En skatt bland soporna
VAD kommer du att tänka på när du hör ordet soptipp? Det första man tänker på är förmodligen skräp, avfall och kanske en obehaglig stank. Man räknar knappast med att kunna hitta något av värde där, i synnerhet inte en ovärderlig skatt.
Men för hundra år sedan hittade man en skatt på en soptipp. Det rörde sig dock inte om en kista med guld och juveler. Så vad var det man hittade? Och varför är den här upptäckten intressant för oss i dag?
ETT OVÄNTAT FYND
I slutet av 1800-talet var Bernard Grenfell och Arthur Hunt, två forskare vid Oxforduniversitetet, på besök i Egypten. Bland några sophögar i närheten av Nildalen hittade de ett antal papyrusfragment. År 1920, när de höll på att katalogisera samlingen, förvärvade Grenfell ytterligare fragment från Egypten, den här gången åt John Rylands-biblioteket i Manchester i England. Tyvärr gick både Grenfell och hans kollega Hunt bort innan de slutfört katalogiseringen.
En annan forskare vid samma universitet, Colin Roberts, tog över projektet. När han sorterade fragmenten stötte han på ett litet papyrusstycke på sex gånger nio centimeter. Till sin stora förvåning kände han igen några av orden i den grekiska texten. På ena sidan fanns några rader av Johannes 18:31–33, och på den andra fanns delar av verserna 37 och 38 i samma kapitel. Roberts insåg snabbt att han höll en verklig skatt i sina händer.
ÅLDERN AVGÖRS
Roberts förstod att fragmentet var gammalt. Men hur gammalt? För att avgöra det jämförde han handstilen på fragmentet med redan daterade handskrifter, en vetenskaplig disciplin som kallas paleografi. * Med hjälp av den här metoden kunde han få fram en ungefärlig ålder. Men han nöjde sig inte med det, utan fotograferade fragmentet och skickade bilderna till tre papyrologer för att se vad de hade att säga om saken. Vad kom de fram till?
Efter att ha granskat handstilen och penndragen enades de tre papyrologerna om att texten hade skrivits under den första halvan av 100-talet, med andra ord bara ett par årtionden efter aposteln Johannes död. Paleografi är dock ingen hundraprocentig metod, och andra forskare menar att den kan ha skrivits när som helst under 100-talet. Även om så skulle vara fallet står sig det här lilla papyrusstycket, känt som Papyrus Rylands 457, än i dag som det äldsta fragment av de kristna grekiska skrifterna man känner till.
VAD RYLANDS-FRAGMENTET KAN BERÄTTA
Varför är det här fragmentet av Johannesevangeliet intressant för oss i dag? Det finns åtminstone två anledningar. För det första ger formatet oss insikt i hur de tidiga kristna använde Skrifterna.
Varför är det här fragmentet av Johannesevangeliet intressant för oss i dag?
Under 100-talet fanns skriven text i två format: bokrulle och kodex. Bokrullar bestod av papyrus- eller pergamentblad som limmats eller sytts ihop till ett enda långt ark, som sedan kunde rullas ihop. Vanligtvis skrev man bara på ena sidan av rullen.
Men det fragment som Roberts upptäckte hade skrift på bägge sidorna, vilket antyder att det varit en del av en kodex snarare än en bokrulle. I kodexar hade bladen av papyrus eller pergament fogats samman och vikts till ett bokliknande format.
Vilka fördelar hade kodexen jämfört med bokrullen? De kristna var upptagna med att predika. (Matteus 24:14; 28:19, 20) De spred Bibelns budskap överallt där det fanns människor – på gatorna, på torgen och i hemmen. (Apostlagärningarna 5:42; 17:17; 20:20) Kodexens kompakta format var naturligtvis mycket mer praktiskt.
Kodexen gjorde det också lättare för både församlingar och privatpersoner att göra egna avskrifter av Skrifterna. Alla avskrifter av evangelierna bidrog utan tvekan till kristendomens snabba utbredning.
Den andra anledningen till att Rylands-fragmentet är av intresse för oss i dag är att det visar hur noggrant den ursprungliga bibeltexten fördes vidare. Det är inte många verser som ryms på fragmentet, men de som gör det överensstämmer nästan exakt med vad vi kan läsa i våra egna biblar. Fragmentet visar alltså att bibeltexten bevarats i stort sett intakt, trots alla avskrifter som gjorts genom åren.
Rylands-fragmentet är naturligtvis bara ett av flera tusen fragment och handskrifter som bekräftar hur noggrann man har varit när man gjort avskrifter av Bibeln. I sin bok The Bible as History skriver Werner Keller: ”De här gamla handskrifterna är det som bäst skingrar alla tvivel om äktheten och tillförlitligheten i våra dagars bibeltext.”
Kristna grundar visserligen inte sin tro på arkeologiska fynd. De är övertygade om att ”Skriften är inspirerad av Gud”. (2 Timoteus 3:16) Men det är uppmuntrande när sådana här gamla skatter bekräftar det som alltid har stått i Bibeln: ”Jehovas ord består för evigt.” (1 Petrus 1:25)
^ § 8 Enligt Nationalencyklopedin är paleografi ”vetenskapen om skriftens utveckling och användning i äldre tid samt läsning och tolkning av handskrifter”. Eftersom skrivstilen förändras med tiden kan man fastställa en handskrifts ålder genom att jämföra den med dokument som är tillförlitligt daterade.