MARIA sjunker ner på sina knän i obeskrivlig förtvivlan. Hennes sons sista rop efter timmar av tortyr ekar fortfarande i hennes huvud. Det har blivit mörkt, fast det är mitt på dagen. Plötsligt börjar marken skaka kraftigt. (Matteus 27:45, 51) Maria kanske tänker att det här är Jehovas sätt att låta hela världen få veta att han sörjer Jesus Kristus mest av alla.

Eftermiddagsljuset skingrar mörkret på Golgota, eller Huvudskalleplatsen, och Maria sörjer sin son. (Johannes 19:17, 25) Många minnen kommer säkert till liv. Ett av dessa minnen var säkert när hon och Josef för första gången kom med sin nyfödde pojke till templet i Jerusalem för omkring 33 år sedan. Då hade en äldre man som hette Simeon blivit inspirerad av Gud att uttala en profetia. Han förutsade fantastiska saker om Jesus, men han nämnde också att Maria en dag skulle känna det som om ett långt svärd hade trängt igenom henne. (Lukas 2:25–35) Först nu, i denna fruktansvärda stund, kunde hon helt förstå omfattningen av de orden.

Det har sagts att det värsta och mest smärtsamma en människa kan vara med om är att förlora ett barn. Döden är en fruktansvärd fiende, och den drabbar oss alla på ett eller annat sätt. (Romarna 5:12; 1 Korinthierna 15:26) Är det möjligt att gå vidare efter en sådan förlust? När vi läser om Marias liv från det att Jesus började sin tjänst fram till hans död och en tid därefter, kommer vi att se att det var hennes starka tro som gjorde att hon kunde överleva sorgens smärtsamma svärdshugg.

Vi går tre och ett halvt år tillbaka i tiden. Maria kände att en förändring låg i luften. Även i den lilla staden Nasaret hade det börjat pratas om Johannes döparen och hans budskap om sinnesändring. Maria kunde se att hennes äldste son såg det här som ett tecken. Tiden var inne för honom att börja sin tjänst. (Matteus 3:1, 13) Det här skulle innebära stora förändringar för Maria och resten av familjen. På vilket sätt?

Det verkar som att Marias man, Josef, redan hade dött. I så fall visste Maria hur svårt det är att förlora någon man älskar. * Jesus kallades inte längre bara ”snickarens son” utan också ”snickaren”. Han hade antagligen tagit över både sin pappas verksamhet och ansvaret att försörja resten av familjen, som förutom hans mamma bestod av åtminstone sex yngre syskon. * (Matteus 13:55, 56; Markus 6:3) Även om Jesus hade lärt upp Jakob – som troligen var näst äldst – så att han kunde ta över verksamheten, var det inte lätt för familjen nu när den äldste sonen skulle lämna hemmet. Det var tungt för Maria som det var. Oroade hon sig för den här förändringen? Det kan vi bara spekulera om. Men något som är ännu viktigare: Hur skulle hon reagera när Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus, den Messias som profeterna  hade talat om? En berättelse i Bibeln ger oss svaret. (Johannes 2:1–12)

Jesus döptes av Johannes och blev då Guds Smorde, eller Messias. (Lukas 3:21, 22) Sedan började han välja ut sina lärjungar. Trots att hans arbete var så viktigt och brådskande tog han sig ändå tid att vara med sin familj och sina vänner. Han gick med sina lärjungar, sin mamma och sina biologiska bröder till ett bröllop i staden Kana, som tydligen låg på en höjd omkring tretton kilometer från Nasaret. Under festen förstod Maria att det uppstått ett problem. Kanske lade hon märke till viskningar och panikslagna blickar mellan brudparets släktingar. Vinet hade tagit slut! I deras kultur uppfattades det här som brist på gästfrihet och kunde dra skam över familjen och förstöra hela festen. Maria tyckte synd om dem, så hon vände sig till Jesus.

”De har inget vin.” Vad förväntade hon att han skulle göra åt det? Man kan bara gissa, men hon visste att hennes son var en stor man som skulle göra stora ting. Kanske hoppades hon att han nu skulle utföra sitt första underverk. Det hon egentligen försökte säga var att han skulle göra något åt situationen. Jesus svar måste ha överraskat henne: ”Vad har jag med dig att göra, kvinna?” Jesus kommentar var inte respektlös, även om en del har uppfattat det så. Det var i stället en vänlig tillrättavisning. Jesus påminde sin mamma om att hon inte hade rätt att bestämma hur han skulle utföra sin tjänst; det hade bara hans Far, Jehova.

Eftersom Maria var lyhörd och ödmjuk tog hon emot sin sons tillrättavisning. Hon vände sig till dem som serverade och sa: ”Vadhelst han säger till er, gör det.” Maria insåg att det inte längre var upp till henne att säga till Jesus vad han skulle göra. Nu var det i stället hon som skulle lyssna till honom. Men Jesus visade ändå att han delade sin mammas omtanke om det nygifta paret. Han utförde sitt första underverk och förvandlade vatten till fint vin. Vad fick det för resultat? ”Hans lärjungar trodde på honom.” Maria satte också tro till Jesus. Hon såg honom inte bara som sin son utan också som sin herre och räddare.

Föräldrar kan lära sig mycket av Marias tro. Naturligtvis har ingen annan haft ett fullkomligt barn. Men det kan alltid vara svårt att hantera förändringen när ett barn blir vuxet. Risken finns att föräldrar fortsätter att behandla sin son eller dotter som ett litet barn. (1 Korinthierna 13:11) Hur kan man då hjälpa sina vuxna barn? Bland annat genom att visa att man litar på att de kommer att fortsätta tillämpa Bibelns principer och på så sätt få Jehovas välsignelse. Det kan vara oerhört betydelsefullt för vuxna barn att känna att deras föräldrar tror och litar på dem. Jesus uppskattade utan tvivel Marias stöd under de händelserika år som följde.

Evangelierna säger inte mycket om Maria under de tre och ett halvt år som Jesus utförde sin tjänst. Men det är bra att komma ihåg att hon antagligen var änka och ensamstående mamma, kanske med små barn hemma. Därför kan man förstå att hon inte kunde följa med Jesus när han predikade land och rike runt. (1 Timoteus 5:8) Men hon fortsatte att meditera över sådant som  hon lärt sig om Messias och att gå på möten i synagogan, som hennes familj alltid hade gjort. (Lukas 2:19, 51; 4:16)

Det är fullt möjligt att hon var på plats när Jesus talade i synagogan i Nasaret. Tänk att få höra sin son förklara att en flera hundra år gammal profetia om Messias nu uppfylldes på honom! Däremot måste det ha varit sorgligt att se att de andra i staden förkastade honom. De försökte till och med döda honom! (Lukas 4:17–30)

En annan sak som måste ha tagit hårt på Maria var hur hennes andra söner reagerade. I Johannes 7:5 ser vi att Jesus fyra bröder inte delade hennes tro. Vi läser: ”Hans bröder utövade ... inte tro på honom.” Jesus hade åtminstone två systrar, men Bibeln säger inget om hur de reagerade. Maria fick hur som helst uppleva den jobbiga situationen att leva i ett religiöst delat hem. Det krävde balans. Samtidigt som hon var lojal mot sin övertygelse undvek hon att vara överlägsen eller stridslysten när hon vädjade till sina barns hjärtan.

Vid ett tillfälle bestämde sig några av Jesus släktingar, säkert också några av hans bröder, ”för att få tag i honom”. De sa till och med: ”Han har mist förståndet.” (Markus 3:21, 31) Naturligtvis delade inte Maria deras åsikter, men hon följde ändå med dem, kanske i hopp om att de skulle få höra något som fick dem att sätta tro på Jesus. Gjorde de det? Även om han gjorde fantastiska underverk och lärde ut fina sanningar påverkade det ändå inte hans bröder. Det här gjorde säkert Maria frustrerad och fick henne kanske att undra vad som skulle krävas för att nå deras hjärta.

Lever du i ett religiöst delat hem? Då kan du lära dig mycket av Marias tro. Hon slutade aldrig hoppas på sina icke troende släktingar. Hon lät dem i stället se att tron gav henne glädje och sinnesfrid. Dessutom fortsatte hon att stötta Jesus. Saknade hon honom? Önskade hon ibland att han skulle ha stannat hos dem? I så fall höll hon de känslorna för sig själv. Hon såg det som en förmån att understödja och uppmuntra Jesus. Kan du på samma sätt hjälpa dina barn att sätta Gud främst i livet?

Blev Maria välsignad för sin tro på Jesus? Jehova belönar alltid dem som visar tro, och Maria var inget undantag. (Hebréerna 11:6) Tänk bara när hon fick höra sin sons predikningar eller fick rapporter från dem som varit på plats och lyssnat på honom.

Kom Maria att tänka på händelser från Jesus barndom i Nasaret när hon hörde hans liknelser? När Jesus talade om en kvinna som malde mjöl, sopade golvet i jakt på ett mynt eller tände en lampa och satte den på lampstället, tänkte hon då på den lille pojken som nyfiket följde henne när hon höll på med sina dagliga sysslor? (Lukas 11:33; 15:8, 9; 17:35) När Jesus sa att hans ok var skonsamt och att hans börda var lätt, fick det då henne att minnas den där dagen när hon såg Josef visa sin son hur man tillverkar och formar ett ok så att det vilar bekvämt på dragdjurets nacke? (Matteus 11:30) Maria måste ha känt en enorm glädje när hon begrundade den förmån som Jehova hade gett henne – att ha del i att fostra den som längre fram skulle bli Messias. Hon blev säkert extra varm i hjärtat när hon lyssnade till Jesus, den störste läraren på jorden, som lärde ut djupa sanningar genom att utgå från vardagliga saker och situationer.

 Trots sin unika ställning fortsatte Maria att vara ödmjuk. Och hennes son gav henne aldrig överdriven uppmärksamhet och visade henne ingen religiös vördnad. Vid ett tillfälle ropade en kvinna i åhörarskaran att Jesus mor verkligen måste vara lycklig som fått föda honom. Men Jesus svarade henne: ”Nej, lyckliga är snarare de som hör Guds ord och bevarar det!” (Lukas 11:27, 28) Och när några i folkskaran berättade för honom att hans mamma och bröder var i närheten, sa han att hans verkliga mödrar och bröder var de som satt tro till honom. Maria tog inte illa vid sig utan förstod Jesus poäng – andliga band är mycket viktigare än biologiska. (Markus 3:32–35)

Hur skulle man någonsin kunna sätta ord på den smärta Maria kände när hon såg sin son lida en plågsam död på pålen? Aposteln Johannes, som bevittnade avrättningen, tog med en intressant detalj i sin skildring: I den här svåra stunden stod Maria ”vid Jesu tortyrpåle”. Inget kunde hindra den här lojala, kärleksfulla mamman från att stå vid sin sons sida in i det sista. Jesus såg på henne, och även om varje andetag var en plåga och varje ord en kraftansträngning, bad han sin nära vän Johannes att ta hand om Maria. Eftersom Jesus bröder ännu inte var troende anförtrodde han inte henne i deras vård, utan gav i stället en av sina trogna efterföljare den uppgiften. På det sättet visade Jesus hur viktigt det är att man tar hand om sina familjemedlemmar och framför allt tänker på deras andliga behov. (Johannes 19:25–27)

När Jesus drog sitt sista andetag upplevde Maria den smärta som hade förutsagts drygt 30 år tidigare. Sorgen var som ett svärd som trängde igenom henne. Hur hon kände i den stunden kan vara svårt att föreställa sig. Men tänk vilken enorm glädje hon måste ha känt tre dagar senare, när hon fick höra om det största av alla underverk – Jesus hade uppstått! Och glädjen måste ha blivit ännu större när Jesus sedan visade sig för sin halvbror Jakob, av allt att döma i enrum. (1 Korinthierna 15:7) Mötet påverkade inte bara Jakob utan även de andra halvbröderna. Bibeln visar att de längre fram blev övertygade om att Jesus var Messias. Det dröjde inte länge förrän de började komma till kristna möten tillsammans med sin mamma, där de ”ihärdigt [höll] ut i bön”. (Apostlagärningarna 1:14) Två av dem, Jakob och Judas, skrev längre fram var sin bibelbok.

Sista gången Maria omnämns i Bibeln är just när hon och hennes söner är vid ett möte och ber tillsammans. Vilken passande avslutning på hennes berättelse. Och så mycket vi har att lära av henne! Hennes starka tro gjorde att hon kunde överleva sorgens smärtsamma svärdshugg och senare få himmelskt liv som belöning. Om vi efterliknar hennes tro kommer vi också att överleva alla de hugg och slag som den här kalla, hårda världen kan ge oss och få välsignelser som är större och bättre än allt vi kan föreställa oss.