Jag föddes i Baku i Azerbajdzjan som det yngsta av två barn. Pappa var muslim och mamma var judinna, men de älskade varandra och respekterade varandras trosuppfattningar. Mamma stöttade pappa när han fastade under ramadan, och pappa respekterade att mamma firade den judiska påsken. Hemma hos oss fanns Koranen, Toran och Bibeln.

Jag såg mig själv som muslim. Även om jag aldrig ifrågasatte Guds existens fanns det frågor som jag grubblade över. Jag funderade på varför Gud hade skapat människan och vad det var för mening med att en människa skulle lida hela livet bara för att sedan fortsätta att plågas för evigt i helvetet. Man sa till mig att allt som händer är Guds vilja, och det fick mig att undra: ”Är människorna bara som marionetter i händerna på en gud som tycker om att se dem lida?”

När jag var 12 år började jag be namaz, de fem böner som muslimerna ber varje dag. Ungefär vid den tiden skickade pappa min syster och mig till en judisk skola. På schemat stod bland annat hebreiska, Tora och judiska traditioner. Innan vi började lektionerna var vi tvungna att be enligt judisk sed. Så jag bad muslimska böner hemma på morgonen och judiska böner i skolan.

Jag längtade verkligen efter logiska svar på mina frågor. Gång på gång frågade jag rabbinerna i skolan: ”Varför skapade Gud människan? Vad tycker Gud om min pappa som är muslim? Han är en bra människa, så varför skulle han vara oren? Varför skapade Gud honom?” De få svar jag fick var inte logiska eller särskilt övertygande.

År 2002 tappade jag helt tron på Gud. Bara en vecka efter att hela familjen flyttat till Tyskland fick pappa en stroke och hamnade  i koma. I flera år hade jag bett till Gud för vår familj, att vi skulle få vara friska och ha det bra. Helt övertygad om att det bara är den Allsmäktige som har makt över liv och död bad jag nu för pappas liv varje dag. Jag tänkte: ”Det är en enkel sak för Gud att uppfylla en liten flickas önskan.” Jag var säker på att han skulle besvara mina böner. Men pappa dog.

Gud verkade vara helt känslokall, en hemsk tanke som gjorde mig upprörd och förtvivlad. ”Antingen ber jag på fel sätt”, tänkte jag, ”eller så finns inte Gud.” Jag tog det här hårt och kunde inte längre be namaz. Andra religioner hade inte heller något att komma med, så jag drog slutsatsen att det inte fanns någon Gud.

Ett halvår längre fram ringde Jehovas vittnen på vår dörr. Min syster och jag hade inga höga tankar om kristendomen, så vi ville vara snälla och visa dem hur fel de hade. Vi frågade: ”Hur kan kristna tillbe Jesus, korset, Maria och andra bilder? Det strider ju mot de tio buden.” Vittnena visade oss direkt från Bibeln att sanna kristna inte får dyrka avgudar och att det bara är Gud man ska be till. Jag blev verkligen förvånad.

Sedan frågade vi: ”Hur är det med treenigheten? Om Jesus är Gud, hur kunde han då leva på jorden och bli dödad av människor?” Vittnena svarade också på det med hjälp av Bibeln och förklarade att Jesus varken är Gud eller jämlik honom och att de därför inte tror på treenighetsläran. Det här var verkligen inte vad jag hade väntat mig, och jag tänkte: ”Vilka konstiga kristna det här är.”

Jag ville också ha svar på varför människor dör och varför Gud tillåter lidandet. Vittnena visade mig boken Kunskapen som leder till evigt liv, * där det fanns hela kapitel som tog upp mina frågor. De började studera Bibeln med mig på en gång.

Varje gång vi studerade fick jag logiska svar från Bibeln. Jag fick veta att Guds namn är Jehova och att hans främsta egenskap är osjälvisk kärlek. (Psalm 83:18; 1 Johannes 4:8) Han skapade människan för att han ville att vi också skulle få njuta av livet. Jag förstod att även om Gud tillåter orättvisor, avskyr han dem och kommer snart att ta bort dem för alltid. Och jag fick veta att Adams och Evas uppror fick katastrofala konsekvenser för mänskligheten. (Romarna 5:12) En sådan konsekvens är att människor dör, som min älskade pappa gjorde. Men Gud ska rätta till allt i den kommande nya världen, då de som dött ska få livet tillbaka. (Apostlagärningarna 24:15)

Bibeln gav mig svar på mina frågor. Jag fick tillbaka min tro på Gud. Efter att ha studerat med Jehovas vittnen ett tag förstod jag att de är som en global familj. Jag blev imponerad av deras kärlek och sammanhållning. (Johannes 13:34, 35) Det jag lärde mig om Jehova gjorde att jag ville tjäna honom, så jag bestämde mig för att bli ett Jehovas vittne. Jag blev döpt den 8 januari 2005.

Bibelns övertygande logik gjorde att jag fick en mer positiv syn på livet. De tydliga svaren jag såg i Bibeln gav mig inre frid. Jag känner mig så glad och uppmuntrad när jag tänker på hoppet att få träffa pappa igen i uppståndelsen. (Johannes 5:28, 29)

I sex år har jag varit lyckligt gift med Jonathan, som också är troende. Vi har båda insett att sanningen om Gud är både logisk och enkel, och samtidigt en ovärderlig skatt. Det är därför vi tycker så mycket om att få berätta för andra om vår tro och vårt fantastiska hopp. I dag vet jag att Jehovas vittnen inte är ”konstiga” kristna, utan sanna kristna.