När jag var tre skickades min pappa, farbror och farfar till arbetsläger för att de som kristna höll sig politiskt neutrala. Det var bara pappa som överlevde. År 1947, efter andra världskrigets slut, kom han hem med bruten rygg. Även om han var ett vrak rent fysiskt var han stark i sin tro.

När jag var nio förvisades vår familj och hundratals andra moldaviska vittnen till Sibirien. Den 6 juli 1949 föstes vi in i boskapsvagnar. Efter 12 dagars resa på mer än 640 mil nonstop kom vi fram till Lebjazjes järnvägsstation. Lokala myndigheter stod och väntade på oss. Vi delades upp i små grupper och spreds genast ut över hela området. Vår grupp hystes in i en tom liten skola. Vi var slutkörda och nedstämda. En äldre kvinna nynnade på en sång som skrivits av vittnen under andra världskriget. Efter en stund stämde vi alla in:

”Så många bröder förvisades långt bort.

De sändes till norr och till öst.

Umbäranden blev deras lott för att de gjorde Guds vilja, och de fick genomlida dödsliknande kval.”

Med tiden kunde vi vara med på bibliska möten varje söndag som hölls 13 kilometer från vårt hem. Ofta gav vi oss av tidigt mörka vintermorgnar och fick pulsa i snö upp till midjan i 40-gradig kyla. Vi var femtio eller fler som trängdes i ett rum på 19 kvadratmeter. Mötet började med ett par, tre sånger. Efter en innerlig bön behandlades bibliska ämnen i en timme eller så. Sedan sjöng vi fler sånger och fortsatte våra bibliska resonemang. Tänk vad andligt uppbyggda vi blev vid de tillfällena!

År 1960 fick vi förvisade vittnen större frihet. Trots att vi var fattiga kunde jag besöka Moldavien. Där träffade jag Nina, vars föräldrar och morföräldrar också var vittnen. Ganska snart gifte vi oss och flyttade tillbaka till Sibirien. Vår dotter Dina föddes 1964 och vår son Viktor 1966. Två år senare flyttade vi till Ukraina, till ett litet hus i staden Dzjankoj på Krimhalvön, cirka 16 mil från Jalta.

Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden på Krimhalvön, precis som i resten av Sovjetunionen.  Men den var inte så hårt reglerad, och vi upplevde ingen direkt förföljelse. Det ledde till att vissa vittnen började slappna av och slå av på takten. De menade att eftersom de hade fått lida så mycket i Sibirien var det inte mer än rätt att de nu kunde skaffa sig en bättre levnadsstandard.

Den 27 mars 1991 fick vår verksamhet lagligt erkännande i hela Sovjetunionen. Genast började man planera för sju speciella tvådagarssammankomster för hela landet. Vi blev inbjudna till sammankomsten i den ukrainska staden Odessa, som skulle hållas den 24 och 25 augusti. Jag kom dit en månad tidigare för att hjälpa till med förberedelserna på den stora fotbollsstadion som skulle användas.

Vi arbetade hårt hela dagarna och övernattade ofta på stadionbänkarna. Grupper med kvinnliga vittnen städade upp i parken som omgav stadion. Omkring 70 ton skräp fick köras bort. Logiavdelningen sökte över hela staden efter boende till de 15 000 delegaterna. Men sedan hände något som vände upp och ner på allt!

Den 19 augusti – bara fem dagar innan sammankomsten skulle börja – utsattes den sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov för ett kuppförsök och greps under sin semester vid Jalta, inte långt från oss. Tillståndet för sammankomsten blev indraget. Delegaterna började ringa de ansvariga för sammankomsten och fråga: ”Hur ska vi göra med våra buss- och tågbokningar?” Efter intensiva böner blev svaret: ”Kom ändå!”

Förberedelserna – och bönerna – fortgick. Transportavdelningen tog emot delegater som började anlända från många delar av Sovjetunionen och hjälpte dem till deras logi. Varje morgon lämnade sammankomstkommittén kontoret för att träffa myndighetspersoner. Varje kväll kom de tillbaka utan några positiva besked.

Torsdagen den 22 augusti – två dagar före sammankomsten – kom de äntligen med goda nyheter: Vi hade fått tillbaka vårt tillstånd! När vi sjöng den inledande sången och förenades i en gemensam bön visste vår lycka inga gränser. Efter lördagens program stannade vi kvar sent in på kvällen för att prata och återuppta gamla vänskaper. Här fanns kristna som hade visat så stark tro att de hade klarat av de allra svåraste prövningar.

Under de drygt 22 år som gått sedan den sammankomsten har vi upplevt en fantastisk andlig tillväxt. Över hela Ukraina har det byggts Rikets salar, och antalet förkunnare har ökat från 25 000 år 1991 till mer än 150 000 i dag!

Vår familj bor fortfarande i samma hus i Dzjankoj, en stad med 40 000 invånare. Även om det bara fanns några få familjer som var vittnen när vi kom hit från Sibirien 1968, finns det nu sex församlingar i Dzjankoj.

Vår familj har också blivit större. Vi är nu fyra generationer som tjänar Jehova – jag och min fru tillsammans med våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.