sorg i våra hjärtan lämnar vi henne för att göra nästa besök.

Vi åker vidare till ett annat område. Framför den sista raden av hus reser sig en stor slagghög från gruvan. Vi kör upp på infarten vid slutet av gatan. På en stor sten i trädgården har någon skrivit ett budskap i starka färger: ”Obeslutsamhet är en tidstjuv, och senfärdighet är hans medbrottsling.” David, * som har skrivit de träffande orden, tittar upp från motorn på sin gamla folkvagn. Han kisar i kvällssolen, och när han känner igen oss spricker ett brett leende upp och guldet på hans framtänder glimmar till. Han torkar av händerna och kommer fram och hälsar.

”Hej mina vänner!” ropar han. ”Var har ni hållit hus?” Det är roligt att träffa David igen. Han ursäktar sig för att han inte har så mycket tid i dag. Han har fått ett jobb sedan sist och måste vara i gruvan om en liten stund. Leendet lämnar aldrig Davids ansikte under vårt livliga samtal. ”Första gången jag träffade er förändrades hela mitt liv!” säger han entusiastiskt. ”Allvarligt talat, frågan är vad det hade blivit av mig om ni inte hade kommit.”

Vi känner oss bättre till mods efter vårt samtal med David. Solen har börjat gå ner och närmar sig horisonten när vi vänder hemåt igen. Vi kastar en blick över slätten där solens sista strålar förvandlar dammet till ett disigt skimmer. Vi undrar hur alla dessa människor ska få höra de goda nyheterna, och vi slås av hur träffande Jesu ord är: ”Skörden är verkligen stor, men arbetarna är få.” (Lukas 10:2)

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 17]

Vänligt tillmötesgående från South African Post Office.