Där gränser inte betyder något

Jehovas vittnen försöker överbrygga barriärer mellan människor. De följer principen bakom Jesu ord till lärjungarna: ”Ni är alla bröder.” (Matteus 23:8) Detta framgår tydligt av det som hände i samband med två av Jehovas vittnens möteslokaler – en i Portugal och en i Spanien.

DEN muromgärdade staden Valença do Minho i norra Portugal byggdes i oroliga tider. Från stadens befästningar har man utsikt över floden Minho, som utgör en del av gränsen mellan Spanien och Portugal. På andra sidan floden ligger den spanska staden Tui, som har en katedral som liknar en fästning. Tuis och Valenças viktigaste befästningar är från 1600-talet, när det var krig mellan Spanien och Portugal.

År 1995 tog man bort gränskontrollerna mellan de här två länderna som ingår i EU. Men att förena människor innebär mer än att slopa gränskontroller. Sinnen och hjärtan inbegrips också. I Valença finns en liten, vacker byggnad som visar hur barriärer mellan folk kan överbryggas. Det är en lokal för tillbedjan – Jehovas vittnens Rikets sal – som används av både spanska och portugisiska församlingar.

Det hela började 2001 när Jehovas vittnen i Tui behövde en ny Rikets sal. De var tvungna att lämna sin hyrda lokal och hade inte tillräckligt med pengar för att bygga en ny. De hade inte heller råd att hyra en lokal, eftersom församlingen var liten. De spanska vittnena frågade därför sina portugisiska vänner i Valença om de kunde få använda deras Rikets sal, som ligger bara ett par kilometer från Tuis centrum.

”Vi diskuterade saken vid ett möte i december 2001”, säger Eduardo Vila, som tillhör Tuiförsamlingen i Spanien. ”När jag gick hem från mötet insåg jag att Jehova  hade rört våra portugisiska bröders hjärtan. De hade gjort stora uppoffringar för att kunna bygga en vacker Rikets sal, och det var trosstärkande att de ville dela den med oss.”

”Vi välkomnade de spanska vännerna till vår Rikets sal”, säger Américo Almeida, ett portugisiskt vittne som var med vid samma möte. ”Vi förtröstade på att Jehova skulle välsigna det här arrangemanget, och beslutet var enhälligt.” Jehovas vittnen på båda sidor gränsen trivs bra tillsammans. ”Det låter kanske märkligt, men vi tänker inte ens på att vi kommer från olika länder. Vi är andliga bröder”, säger Paolo från Valença.

Något av det första besökare lägger märke till i Rikets sal är att de två identiska klockorna på den bakre väggen visar olika tid. Spanien ligger en timme före Portugal, men att vittnena tillhör olika tidszoner är det enda som skiljer dem åt. När byggnaden behövde renoveras leddes arbetet av en regional byggnadskommitté i Spanien. Entusiastiska arbetare kom från båda församlingarna. ”Många yrkeskunniga kom från Spanien och hjälpte oss, några från platser över 16 mil bort”, säger Paolo. ”Projektet stärkte banden mellan församlingarna.”

Vi ska se på ett annat exempel som visar hur barriärer har överbryggats.

 Enade i en delad dal

Puigcerdá är en spansk stad på gränsen till Frankrike. Den ligger mitt i en bördig dal som omges av höga bergstoppar i Pyrenéerna. Hela dalen, Cerdaña, tillhörde en gång i tiden Spanien. Men i pyreneiska freden, ett fredsfördrag som ingicks 1659, avträdde Spanien halva dalen till Frankrike.

I vår tid är Puigcerdá huvudort i dalen, och många fransmän åker dit när de ska handla. Och sedan 1997 har Jehovas vittnen i Puigcerdá välkomnat sina franska bröder och systrar till sin Rikets sal. Det året var de franska vittnena tvungna att lämna sin hyrda lokal. Närmaste Rikets sal i Frankrike låg en timmes bilresa bort, och under vintermånaderna är det bergspass man måste passera ofta igensnöat.

När de franska vittnena förklarade att de var i desperat behov av en möteslokal, erbjöd de spanska vittnena dem att använda deras Rikets sal. ”Alla de spanska bröderna var entusiastiska”, säger Prem, ett vittne på platsen. ”Den här önskan att hjälpa till kom naturligtvis från den bibliska fostran vi fått under många år. Några veckor senare började vi dela Rikets sal med de franska vännerna, och det har vi gjort i 13 år nu.”

”För oss var Puigcerdá den idealiska platsen för en Rikets sal”, förklarar Eric som är tillsyningsman i den franska församlingen. ”Och jag kommer fortfarande ihåg hur varmt välkomnade vi blev av den spanska församlingen. De hade smyckat Rikets sal med blommor och en skylt med texten: ’Välkomna, kära bröder och systrar.’”

”När vi lämnade vår Rikets sal i Frankrike trodde folk att församlingen lagts ner”, säger Eric. ”Men att vi fortsatte att förkunna i området som vanligt visade snart att vi fortfarande fanns här. Vi lämnade bland annat tryckta inbjudningar till våra möten i Spanien. Intresserade personer tycker om att komma till Rikets sal i Spanien. Att vi delar möteslokal med våra spanska vänner har dessutom dragit oss närmare varandra. Tidigare visste vi att det fanns en spansk församling på andra sidan gränsen, men vi hade inte mycket kontakt med den. Nu när vi träffar varandra regelbundet känner vi oss inte så isolerade i den här dalen som ligger så avsides.”

Skapade de kulturella barriärerna några problem? ”När jag fick veta att vi skulle ha  våra möten i Spanien, på andra sidan gränsen, blev jag lite orolig”, medger en fransk syster i 80-årsåldern. ”Men tack vare att vännerna i Puigcerdá var så välkomnande och vänliga har förändringen inte skapat några problem alls. Tvärtom. Vi har fått tillfälle att visa att Jehovas vittnen är ett enat folk, ett internationellt brödraskap.”

Grunden för en ”tätare union”

De som bildade Europeiska unionen fastställde att medlemsländerna var beslutna att ”lägga grunderna för en allt tätare union mellan Europas folk”. När gränskontrollerna slopades på 1980- och 1990-talet var syftet att påskynda den här processen. Men barriärer måste också övervinnas i människors sinne.

Jehovas vittnen arbetar hårt för att utrota fördomar och misstro. De inser att olikheter är berikande och att ”Gud inte är partisk”. (Apostlagärningarna 10:34) Vid sina internationella sammankomster och i sina Rikets salar har de upplevt ”hur gott och ljuvligt det är att bröder bor tillsammans i endräkt!” (Psalm 133:1) Den enhet som Jehovas vittnen från Valença och Puigcerdá har uppnått med sina bröder från omkringliggande länder är ett levande bevis på det.

[Infälld text på sidan 13]

”Det låter kanske märkligt, men vi tänker inte ens på att vi kommer från olika länder. Vi är andliga bröder.”

[Infälld text på sidan 14]

”Projektet stärkte banden mellan församlingarna.”

[Infälld text på sidan 15]

”Hur gott och ljuvligt det är att bröder bor tillsammans i endräkt!” PSALM 133:1.

[Bild på sidan 12, 13]

Vy över Tui och floden Minho från den muromgärdade staden Valença do Minho.

[Bild på sidan 14]

Rikets sal renoveras.

[Bild på sidan 15]

Pyrenéerna och dalen Cerdaña.

[Bild på sidan 15]

Äldste från de två församlingarna – den spanska och den franska – som har sina möten i Rikets sal i Puigcerdá.