Guds namn och Alfonso de Zamoras kamp för en exakt bibeltext

ÅR 1492 utfärdade Spaniens kung Ferdinand och drottning Isabella ett påbud. Det löd: ”Vi beordrar alla judar och judinnor ... att de innan juli månads slut lämnar vårt rike och våra besittningar tillsammans med sina söner och döttrar, tjänare och tjänarinnor och alla judiska släktingar, både stora och små, oavsett ålder, och nåde den som vågar återvända.”

Alla judiska familjer i Spanien fick göra ett val, antingen gå i exil eller avsäga sig sin tro. Rabbinen Juan de Zamora kanske såg det som ett bättre alternativ att konvertera till katolicismen och stanna kvar i Spanien, där hans förfäder hade bott i generationer. Med tanke på Juans bakgrund är det möjligt att han sände sin son Alfonso till den berömda skolan för hebreiska studier i staden Zamora. Med tiden blev Alfonso väl insatt i latin, grekiska och arameiska. När han var klar med sina studier började han undervisa i hebreiska vid universitetet i Salamanca. Kort därefter kom hans lingvistiska kunskaper till god användning, till nytta för bibelkännare i hela Europa.

År 1512 tilldelades Alfonso de Zamora en professur i hebreiska vid universitetet i staden Alcalá de Henares, antikens Complutum. Zamora var en av de främsta lingvisterna vid den tiden, och det ledde till att kardinal Jiménez de Cisneros, universitetets grundare, engagerade honom i arbetet med den betydelsefulla Complutenserpolyglotten. Den här bibeln i sex band innehåller bibeltexten på hebreiska, grekiska och latin samt vissa delar på arameiska. *

Bibelkännaren Mariano Revilla Rico kommenterade det här arbetet: ”Av de tre judar som konverterat och deltog i kardinalens [Cisneros] arbete är Alfonso de Zamora den mest namnkunnige – grammatiker, filosof och talmudexpert, förutom att han är kännare av latin, grekiska, hebreiska och arameiska.” Zamoras studier fick honom att inse att en exakt bibeltext fordrade djupgående kunskaper i de språk som Bibeln ursprungligen skrevs på. Han var en av de främsta förespråkarna för bibelforskning, som fick en renässans vid 1500-talets början.

Men Zamora levde i en besvärlig tid och på en farlig plats för att ha ett sådant intresse. Den spanska inkvisitionen var som  mest intensiv, och enligt katolska kyrkan var den latinska Vulgata den enda auktoriserade bibelöversättningen. Men ända sedan medeltiden hade katolska experter insett att den latinska texten i Vulgata var långt ifrån fullkomlig. I början av 1500-talet beslutade sig Alfonso de Zamora och andra för att göra något åt saken.

Frälsning kräver översättning

Ett av de projekt Zamora arbetade med var en hebreisk utgåva av det som brukar kallas Gamla testamentet. Den innehöll också en översättning till latin. Det är utan tvivel ett av hans mest betydelsefulla verk. Han tänkte förmodligen att det här materialet skulle komma till stor användning i arbetet med Complutenserpolyglotten. Ett av hans manuskript finns i biblioteket i El Escorial, nära Madrid. Det är katalogiserat som G-I-4 och innehåller hela Första Moseboken på hebreiska och en mellanradig översättning (dvs. ord för ord) till latin.

I förordet sägs det: ”Mänsklighetens frälsning krävde att Den heliga skrift översattes till andra språk. ... Vi anser det ... absolut nödvändigt att de trogna har en bibelöversättning som är ord för ord, där varje hebreiskt ord motsvaras av ett latinskt ord.” Alfonso de Zamora hade det som krävdes för att kunna göra en nyöversättning till latin, eftersom han var en erkänd expert på hebreiska.

Min själ kan inte finna någon viloplats

På sätt och vis erbjöd 1500-talets Spanien idealiska förhållanden för lärda män som Zamora. Under medeltiden hade Spanien blivit ett centrum för judisk kultur. The Encyclopædia Britannica förklarar: ”Med sin stora muslimska och judiska befolkning var Spanien under medeltiden det enda multietniska och multireligiösa landet i Västeuropa, och mycket av utvecklingen inom religion, litteratur, konst och arkitektur i den spansktalande världen under senare delen av medeltiden berodde på detta faktum.”

Eftersom det fanns en stor judisk befolkning i Spanien rådde det ingen brist på hebreiska bibelmanuskript. Judiska avskrivare i många delar av Spanien hade med stor omsorg kopierat manuskript som användes vid högläsning av Skrifterna i synagogorna. Lazarus Goldschmidt skriver i sin bok The Earliest Editions of the Hebrew Bible: ”De spansk-portugisiska utgåvorna av Pentateuken hade högt anseende bland judiska lärda för sin exakthet, och detsamma gällde de manuskript som låg till grund för dessa utgåvor och de väl genomarbetade polyglotterna.”

Men trots alla fördelar som fanns i Spanien hade mörka moln av motstånd tornat upp sig över dem som ville översätta Bibeln. År 1492 erövrade kung Ferdinands och drottning Isabellas katolska härar morernas sista fäste i Spanien. Och som det nämndes i inledningen utfärdades ett kungligt påbud samma år som sade att alla som bekände sig tillhöra den judiska tron skulle förvisas från Spanien. Tio år senare drevs alla muslimer ut efter ett liknande påbud. Från och med den tiden blev katolicismen statsreligion i Spanien, och alla andra religioner förbjöds.

Hur skulle det här nya religiösa klimatet påverka arbetet med att översätta Bibeln? Alfonso de Zamoras erfarenheter belyser det väl. Trots att den här välutbildade judiske mannen hade konverterat till katolicismen vägrade den spanska religiösa hierarkin att bortse från hans bakgrund. Några motsatte sig att kardinal Cisneros utnyttjade expertisen hos konverterade judar för att lägga grunden till polyglottbibeln. De här angreppen vållade Zamora mycket lidande. I ett manuskript som förvaras på universitetet i Madrid beklagar sig Zamora: ”Jag ... är övergiven och hatad av alla mina vänner – som har blivit  mina fiender – och kan inte finna någon viloplats varken för min själ eller mina fotsulor.”

En av hans främsta fiender var Juan Tavera, ärkebiskopen av Toledo, som senare blev storinkvisitor. Zamora blev så nedslagen av Taveras angrepp att han vädjade till påven. I sitt brev skrev han bland annat: ”Vi bönfaller ers helighet att hjälpa oss ... och skydda oss från vår fiende, biskopen av Toledo, Don Juan Tavera. Varje dag utan uppehåll åsamkar han oss otaliga, obehagliga trångmål. ... Vi lider sannerligen svåra kval, eftersom han ser oss endast som ämnade för slakthuset. ... Om ers helighet hörsammar denna vädjan kommer Yahweh att bli er säkerhet och skydda er fot från snaror. (Ords. 3:23)” *

Alfonso de Zamoras arv

Trots de här angreppen fortsatte Zamora framgångsrikt sitt arbete, till stor nytta för många bibelläsare. Han översatte inte till språk som användes av allmänheten på den tiden, men hans arbete var en ovärderlig tillgång för andra översättare. På vilket sätt? En god bibelöversättning är beroende av två olika slag av bibelkännare. Först måste forskare studera olika bibliska texter på originalspråken – hebreiska, arameiska och grekiska – och utarbeta en korrekt text av hög kvalitet på de språken. En översättare använder sig sedan av det materialet för att göra en översättning till det aktuella språket.

I första hand var det Alfonso de Zamora som utförde arbetet med att ta fram den hebreiska text som sedan publicerades i Complutenserpolyglotten 1522. (Hans hebreisk-latinska ordlista och hebreiska grammatik som publicerades i samma verk underlättade också översättarnas arbete.) Erasmus, som var samtida med Zamora, gjorde något liknande med de kristna grekiska skrifterna, som brukar kallas Nya testamentet. När de här genomarbetade texterna på hebreiska och grekiska blev tillgängliga, kunde andra översättare sätta i gång med den viktiga uppgiften att framställa en bibel på de språk som människor i allmänhet talade. När William Tyndale översatte Bibeln till engelska var han bland de första översättarna som drog nytta av den hebreiska texten i Complutenserpolyglotten.

Bibeln har fått stor spridning, och det är mycket tack vare det hårda arbete som utfördes av sådana män som Zamora. De vigde sina liv åt att öka människors kunskap om de heliga skrifterna. Zamora insåg att frälsning, eller räddning, är beroende av att man förstår Bibeln och följer den. (Johannes 17:3) Och det i sin tur kräver att man översätter Bibeln till språk som människor kan förstå. Bara då kan Bibelns budskap beröra sinnen och hjärtan.

[Fotnoter]

 [Ruta/Bilder på sidan 19]

Guds namn i Zamoras översättning

Det är särskilt intressant att lägga märke till hur Alfonso de Zamora, som var en lärd man med hebreisk bakgrund, translittererade Guds namn. Bilden här till vänster visar en marginalanteckning i Zamoras hebreisk-latinska mellanradiga översättning av Första Moseboken, och i den finns Guds namn skrivet som ”jehovah”.

Zamora godtog tydligtvis den här översättningen av Guds namn till latin. Under 1500-talet översattes Bibeln till flera stora europeiska språk, och den här stavningen eller en mycket liknande användes av många bibelöversättare, däribland William Tyndale (engelska, 1530), Sebastian Münster (latin, 1534), Pierre-Robert Olivétan (franska, 1535) och Casiodoro de Reina (spanska, 1569).

Zamora blev alltså en av de första av många lärda män under 1500-talet som bidrog till att sprida ljus över Guds namn. Människors okunnighet om namnet berodde på judisk vidskeplighet som hade gjort att man inte vågade uttala det. Kristna bibelöversättare – till exempel Hieronymus, som översatte den latinska Vulgata – påverkades av den här judiska traditionen och ersatte Guds namn med titlar som ”Herren” eller ”Gud”.

[Bild]

Närbild av det hebreiska tetragrammet som Zamora översatte ”Jehovah”.

[Bild på sidan 18]

Den spanska kungens och drottningens påbud, 1492.

[Bildkälla]

Påbud: Genom tillmötesgående från Archivo Histórico Provincial, Ávila, Spanien.

[Bild på sidan 18]

Universitetet i Alcalá de Henares.

[Bild på sidan 21]

Titelbladet i Zamoras mellanradiga översättning.