I det romerska väldet togs många som slavar vid krigserövringar och kidnappningar. De tillfångatagna såldes, och de flesta fick aldrig se sitt hem eller sin familj igen.

Många slavar i gruvorna dog av det hårda arbetet, medan de som arbetade på fälten och i hemmen hade det bättre. En slav kunde bli tvingad att bära ett halsjärn med en inskription eller en bricka, där en belöning utlovades den som återförde den förrymde slaven till sin ägare. De slavar som försökte fly upprepade gånger kunde bli brännmärkta i pannan, ofta med bokstaven F för fugitivus (rymling).

I sitt brev till Filemon, som nu är en del av Bibeln, skriver Paulus att han ska skicka tillbaka Filemons förrymde slav Onesimos. Även om Filemon enligt lagen hade rätt att bestraffa Onesimos strängt, bad Paulus att han skulle ”ta ... emot honom välvilligt”, ”som en älskad broder” och vän. (Filemon 10, 11, 15–18)

Fenicien, som ungefär motsvarar våra dagars Libanon, var känd för sin tyriska purpur, uppkallad efter staden Tyros. Kung Salomo i det forntida Israel inredde sitt tempel med bland ­annat ”purpurrödfärgad ull” som en tyrisk hantverkare hade framställt. (2 Krönikeboken 2:13, 14)

Tyrisk purpur var det dyr­baras­te färgämnet på sin tid, och det berodde till stor del på allt arbete som krävdes vid framställningen. Först fångades stora mängder havssnäckor av släktet Murex. * Man behövde upp till 12 000 snäckor för att framställa färg till ett enda klädesplagg. Sedan tog man snäckorna ur skalen så att deras färgkörtlar kunde avlägsnas. Färgarna blandade sedan körtlarna med salt och lät dem ligga ute i solen i tre dagar. Efter det hällde man blandningen tillsammans med havsvatten i en behållare, täckte över den och lät det sjuda över öppen eld i flera dagar.

Genom sin handel och kolonisering var fenicierna ledande inom tillverkning och försäljning av tyrisk purpur i hundratals år. Man har hittat lämningar efter deras färgframställning runt om hela Medelhavet och så långt västerut som Cádiz i Spanien.