Min barndom var en lycklig tid. Jag bodde med mina föräldrar i ett hus ute på landet i södra Frankrike. Pappa gjorde en gunga åt mig, och jag älskade att springa runt i trädgården. År 1966 besökte Jehovas vittnen oss, och pappa hade långa samtal med dem. Det tog bara sju månader innan han blev ett vittne, och strax därefter blev mamma det också. De gav mig en kärleksfull och varm uppfostran.

Mina problem började när vi flyttade tillbaka till Spanien, som mina föräldrar kommer ifrån. Jag började få en stickande smärta i mina händer och vrister. Efter att under två års tid besökt många olika läkare träffade vi en känd reumatolog, som med allvar i rösten sa: ”Det är för sent.” Mamma började gråta. Konstiga uttryck som ”kronisk autoimmun sjukdom” och ”juvenil polyartrit” * ekade i det kalla, gråa rummet. Även om jag bara var tio år och inte förstod så mycket av det han sa, så insåg jag att situationen var allvarlig.

Läkaren föreslog att jag skulle behandlas på ett barnsanatorium. När jag kom dit fick jag rysningar bara av att se byggnaden. Där rådde strikt disciplin: nunnorna klippte mitt hår, och jag fick ta på mig sanatoriets slitna gamla kläder. ”Hur ska jag stå ut här?”, tänkte jag med gråten i halsen.

Tack vare att mina föräldrar hade undervisat mig om Jehova vägrade jag delta i de katolska ritualerna på sanatoriet. Men nunnorna förstod inte varför jag vägrade. Jag bad innerligt till Jehova att han inte skulle överge mig. Snart kunde jag känna hans skyddande arm om mig, som en stor, varm kram från en kärleksfull pappa.

Mina föräldrar tilläts bara komma på korta besök på lördagar. De hade med sig biblisk litteratur som jag läste för att hålla min tro stark. Egentligen fick vi inte ha egna böcker, men nunnorna lät mig behålla mina böcker och min bibel, som jag läste i varje dag. Jag berättade också för de  andra flickorna om hoppet att få leva för evigt i paradiset på jorden, där ingen ska vara sjuk. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Även om jag många gånger kände mig ensam och nere, var jag glad att min tro och förtröstan på Jehova växte sig starkare hela tiden.

Efter sex långa månader fick jag åka hem. Jag hade inte blivit bättre, men jag kände mig glad att få vara hemma hos mina föräldrar igen. Mina leder blev mer och mer deformerade, och värken förvärrades. När jag kom in i tonåren var jag mycket svag. Men jag hade bestämt mig för att tjäna min himmelske Far efter mina omständigheter, och därför blev jag döpt vid 14 års ålder. Ibland kände jag mig ändå besviken på Gud. Jag bad: ”Varför just jag? Snälla, gör mig frisk. Ser du inte hur jag lider?”

Tonåren var en tuff tid. Jag var tvungen att acceptera att jag inte skulle bli frisk. Jag kunde inte låta bli att jämföra mig med mina kompisar, som var friska och kunde njuta av livet. Jag kände mig värdelös, och det gjorde mig inåtvänd. Trots det fortsatte mina vänner och min familj att finnas där för mig. Det är med värme jag tänker på Alicia. Hon var 20 år äldre men blev en verklig vän. Hon hjälpte mig att se mina möjligheter och tänka på andra i stället för att bara grotta ner mig i mina egna problem.

När jag var 18 år blev min sjukdom mycket värre. Bara att vara med vid kristna möten gjorde mig helt utpumpad. Ändå tog jag vara på min ”återhämtningstid” hemma genom att studera Bibeln noga. Jobs bok och Psalmerna hjälpte mig att förstå att Jehova inte alltid skyddar oss från fysisk smärta, men han ger oss alltid den uppmuntran vi behöver för att klara den. Mina många böner gav mig ”kraft som är över det normala” och ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (2 Korinthierna 4:7; Filipperna 4:6, 7)

Vid 22 års ålder var jag tvungen att förlika mig med tanken att sitta resten av livet i rullstol. Jag var rädd att människor inte längre skulle se mig utan bara en sjuk, rullstolsburen kvinna. Men rullstolen gav mig faktiskt tillbaka lite av min frihet, och det jag sett som en förbannelse vändes till en välsignelse. En kompis som heter Isabel föreslog att vi skulle sätta som mål att förkunna 60 timmar under en månad.

Först kändes det som en helt absurd tanke. Men jag bad Jehova om hjälp, och med min familjs och mina vänners stöd kunde jag lyckas. Den intensiva månaden gick fort, och jag märkte att jag övervunnit min rädsla och osäkerhet. Jag tyckte om det så mycket att jag 1996 bestämde mig för att börja som reguljär pionjär, det vill säga predika 90 timmar i månaden. Det är ett av de bästa beslut jag fattat, för det har både dragit mig närmare Jehova och gjort mig fysiskt starkare. Det har också gjort att jag har kunnat dela med mig av min tro till många fler, och jag har kunnat hjälpa några att bli vänner med Gud.

Sommaren 2001 var jag med om en svår bilolycka och bröt båda benen. När jag låg på sjukhuset i obeskrivliga smärtor bad jag en tyst, innerlig bön: ”Snälla Jehova, överge mig inte!” Just då frågade en kvinna i sängen bredvid: ”Är du ett Jehovas vittne?” Jag orkade inte säga något, så jag nickade bara. ”Jag känner till er och brukar läsa era tidskrifter”, sa hon. De orden tröstade mig mycket. Till och med i mitt bedrövliga tillstånd fick jag möjlighet att vittna om Jehova. Vilken förmån!

När jag hade återhämtat mig någorlunda så bestämde jag mig för att vittna mer. Min mamma körde runt mig i rullstolen på avdelningen. Vi besökte några patienter varje dag, frågade hur de mådde och lämnade lite biblisk litteratur. Det här tog på mina krafter, men Jehova gav mig den styrka jag behövde.

 Under de senaste åren har värken tilltagit. Förlusten av min pappa gör det hela ännu värre. Men jag försöker ändå bevara en positiv inställning genom att vara tillsammans med mina vänner och släktingar så mycket som möjligt. Det hjälper mig att inte bara tänka på mina problem. Och när jag är ensam brukar jag läsa, studera Bibeln och vittna för andra med hjälp av telefonen.

Jag försöker också hitta glädje i de små sakerna i livet, till exempel att känna vinden smeka mitt ansikte eller doften av blommor. Sådant får mig att känna tacksamhet. Lite humor kan också göra underverk. En dag när jag och en vän var ute och predikade, släppte hon taget om rullstolen för att göra en anteckning. Helt plötsligt rullade jag i full fart nerför en backe och rätt in i en parkerad bil. Vi var chockade båda två, men när vi såg att inget allvarligt hade hänt fick vi oss ett gott skratt.

Det finns många saker jag inte kan göra. Jag kallar dem ”drömmar jag satt på paus”. Jag brukar ofta blunda och öppna mitt eget ”fönster” till den nya värld som Gud har lovat. (2 Petrus 3:13) Jag ser mig själv där; hur jag går omkring, frisk och glad och full av liv. Jag har tagit kung Davids ord till hjärtat: ”Hoppas på Jehova, var modig och låt ditt hjärta vara starkt.” (Psalm 27:14) Även om min kropp blir mer och mer skör, har Jehova gjort mig stark. Jag fortsätter hitta styrka i min svaghet.