DET ÄR en solig majdag i republiken Altaj, ett hissnande vackert område i sydvästra delen av Sibirien. Genom fönstret ser vi stråk av mörkgrön barrskog, och i bakgrunden reser sig blekblå, snötäckta bergstoppar. Det här karga och avlägsna området är hem för altajerna, som är ett asiatiskt folk med ett eget språk. Altajbergen har fått sitt namn efter ett turkisk-mongoliskt ord som betyder gyllene.

Det har gått några år sedan min fru och jag lärde oss ryskt teckenspråk och började besöka teckenspråksförsamlingar och mindre grupper av döva Jehovas vittnen. I Ryssland finns det mer än 170 olika folkslag och etniska grupper som talar det gemensamma språket ryska. Men de döva använder ett annat språk, ryskt teckenspråk. De döva är starkt sammansvetsade, och många som vi träffar berättar gärna om sin bakgrund och är gästfria. Det stämmer i synnerhet i Altajområdet.

I staden Gorno-Altajsk får vi höra om några döva som bor i en by 25 mil därifrån. Vi vet att det finns några Jehovas vittnen där, men inga som kan teckenspråk. Vi tänker på de döva altajerna och bestämmer oss för att åka dit. Våra döva vänner Jurij och Tatiana får höra om våra planer och smittas av vår entusiasm. De vill gärna följa med, och vi har plats i vår minibuss. Vi har med filmer på teckenspråk och en dvd-spelare. Vi tar också med oss en stor termos och rågbrödsmackor med rökt korv, förutom nybakade pirosjki – läckra ryska piroger fyllda med kål och potatis. Till sist sprayar vi oss själva och våra kläder och skor med fästingmedel, eftersom det är vanligt att fästingar i det här området bär på virus som kan ge hjärnhinneinflammation.

Vägarna vi kör på slingrar sig fram genom ett fantastiskt bergslandskap. Vi känner doften av jasmin och syren. Det är verkligen uppfriskande! Vi får syn på en flock sibiriska kronhjortar som rofyllt mumsar i sig gräs. Bebyggelsen i Altajbergen består av små klungor av trähus med prydliga plåttak. Intill många av husen finns också sexkantiga trähus med konformade tak som kallas ajyl. En del av dem har samma form som indiantält, och många altajfamiljer bor i de här sommarhusen  från maj till september. Sedan när hösten och vintern kommer flyttar de in i sina vinterbonade hus.

Vi blir varmt välkomnade till byn av Jehovas vittnen som bor där, och de tar oss med till ett altaiskt par som är döva. De blir glada över att träffa oss och är nyfikna på var vi kommer ifrån och varför vi besöker dem. När vi ser att de har en dator tar vi fram en av våra filmer på teckenspråk, och de vill genast titta på den. Filmen fångar verkligen deras intresse, och det är nästan som om vi inte vore där. De tittar mycket koncentrerat, och emellanåt upprepar de tecken från filmen och nickar instämmande. Vi lyckas få deras uppmärksamhet igen och hoppar tillbaka till inledningen av filmen, som visar ett vackert paradis på jorden. Vi trycker på paus och pratar om vad Gud ska göra för mänskligheten och vilka som ska få leva för evigt då. Det känns roligt att de är så intresserade, och mot slutet av vårt besök berättar de om fler döva som bor några timmar bort.

Vi tar oss vidare genom ett mäktigt bergspass som tycks ha mejslats fram ur bergen och följer serpentinvägen till en mindre by. Där träffar vi en döv familj – en man, hans fru, hennes mor och parets lille son. De blir glada över att få oväntat besök. När vi stiger in genom den lilla dörren till deras ajyl, känner vi en ljuvlig doft av trä och färsk mjölk. Längst upp i det konformade taket finns en rund öppning som släpper in lite ljus. I ett hörn står en vitkalkad stenugn och en spis, och körsbärsröda mattor täcker väggarna. Paret bjuder oss på en typisk altaisk specialitet, små friterade munkar och te i asiatiskt porslin. Vi frågar om de tror att man kan bli Guds vän. De funderar en stund på frågan. Fruns mor berättar att hon en gång fick ta med sig mat till en plats i bergen som offer till gudarna när hon var liten. ”Jag vet inte riktigt varför”, säger hon, rycker på axlarna och ler. ”Det var bara så vi gjorde.”

Vi visar en film som förklarar mer, och de skiner upp. De vill gärna fortsätta ha kontakt. Men hur ska det vara möjligt? I vanliga fall brukar vi hålla sms-kontakt med döva, men här finns inte en enda mobilmast. Så vi lovar att skriva brev till varandra.

Det är tråkigt att behöva skiljas från våra nya vänner. Men solen håller redan på att gå ner, och vi måste vända tillbaka den långa vägen till Gorno-Altajsk. Vi är trötta men glada. Längre fram frågar vi Jehovas vittnen på platsen hur det går för familjen. Vi får höra att mannen varannan vecka åker till en större stad, där han studerar Bibeln och går på möten. Han får hjälp av en syster i församlingen som kan teckenspråk. Det känns verkligen roligt att våra ansträngningar har gett så fina resultat.

Vårt arbete att söka efter uppriktiga döva människor kan liknas vid att söka efter skatter gömda långt uppe i bergen. Många timmars sökande ger resultat när vi, som av en händelse, finner en sällsynt ädelsten. De otillgängliga Altajbergen kommer alltid att vara gyllene för oss och påminna oss om de uppriktiga människor vi träffade på en så avlägsen plats.