Färger och tyger på Bibelns tid

I BIBELN får man ofta upplysningar om stil, färger och material på kläder som bars av människor som levde för många hundra år sedan.

Bibeln är förstås inte någon bok om stil och mode. Men de beskrivande detaljerna gör det lättare att måla upp en bild framför sig när man läser.

Vi kan till exempel läsa om de provisoriska kläderna som Adam och Eva ordnade för att slippa vara nakna. De beskrivs som höftskynken ihopsydda av fikonlöv. Men lite längre fram gav Gud dem bättre kläder, och de beskrivs som ”långa kläder av skinn”. (1 Moseboken 3:7, 21)

I Andra Moseboken, kapitel 28 och 39, finns det många detaljer om kläderna som bars av översteprästen i Israel. Han hade underkläder av linne, en vit tunika, ett vävt skärp, en blå ärmlös överklädnad, en broderad efod med bröststycke och till sist en turban med en glänsande guldplåt. Bara att läsa beskrivningen av alla de fina materialen till de här kläderna gör att man får en bild av hur imponerande prästen måste ha sett ut i dem. (2 Moseboken 39:1–5, 22–29)

Profeten Elia hade så speciella kläder att folk genast förstod vem det var när de hörde beskrivningen: ”Mannen bar en klädnad av hår och hade ett läderbälte bundet om höfterna.” Flera hundra år senare trodde en del att Johannes döparen var densamme som Elia, kanske för att de hade liknande kläder. (2 Kungaboken 1:8; Matteus 3:4; Johannes 1:21)

 Material och färger. Bibeln säger en hel del om vilka material, färger och färgämnen som användes till kläder och nämner metoder som att spinna, väva och sy. * De vanligaste materialen var ull från tamdjur och linne från linplantor. Abel kallades ”fåraherde”. (1 Moseboken 4:2) Men det sägs inte uttryckligen om Abel födde upp får för att ta vara på ullen. De tidigaste kommentarerna i Bibeln om fint linne gäller kläderna som farao gav till Josef på 1700-talet f.v.t. (1 Moseboken 41:42) Bibeln nämner bomull, men det sägs inte något om att judarna tillverkade kläder av det. Däremot användes bomull tidigt i länderna i Mellanöstern.

Både linets och ullens fina fibrer kunde spinnas till trådar eller garn av olika tjocklek som användes när man vävde tyger. Garner och tyger färgades i många olika färger. Sedan skars tyget till lämplig storlek efter den som det var avsett för. För att göra kläderna både  vackrare och dyrbarare gjorde man ofta broderier med färgade garner. (Domarboken 5:30)

Blått, purpur och karmosinrött nämns ofta i Bibeln som färger på tyg. Israeliterna befalldes att ”sätta ett blått snöre ovanför fransen på fållen” på sina kläder som en påminnelse om den särskilda relation de hade till Gud, Jehova. (4 Moseboken 15:38–40) De hebreiska orden tekhẹleth, en blå nyans, och ’argamạn, som brukar översättas ”purpur”, är de färger som ofta nämns i samband med översteprästens kläder och föremål som fanns i tältboningen och templet.

Tältboningen och templet. Tältboningen i vildmarken, och längre fram templet i Jerusalem, var centrum för tillbedjan för israeliterna. Så det finns mycket information i Bibeln om hur man förberedde och färdigställde tältboningen och Salomos tempel. Förutom detaljer om material och färger får vi också upplysningar om hur tältets överdrag och förhänge skulle vävas, färgas, sys och broderas.

Under Guds ledning kunde skickliga hantverkare som Besalel och Oholiab, tillsammans med andra män och kvinnor, troget utföra det unika uppdraget att göra ett mötestält som var värdigt tillbedjan av Jehova. (2 Moseboken 35:30–35) I kapitel 26 i Andra Moseboken beskrivs mycket ingående hur de olika delarna till tältboningen tillverkades och av vilka material. De stora, färggranna tältdukarna vävdes av ”fint tvinnat lingarn och blått garn och purpurrödfärgad ull och kermesrött garn”. En hel del av materialet hade förmodligen tagits med vid uttåget ur Egypten. Man lade ner särskild möda på det tjocka förhänget, som var broderat med keruber och skilde ”det heliga och det allra heligaste” från varandra i det inre av tältboningen. (2 Moseboken 26:1, 31–33) De som arbetade med textilierna i templet i Jerusalem fick liknande instruktioner, och arbetet leddes av kung Salomo. (2 Krönikeboken 2:1, 7)

Den information som Bibeln ger visar att de forntida hebréerna var kreativa och uppfinningsrika när  de använde de material som fanns på den tiden. Bilden som målas upp är knappast ett folk som går klädda i grådaskiga, primitiva kläder, utan ett folk som faktiskt kryddade livet med kläder i olika färg och stil för olika tillfällen, beroende på årstid och efter familjens möjligheter.

Bibeln berättar att israeliterna fick slå sig ner i ett gott land, ett land som flödade ”av mjölk och honung”. (2 Moseboken 3:8; 5 Moseboken 26:9, 15) När de tillbad Jehova på ett riktigt sätt blev de välsignade. De kunde leva ett bra liv, och de kände sig glada och nöjda. Bibeln berättar: ”Juda och Israel bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beersheba, alla Salomos dagar.” (1 Kungaboken 4:25)

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidorna 26, 27]

Ull och lin

På Bibelns tid var den främsta anledningen att föda upp får helt enkelt att få tillgång till mjölk och ull. Det behövdes inte så många får för att en familj skulle få tillräckligt med ull till sina kläder. Och om familjen hade många får kunde de sälja överskottet till lokala producenter. Vissa städer och byar hade sina egna skrån för vävare och färgare. Redan tidigt i historien var fårklippning en del av folkets arbete under året. (1 Moseboken 31:19; 38:13; 1 Samuelsboken 25:4, 11)

Linnetyg var också ett vanligt material att sy kläder av. Det framställs av fibrer från linplantan. (2 Moseboken 9:31) Plantan skördades när den nästan hade vuxit till full storlek. Stjälkarna fick torka i solen, och sedan lades de i blöt för att de vedartade delarna skulle mjukna. Därefter torkades linet igen. Man slog på linet med träklubbor för att komma åt fibrerna som kunde spinnas till garn och vävas till tyger. Kungligheter och ämbetsmän bar helst linnekläder.

[Bild]

Torkad linplanta.

[Ruta/Bild på sidan 27]

Spinning

Var för sig är fibrer från lin, ull etc. helt oanvändbara. De är både för svaga och för korta. Man måste spinna, dvs. tvinna ihop flera fibrer, för att få en tråd av önskad tjocklek och längd. När Bibeln beskriver en ”duglig hustru” sägs det: ”Hon sträcker ut sina händer mot spinnkäppen, och hennes händer griper tag i sländan.” (Ordspråksboken 31:10, 19) Här beskrivs metoden att spinna med hjälp av en spinnkäpp och en slända som mer eller mindre ser ut som två enkla pinnar.

I ena handen håller man spinnkäppen, och runt den har man virat fibrerna lite löst. Med den andra handen drar man ut några av fibrerna, tvinnar dem till en tråd och fäster dem vid en liten krok eller hake i toppen av sländan. På sländan finns en trissa som med sin tyngd hjälper sländan att rotera. Medan sländan hänger i fibrerna sätter man fart på den så att den börjar snurra, och så tvinnas fibrerna till en tråd av en viss tjocklek. Den färdigspunna tråden lindar man kring skaftet på sländan, som på en trådrulle. Man fortsätter tills alla fibrerna på spinnkäppen har spunnits ihop till ett enda långt garn, som sedan kan färgas eller vävas.

[Ruta/Bilder på sidorna 28, 29]

Färgning

När ull- eller lingarnet hade spunnits och tvättats var det redo att färgas. Ju fler gånger man doppade garnet, eller tyget, i färgbadet desto starkare färg fick det. Eftersom färgämnet kostade en del och man ville återanvända överflödig färg så kramade man ur garnet eller tyget när det togs upp ur badet. Sedan lade man ut det för att torka.

Det fanns inga syntetiska färgämnen, så man använde ämnen från växt- och djurriket för att ta fram en imponerande variation av permanenta färger. Gul färg fick man från bladen på mandelträdet och skalet på granatäpplen. Svart kom från barken på granatäppelträdet. Röd färg kunde utvinnas från rötterna av en ört, krapp, eller från en särskild sköldlus. Blått fick man från indigoväxter. Beroende på hur man kombinerade pigmenten från olika purpursnäckor som plockades i havet fick man nyanser som skiftade från rödlila till blått och karmosinrött.

Hur många snäckor behövdes till ett plagg? En studie visar att varje liten snäcka ger så lite pigment att det behövdes omkring 10 000 snäckor för att färga en tunika eller mantel i den särskilt rödlila färg som de kungliga bar. När kung Nabonid härskade i Babylon sägs det att purpurröd ull var 40 gånger dyrare än ull i andra färger. Den forntida staden Tyros blev så känd för att kunna erbjuda den här dyrbara färgen att den fick namnet tyrisk purpur.

[Bilder]

Skal av purpursnäcka.

Färgbad för purpur från 100- eller 200-talet funnet i Tel Dor, Israel.

[Källangivelse]

The Tel Dor Project.

[Ruta/Bild på sidan 29]

Vävning

I en vävstol väver man det spunna garnet till tygstycken i önskad storlek som sedan används till kläder eller något annat. Trådar som löper på längden, varp, flätas samman med trådar som förs in i sidled och kallas inslag eller väft. Man väver inslagstrådarna växelvis över och under varpen.

Vävstolarna på Bibelns tid var antingen en horisontell ram som låg direkt på golvet eller en hög stående ram. I vissa stående ramar hade man fäst vikter vid varptrådarnas nedre ändar. Man har hittat en mängd sådana forntida vikter på olika platser i Israel.

Vävning var ofta något man gjorde i varje enskilt hushåll, men ibland kunde en hel by tillsammans vara specialiserade på det. I Första Krönikeboken 4:21 nämns ”det hus som tillverkade fin vävnad”, och det avsåg tydligtvis en sammanslutning av arbetare som hade vävning som yrke.

[Bild på sidan 26, 27]

”Blått garn och purpurrödfärgad ull.” (2 Moseboken 26:1)