ABEL iakttog sina får som betade fridsamt på sluttningen. Sedan kan han ha lyft blicken mot en punkt i fjärran där han anade ett svagt ljussken. Där visste han att en flammande svärdsklinga svängde runt, runt, och blockerade ingången till Edens trädgård. Hans föräldrar hade bott där en gång, men nu fick varken de eller deras barn gå in dit. Föreställ dig den sena eftermiddagsbrisen i Abels hår när han vände blicken uppåt och tänkte på sin Skapare. Skulle klyftan mellan människan och Gud någonsin kunna överbryggas? Det fanns inget Abel önskade mer.

Abel talar till oss i dag. Kan du höra honom? Det låter kanske som en omöjlighet. Abel, som var Adams andre son, dog ju för länge sedan. Hans kvarlevor har brutits ner och sammanblandats med markens stoft i närmare 6 000 år. Bibeln säger: ”De döda vet ingenting alls.” (Predikaren 9:5, 10) Och inget av det Abel sa finns nedtecknat i Bibeln. Så hur kan han tala till oss?

Aposteln Paulus blev inspirerad att säga så här om Abel: ”Genom den talar han ännu, fastän han är död.” (Hebréerna 11:4) Genom vad talar Abel? Genom sin tro. Abel var den första människa någonsin som utvecklade den värdefulla egenskapen. Hans tro var så stark att han fortfarande ”lever” genom sitt exempel och är en dynamisk förebild för oss i dag. Om vi lär oss av hans tro och försöker efterlikna den, då kan man säga att berättelsen om Abel talar till oss på ett mycket verkligt och levande sätt.

Men vad kan vi lära oss av Abel och hans tro när det står så lite om honom i Bibeln? Låt oss se.

Abel föddes i den mänskliga historiens gryning. Jesus förknippade honom senare med ”världens grundläggning”. (Lukas 11:50, 51) Av allt att döma menade Jesus den värld av människor som har hoppet att bli återlösta från synden. Även om Abel var den fjärde människan på jorden, verkar det som att han var den första som Gud betraktade som återlösningsbar. * Det är uppenbart att Abels uppväxtmiljö inte var den bästa.

Trots att världen var i sin linda låg sorgen redan tung över den mänskliga familjen. Abels föräldrar, Adam och Eva, var troligen vackra människor fulla av kraft. Men de hade gjort ett oåterkalleligt misstag, och det var de väl medvetna om. Tidigare hade de varit fullkomliga och haft möjlighet att få leva för evigt. Men de gjorde uppror mot Jehova Gud och drevs ut ur paradiset i Edens trädgård. Genom att sätta sina egna önskningar framför allt annat – till och med sina barns framtid – förlorade de fullkomligheten och det eviga livet. (1 Moseboken 2:15–3:24)

 Utanför Eden väntade ett hårt liv. När första barnet föddes fick han ändå namnet Kain, som betyder ”något som har frambringats”, och Eva sa: ”Jag har frambringat en man med Jehovas hjälp.” Kanske tänkte hon på det löfte Jehova hade gett i trädgården då han förutsade att en viss kvinna skulle frambringa en ”avkomma” som en dag skulle tillintetgöra den onda individ som hade fått dem att synda. (1 Moseboken 3:15; 4:1) Trodde Eva att hon var kvinnan i profetian och att Kain var den utlovade ”avkomman”?

I så fall tog hon verkligen fel. Och ifall hon och Adam satte sådana griller i huvudet på Kain när han växte upp gjorde de knappast något för att stävja den ofullkomliga stolthet han fötts med. Så småningom fick Eva ännu en son, men då var tonen mer dämpad. Han fick namnet Abel, som kan betyda ”vindfläkt” eller ”tomhet”. (1 Moseboken 4:2) Antyder namnvalet att de hade lägre förhoppningar när det gällde Abel än Kain? Vi kan bara gissa.

Vad som än var fallet kan föräldrar i dag dra en viktig lärdom av de första föräldrarna. Kommer du att underblåsa dina barns stolthet, ärelystnad och själviska tendenser genom det du säger och gör? Eller kommer du att lära dem att älska Jehova och bygga upp en vänskap med honom? Tråkigt nog misslyckades de första föräldrarna med det. Men det fanns ändå hopp för deras barn.

När de båda pojkarna växte upp lärde Adam dem säkert att arbeta för att försörja familjen. Kain började ägna sig åt jordbruk, och Abel blev herde.

Men Abel gjorde också något mycket viktigare. Under årens lopp utvecklade han tro – den vackra egenskap som Paulus senare skrev om. Tänk efter en stund. Abel hade ingen människa han kunde se upp till. Så hur kunde han bygga upp en tro på Jehova Gud? Vi ska se på tre saker som troligen hjälpte honom.

Jehovas skaparverk.

Det är sant att Jehova hade förbannat marken så att det växte törnen och tistlar som försvårade jordbruket. Men den producerade ändå all mat som Abel och hans familj behövde. Och det låg ingen förbannelse över djuren, inte heller över berg, sjöar, floder och hav eller himlen, molnen, solen, månen och stjärnorna. Vart Abel än vände sig såg han tecken på den djupa kärleken, visheten och godheten hos Jehova Gud, den som har skapat allt. (Romarna 1:20) Abels tro stärktes när han mediterade över detta.

Abel tog sig säkert tid att begrunda andliga ämnen. Försök att se honom framför dig när han vallade sina får. En herde var tvungen att gå en hel del. Han ledde de fromma små djuren över kullar, genom dalar, över floder för att hitta det grönaste gräset, de bästa vattenhålen, de  tryggaste viloställena. Fåren tycktes vara de mest hjälplösa av alla djur, som om de var skapade för att få människans vägledning och beskydd. Insåg Abel att han också behövde vägledning, beskydd och omvårdnad från någon som var mycket visare och mäktigare än en människa? Säkert nämnde han många sådana tankar i sina böner, och det gjorde att hans tro växte.

Jehovas löften.

Adam och Eva måste ha berättat för sina söner vad som ledde fram till att de blev utkastade ur Eden. Det gav Abel mycket att meditera över.

Jehova hade uttalat en förbannelse över marken. Abel kunde själv se de törnen och tistlar som uppfyllde de orden. Jehova hade också förutsagt att Eva skulle ha smärtsamma graviditeter och förlossningar. När Abels syskon föddes fick han utan tvivel se att det uttalandet också uppfylldes. Jehova hade förutsagt att Eva skulle ha ett överdrivet behov av att känna sig uppmärksammad och älskad av sin man och att Adam i sin tur skulle förtrycka henne. Abel såg med egna ögon hur det blev verklighet. Han såg att man alltid kunde lita på det Jehova hade sagt. Därför hade han goda skäl att också tro på Guds löfte om en ”avkomma” som en dag skulle rätta till det som hade gått snett i Eden. (1 Moseboken 3:15–19)

Jehovas tjänare.

Det fanns inga goda förebilder för Abel bland människorna, men det fanns andra intelligenta skapelser på jorden vid den tiden. När Adam och Eva drevs ut ur paradiset såg Jehova till att varken de eller deras avkomlingar skulle kunna komma in dit igen. Han satte keruber – mycket högt uppsatta änglar – till att vakta ingången tillsammans med en roterande, flammande svärdsklinga. (1 Moseboken 3:24)

Föreställ dig hur Abel iakttog keruberna när han var liten. De måste ha sett enormt kraftfulla och imponerande ut. Och ”svärdet” som ständigt flammade och roterade ingav också respekt. Såg Abel någonsin under sin uppväxt att keruberna blev uttråkade och lämnade sin post? Nej. Dag och natt, år efter år, årtionde efter årtionde stod dessa mäktiga skapelser på sin plats. Abel lärde sig därför att Jehova Gud hade rättfärdiga, trogna tjänare. Keruberna visade en lojalitet och lydnad mot Jehova som han inte kunde se i sin egen familj. Änglarnas exempel måste verkligen ha stärkt hans tro.

När Abel begrundade allt som Jehova hade uppenbarat om sig själv genom skaparverket, sina löften och sina tjänares exempel blev hans tro allt starkare. Man kan verkligen säga att hans tro talar till oss, eller hur? Det är särskilt tröstande för yngre att veta att de kan bygga upp tro på Jehova Gud oavsett vad de andra i familjen gör. Vi som förutom det fantastiska skaparverket också har tillgång till hela Bibeln och många fina exempel på trogna människor har verkligen alla möjligheter att bygga en stark tro.

När Abels tro på Jehova växte ville han göra något för att visa det i handling. Men vad kunde en enkel människa ge universums Skapare? Gud behövde naturligtvis inga gåvor eller någon hjälp från människor. Men med tiden förstod Abel en grundläggande sanning: Om han bara gav Jehova det bästa han hade och gjorde det av rätt motiv, skulle hans kärleksfulle himmelske Far bli mycket glad.

Abel bestämde sig därför för att offra några av sina får. Han valde ut de bästa, de förstfödda, och lät även de finaste delarna ingå i offret. Samtidigt försökte även Kain få Guds välsignelse och godkännande och gjorde i ordning ett offer av sina grödor. Men han hade inte samma motiv som Abel. Skillnaden blev tydlig när de frambar sina offer.

 Det är möjligt att både Kain och Abel använde altaren och eld när de offrade, och kanske gjorde de det inom synhåll för keruberna, som var de enda representanterna för Jehova som fanns på jorden då. Och Jehova svarade! Vi läser: ”Jehova ... såg med välvilja på Abel och hans offergåva.” (1 Moseboken 4:4) Det sägs inte på vilket sätt Gud visade sin välvilja. Men varför uppskattade han Abel?

Var det själva offret? Abel frambar en levande varelse och utgöt värdefullt blod, som representerade livet. Förstod Abel värdet av ett sådant offer? Många hundra år senare lät Gud offret av ett felfritt lamm förebilda offret av hans egen fullkomlige Son, ”Guds lamm”, vars oskyldiga blod skulle utgjutas. (Johannes 1:29; 2 Moseboken 12:5–7) Men mycket av det här måste naturligtvis ha legat bortom Abels vetskap.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på: Abel offrade det allra bästa han hade. Jehova såg med gillande både på offret och på den som frambar det. Det var kärlek till Jehova och en äkta tro på honom som fick Abel att handla.

Med Kain var det helt annorlunda. Jehova ”såg ... inte med välvilja på Kain och hans offergåva”. (1 Moseboken 4:5) Det var inte något fel på själva offret. Längre fram ingick grödor i de offer som skulle frambäras enligt Guds lag. (3 Moseboken 6:14, 15) Men Bibeln säger att Kains ”gärningar var onda”. (1 Johannes 3:12) Precis som många i dag trodde Kain tydligen att det räckte med att man gav sken av att älska Gud. Men hans handlingar visade snart att han inte hade verklig tro på Jehova eller älskade honom.

När Kain märkte att han inte hade fått Jehovas välvilja, försökte han då lära sig något av Abel? Nej. Han kokade av hat mot sin bror. Jehova såg vad som pågick i Kains hjärta och resonerade tålmodigt med honom. Han varnade honom för att han riskerade att begå en allvarlig synd och sa att om han bara ändrade sig skulle det leda till ”upphöjelse”. (1 Moseboken 4:6, 7)

Kain struntade i Guds varning. I stället bad han sin intet ont anande lillebror att följa med honom ut på fälten. Där överföll han honom och dödade honom. (1 Moseboken 4:8) Abel blev på sätt och vis den första som föll offer för religiös förföljelse, den första martyren. Han var död, men berättelsen om honom var långt ifrån över.

Bildligt talat ropade Abels blod till Jehova Gud efter hämnd. Och Gud skipade rättvisa genom att straffa Kain för hans brott. (1 Moseboken 4:9–12) Men något som är ännu viktigare är att berättelsen om Abels tro talar till oss i dag. Med den tidens mått blev han inte så gammal, kanske runt 100 år, men han tog verkligen vara på de år han fick. När han dog visste han att hans himmelske Far, Jehova, älskade honom och godkände honom. (Hebréerna 11:4) Vi kan därför vara säkra på att han vilar tryggt i Jehovas gränslösa minne och kommer att få liv igen när jorden blivit ett paradis. (Johannes 5:28, 29) Kommer du att vara där och träffa honom då? Det kan du, om du är besluten att lyssna när Abel talar och efterlikna hans enastående tro.