För en del tar det lång tid att lära av sina misstag. Så var det för mig. Jag växte upp i Barcelona, Spaniens näst största stad. Vi bodde i Somorrostro, en stadsdel som omfattade stora delar av stadens strandområde. Somorrostro var ökänt för sin brottslighet och droghandel.

 Jag var äldst av nio syskon. Vi var väldigt fattiga, så pappa såg till att jag började jobba som bollkalle på en tennisklubb. Jag var bara tio år och jobbade tio timmar om dagen, så jag kunde inte gå i skolan som andra barn. Och när jag var 14 började jag jobba på en mekanisk verkstad.

 År 1975 kallades jag in till militärtjänst, som var obligatoriskt i Spanien på den tiden. Jag ville ha lite spänning i livet, så jag anmälde mig till spanska främlingslegionen i Melilla, en spansk enklav i Nordafrika. Sedan gick det snabbt utför. Jag började missbruka droger och alkohol.

 Så småningom lämnade jag legionen och återvände till Barcelona, och där bildade jag ett gäng. Vi stal allt vi kom åt och sålde sedan stöldgodset för att ha råd med droger. Jag började ta LSD och amfetamin, och jag levde för alkohol, sex och spel om pengar. Allt det här gjorde att jag blev mer och mer våldsam. Jag hade alltid med mig en kniv, yxa eller machete, och jag drog mig inte för att använda dem om jag tyckte att det behövdes.

 En gång stal vi en bil och fick polisen efter oss. Det var som taget ur en film. Vi körde i full fart i tre mil, och sedan började polisen skjuta mot oss. Till slut kraschade vi, och alla flydde från platsen. När pappa fick reda på det här sparkade han ut mig, vilket jag kan förstå.

 Gatan var mitt hem i fem år. Jag sov i trappuppgångar, i bilar, på parkbänkar och på kyrkogårdar. Ett tag bodde jag till och med i en grotta. Mitt liv saknade verkligen mening, och det kändes som att det inte spelade någon roll om jag levde eller dog. Ibland skar jag mig i handlederna och armarna när jag var påverkad, och de ärren har jag kvar än i dag.

 Min mamma letade upp mig när jag var 28 och bad mig komma hem igen. Det gjorde jag, och jag lovade att få ordning på livet. Men det visade sig att det skulle ta ett tag.

 En dag kom två Jehovas vittnen och ringde på hos oss. Medan vi pratade skrek pappa att jag skulle smälla igen dörren i ansiktet på dem. Jag har aldrig tyckt om att bli tillsagd vad jag ska göra, så jag ignorerade honom. Vittnena erbjöd mig tre små böcker, som jag glatt tog emot. Jag frågade dem var de hade sina möten, och några dagar senare stod jag utanför Rikets sal.

 Jag lade direkt märke till hur finklädda alla var. Själv hade jag långt hår, ovårdat skägg och slitna kläder. Det kändes verkligen som att jag inte passade in, så jag stannade kvar utanför. Till min förvåning såg jag ett bekant ansikte. Det var Juan, en tidigare vän och gängmedlem, som nu var klädd i kostym. Jag fick senare veta att han hade blivit ett Jehovas vittne ett år tidigare. När jag såg honom vågade jag gå in och vara med på mötet. Det blev en vändpunkt i mitt liv.

 Jag tackade ja till en bibelkurs. Ganska snart insåg jag att det krävdes stora förändringar om jag skulle få Guds godkännande. Jag behövde komma till rätta med mitt aggressiva humör och ändra min omoraliska livsstil, men det var inte lätt. Jag förstod att jag behövde följa Bibelns råd: ”Förvandlas genom förnyelsen av ert sinne.” (Romarna 12:2) Jag blev verkligen rörd av Guds barmhärtighet. Trots alla mina fel och misstag gav han mig en chans att börja om på nytt. Det jag lärde mig om Jehova Gud gick rakt in i hjärtat. Jag insåg att det faktiskt finns en skapare som bryr sig om mig. (1 Petrus 5:6, 7)

 Det motiverade mig att göra de förändringar som krävdes. När vi studerade om tobak tänkte jag: Om Jehova Gud vill att jag ska hålla mig ren från alla sorters föroreningar, så måste jag helt enkelt sluta röka. (2 Korinthierna 7:1) I samma stund kastade jag cigaretterna i soporna.

 Jag var också tvungen att sluta använda och sälja droger, men det var svårare och tog längre tid att genomföra. Mina gamla vänner påverkade mig negativt, så jag insåg att jag behövde bryta kontakten med dem för att bli fri från drogerna. Med tiden började jag förlita mig mer på Gud och mina nya vänner i församlingen. Sådan kärlek och omtanke som de visade mig hade jag aldrig upplevt förut. Efter några månader lyckades jag till slut bryta mig loss från drogerna och ta på mig ”den nya personligheten”, som Gud godkänner. (Efesierna 4:24) I augusti 1985 blev jag döpt som ett Jehovas vittne.

 Bibeln gav mig livet tillbaka. Den befriade mig från en livsstil som skadade både min kropp och min värdighet. Tyvärr dog mer än 30 av mina gamla vänner i förtid av aids och andra drogrelaterade sjukdomar. Jag är så tacksam att Bibelns principer har skyddat mig från att gå samma tragiska öde till mötes.

 När jag var ung och våldsam bar jag runt på knivar och yxor. Nu bär jag i stället runt på Bibeln och försöker använda den för att hjälpa människor. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig förut! I dag är både jag och min fru Jehovas vittnen, och vi predikar Bibelns budskap på heltid.

 Mina föräldrar blev aldrig Jehovas vittnen, men de var glada att se hur Bibeln hjälpte mig. Pappa försvarade faktiskt vittnena inför alla sina arbetskamrater. Det var tydligt för honom att min tro hade hjälpt mig att göra stora förändringar i mitt liv. Mamma sa ofta att hon önskade att jag hade börjat studera Bibeln tidigare, och jag håller verkligen med henne.

 Det jag har gått igenom i livet har lärt mig hur dumt det är att söka lyckan i droger och andra laster. I dag känner jag äkta lycka av att hjälpa andra att förstå Bibeln, boken som räddade mitt liv.