I DAG följer världen spänt det som händer i Mellanöstern. Raketanfall, sammanstötningar mellan beväpnade milisgrupper och terroristattacker inträffar nästan dagligen. Det redan känsliga läget förvärras dessutom av det ytterst reella kärnvapenhotet. Det är inte konstigt att människor överallt känner sig oroliga!

Världen följde också med stort intresse det som hände i Mellanöstern i maj 1948. Då, för 62 år sedan, upphörde det brittiska mandatet att ockupera det som då kallades Palestina, och risken för krig var överhängande. Året innan hade Förenta nationerna godkänt att man bildade en självständig judisk stat i en del av det ockuperade området. De omkringliggande arabstaterna hade svurit på att förhindra detta till varje pris. ”Gränslinjen kommer inte att bli något annat än en linje som framkallar eld och blod”, varnade Arabförbundet.

Det var fredagen den 14 maj 1948, och klockan var fyra på eftermiddagen. Om några timmar skulle det brittiska mandatet upphöra. I ett museum i Tel Aviv hade en liten grupp på 350 åhörare samlats. De hade inbjudits i hemlighet för att få lyssna till ett hett efterlängtat tillkännagivande – den formella förklaringen att den nutida staten Israel hade bildats. Säkerhetspådraget var stort, eftersom den nybildade staten hade många fiender.

David Ben-Gurion, som blev Israels förste president, läste upp självständighetsförklaringen. I den sades det bland annat: ”Vi, ledamöter av det nationella rådet, representanterna för det judiska folket i Palestina ..., i kraft av den naturliga och historiska rätten för det judiska folket och av resolutionen från Förenta nationernas generalförsamling, ... [proklamerar härmed] etablerandet av den judiska staten i Palestina, som ska bära namnet Israel.”

Vissa protestantiska grupper menar att bildandet av det nutida Israel uppfyllde en profetia i Bibeln. I boken Jerusalem Countdown  skriver prästen John Hagee: ”Den här mycket viktiga händelsen hade nedtecknats av profeten Jesaja, när han sade: ’En nation ska födas på en enda dag.’ (Se Jesaja 66:8.) ... Det var den största profetiska händelsen under 1900-talet. Alla kunde se detta tydliga bevis för att Israels Gud var levande och verksam.”

Stämmer det uttalandet? Förutsåg Jesaja att den nutida staten Israel skulle bildas? Var ”den största profetiska händelsen under 1900-talet” det som inträffade den 14 maj 1948? Om staten Israel fortfarande är Guds utvalda nation och om Gud använder den för att uppfylla bibliska profetior, så är det av stort intresse för alla som studerar Bibeln.

I Jesajas profetia sägs det: ”Vem har hört något sådant? Vem har sett något liknande? Kan ett land framfödas under födslosmärtor på en enda dag? Eller kan en nation födas på en enda gång? Ty Sion fick födslosmärtor och födde också sina söner.” (Jesaja 66:8) Den här versen handlar mycket riktigt om en nations plötsliga födelse. Det verkar gå på en enda dag. Men vem ligger bakom att den nya nationen blir till? Nästa vers ger en ledtråd: ”’Skulle jag låta fostret bryta igenom och sedan inte låta födelsen ske?’ säger Jehova. ’Eller skulle jag som låter födelsen ske tillsluta moderlivet?’ har din Gud sagt.” Jehova Gud säger klart och tydligt att den dramatiska födelsen av nationen skulle vara hans verk.

Dagens Israel styrs som en vanlig demokrati och gör inte officiellt anspråk på att låta sig vägledas av Bibelns Gud. Tänkte sig israelerna 1948 att det var Jehova Gud som hade gett dem en självständig stat? Nej, det gjorde de inte. I den hebreiska originaltexten till självständighetsförklaringen nämns varken Guds namn eller ordet ”Gud”. I boken Great Moments in Jewish History kommenteras det slutliga utkastet till förklaringen så här: ”Så sent som klockan ett på eftermiddagen kunde det nationella rådet inte enas om hur självständighetsförklaringen skulle formuleras. ... Rättrogna judar ville att man skulle hänvisa till ’Israels Gud’, men de sekulära slog bakut. Ben-Gurion kompromissade och bestämde att ordet ’Klippa’ skulle finnas med i stället för ’Gud’.”

För att hävda sin status som självständig nation hänvisar Israel till en FN-resolution, och det man menar är det judiska folkets naturliga och historiska rätt. Är det rimligt att Bibelns Gud skulle utföra 1900-talets största profetiska underverk för ett folk som vägrar ge honom äran?

Dagens Israel har intagit en sekulär ståndpunkt som står i skarp kontrast till hur förhållandena var 537 f.v.t. Då ”återföddes” nationen Israel som på en enda dag efter att ha blivit ödelagd och avfolkad av babylonierna 70 år tidigare. Den gången gick Jesaja 66:8 i uppfyllelse på ett anmärkningsvärt sätt, när den persiske kungen Cyrus den store besegrade Babylon och gav judarna tillåtelse att återvända till sitt hemland. (Esra 1:2)

Den persiske kungen Cyrus såg Jehovas hand i det som hände år 537, och judarna som återvände till Jerusalem hade den uttalade målsättningen att återställa tillbedjan av Jehova Gud och återuppbygga hans tempel. Dagens Israel har aldrig officiellt uttryckt någon sådan önskan eller målsättning.

År 33 v.t. förlorade den judiska nationen sin ställning som Guds utvalda folk när de förkastade Messias, Jehovas Son. Messias själv uttryckte det så här: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till henne ... Se! Ert hus lämnas åt er själva.” (Matteus 23:37, 38) Jesu ord uppfylldes år 70 när de romerska legionerna förstörde Jerusalem och både templet och dess  prästerskap gick under. Men hur skulle det bli med Jehovas avsikt att ha en särskild ”egendom bland alla andra folk, ... ett kungarike av präster och en helig nation”? (2 Moseboken 19:5, 6)

Petrus, som själv var jude, svarade på den här frågan i ett brev som riktades till kristna, både judar och icke-judar. Han skrev: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom’ ... En gång var ni ju inte ett folk, men nu är ni Guds folk; det var ni som inte hade fått barmhärtighet, men nu är det ni som har fått barmhärtighet.” (1 Petrus 2:7–10)

Kristna som har utvalts genom helig ande tillhör alltså en andlig nation, och deras ”nationalitet” bestäms inte av födelseplats eller hemland. Paulus beskrev det så här: ”Varken ett omskuret tillstånd eller ett oomskuret betyder något, utan det som betyder något är en ny skapelse. Och alla som vill vandra ordningsfullt efter detta rättesnöre, över dem vare frid och barmhärtighet, ja över Guds Israel.” (Galaterna 6:15, 16)

Alla judar, både köttsliga och konverterade, erbjuds att bli medborgare i den nutida staten Israel. Men medborgarskap i det som Bibeln kallar ”Guds Israel” ges endast till dem som är ”lydiga och bestänkta med Jesu Kristi blod”. (1 Petrus 1:1, 2) Paulus skrev så här om medlemmarna i Guds Israel, de andliga judarna: ”Jude är inte den som är det utvärtes, och omskärelse är inte det som sker utvärtes på köttet; utan jude är den som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande och inte genom en skriven lagsamling. Han får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” (Romarna 2:28, 29)

Den här versen hjälper oss att förstå ett kontroversiellt uttalande som Paulus gjorde. I sitt brev till romarna förklarade han att köttsliga judar som inte erkände Messias kunde liknas vid ”grenar” på ett olivträd. De höggs av för att det i stället skulle kunna ympas in grenar från ett icke-judiskt ”vilt olivträd”. (Romarna 11:17–21) Paulus avslutar liknelsen med orden: ”En förhärdelse har kommit över en del av Israel, tills det fulla antalet av folk av nationerna har kommit in, och på det sättet skall hela Israel bli räddat.” (Romarna 11:25, 26) Förutsade Paulus att det skulle komma en tid när alla judar omvändes till kristendomen? Nej, det var inte det Paulus menade.

Med uttrycket ”hela Israel” menade Paulus hela det andliga Israel – kristna som har utvalts genom helig ande. Han framhöll att även om de köttsliga judarna förkastade Messias, så hindrar inte det Gud från att genomföra sin avsikt – att ha ett andligt ”olivträd” med produktiva grenar. Jesus använde en liknelse som påminner om det här. I den liknelsen är Jesus själv en vinstock, och rankorna som inte bär någon frukt skulle huggas av. Jesus sade: ”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är den som odlar. Varje ranka i mig som inte bär frukt, den tar han bort, och varje ranka som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt.” (Johannes 15:1, 2)

Även om Bibeln inte har förutsagt bildandet av staten Israel, så har den bevisligen förutsagt bildandet av det andliga Israel. Om du har funnit och samarbetar med den här andliga nationen kommer du att få eviga välsignelser. (1 Moseboken 22:15–18; Galaterna 3:8, 9)