I skuggan av eldsberget
Ett brev från Kongo-Kinshasa
I skuggan av eldsberget
SOLEN går upp över staden Goma och färgar himlen i röda och rosa nyanser. Varje dag bjuder oss på en underbar vy över Nyiragongo, en av de mest aktiva vulkanerna i världen. Det ryker ständigt från den öppna kratern, och på natten blir rökpelaren som stiger mot himlen alldeles röd när lavan i kratern reflekteras i den.
På swahili talar man om berget som Mulima ya Moto, dvs. eldsberget. Senaste gången Nyiragongo fick ett utbrott var 2002. Många av våra grannar och vänner här i Goma förlorade allt de ägde och hade. I vissa områden där jag och min man brukar vara ute och förkunna får vi gå på en stelnad lavaström, och jag kan nästan föreställa mig hur det skulle vara att gå på månen. Men folket här är långt ifrån hårda som lava. De är varma och livliga med stora hjärtan, och de vill gärna höra de goda nyheterna vi kommer med. Det gör det till ett stort nöje att förkunna i skuggan av Nyiragongo.
När jag vaknar på lördagsmorgonen känner jag mig förväntansfull. Min man och jag, tillsammans med våra vänner som är på besök och några andra missionärer, ska åka till flyktinglägret i Mugunga, strax väster om Goma. Många i lägret har flytt från städer och byar som har blivit utsatta för våldsamma attacker. Vi ska se om de vill lyssna till vårt budskap.
Vi lastar vår pickup full med biblisk litteratur på franska, kiswahili och kinyarwanda. Sedan ger vi oss i väg. Staden börjar vakna när vi skumpar i väg längs med Route Sake. Unga män har redan börjat dra sina tungt lastade chukudus, egenhändigt tillverkade träkärror. Kvinnor i färgstarka omlottkjolar går med vacker hållning utmed vägen med stora knyten på huvudet. Gatan är full av folk som är på väg till jobbet eller marknaden med motorcykeltaxi. Överallt ser vi små bruna trähus med blåa detaljer.
Vi kommer fram till Rikets sal i Ndosho. Där väntar några andra Jehovas vittnen som också vill följa med till flyktinglägret. Det är rörande att se dem – bland annat ungdomar, änkor, föräldralösa och handikappade. Många av dem har själva varit med om svåra saker i livet, men tack vare att de har valt att leva efter Bibelns principer så har de fått större livskvalitet. Bibelns hopp är levande för dem, och de vill gärna dela med sig av det till andra. Vi har ett kort möte där vi får några
förslag på bibelverser som kan vara uppmuntrande för dem vi kommer att träffa, och så ger vi oss i väg. Vi är 130 stycken som delar upp oss i fem minibussar och en fyrhjulsdriven pickup.Det tar ungefär en halvtimme att åka till lägret. Hundratals små vita tält är uppställda på ett område täckt av stelnad lava. I mitten av lägret har man gjort prydliga rader med offentliga toaletter och stationer där man kan tvätta. Det är folk precis överallt som tvättar, lagar mat, rensar bönor och sopar framför sina tält.
Vi träffar en man som kallas Papa Jacques. Han har huvudansvaret för en viss del av lägret, och han känner sig orolig för hur han ska kunna fostra sina barn i de här svåra tiderna. Han blir mycket glad när han får boken Ungdomar frågar – svar som fungerar och säger att han ska läsa den själv först, sedan ska han samla lite mindre grupper och dela med sig av det han har läst.
Vi träffar också Mama Beatrice. Hon frågar varför Gud tillåter lidandet och tänker att Gud måste ha straffat henne. Hennes man dog i kriget, hennes dotter som är ensamstående mamma måste kämpa för att ta hand om sitt barn i lägret och Beatrices son blev kidnappad för några månader sedan. Hon har inte fått några uppgifter om vad som har hänt honom.
Mama Beatrices svårigheter påminner mig om hur Job måste ha känt det när han drabbades av alla hemska olyckor. Vi berättar för henne om orsaken till lidandet och försäkrar att hennes svårigheter inte är ett straff från Gud. (Job 34:10–12; Jakob 1:14, 15) Vi berättar om förändringarna som Gud snart kommer att göra med hjälp av sitt kungarike. Hennes ansikte spricker upp i ett leende, och hon säger att hon ska fortsätta läsa Bibeln och be till Gud om hjälp.
Vi och alla de andra i gruppen känner att Jehova har hjälpt oss att uppmuntra de människor vi träffat och ge dem ett verkligt hopp. När vi åker hemåt igen vinkar många till oss med vikblad, tidskrifter och böcker som de har fått.
På vägen hem har vi tid att fundera lite. Jag känner mig väldigt tacksam för den här dagen. Jag kommer att minnas Papa Jacques och hans uppskattning, det lättade uttrycket i Mama Beatrices ansikte och det fasta handslaget hos en äldre kvinna som gav mig ett stort leende. Jag tänker på ungdomarna som var så mogna för sin ålder och ställde så intelligenta frågor. Jag beundrar styrkan hos människorna som fortfarande kan le och skratta trots att de får lida så oerhört.
I den här delen av världen ser vi många som verkligen gör stora ansträngningar för att hjälpa människor som har det svårt. Den här särskilda dagen kunde vi få använda Bibeln och visa människor en varaktig lösning på deras problem. Det är underbart att få vara med i det största andliga hjälparbetet som någonsin kommer att utföras på jorden.