I Bibeln sägs det att man använde aloe för att parfymera kläder och sängar. (Psalm 45:8; Ordspråksboken 7:17; Höga Visan 4:14) Den aloe som omtalas i Bibeln utvanns antagligen från örnträdet (av släktet Aquilaria). När träet murknar utsöndras doftande olja och kåda. Träet mals sedan till ett pulver, som på Bibelns tid kallades ”aloe”.

I Bibeln liknas Israels tält vid ”aloeplantor planterade av Jehova”. (4 Moseboken 24:5, 6) Det kanske anspelar på örnträdets form – det kan bli omkring 30 meter högt och har en vidsträckt krona. Även om det här trädet inte finns i Israel i dag, konstaterar A Dictionary of the Bible: ”Det är fullt möjligt att det här och andra träd som nu inte förekommer i ... [området] tidigare odlades i den välbärgade och folkrika Jordandalen.”

Guds lag krävde att alla offer som frambars vid templet skulle vara av högsta kvalitet. Gud skulle inte godkänna offer med defekter. (2 Moseboken 23:19; 3 Moseboken 22:21–24) Enligt den judiske skribenten Filon, som levde under det första århundradet enligt vår tideräkning (v.t.), granskade prästerna djuren noga för att försäkra sig om att de var friska och ”utan några som helst brister och lyten”.

Professor E. P. Sanders framhåller möjligheten att tempelprästerna ”gav vissa pålitliga försäljare rätten att sälja offerdjur, men endast sådana som prästerna redan hade inspekterat. I så fall bör försäljaren ha gett köparen ett intyg som bevisade att offret var felfritt.”

År 2011 hittade arkeologer just ett sådant intyg i närheten av templet, i form av ett lersigill. Det är stort som ett mynt och dateras till perioden från det första århundradet f.v.t till år 70 v.t. De två ord på arameiska som står på det har översatts med ”ren inför Gud”. Man tror att de som tjänstgjorde vid templet fäste sådana sigill vid livsmedel eller djur som skulle offras.