Min familj kommer från Tonga, ett land som ligger i sydvästra Stilla havet och som består av ungefär 170 öar. Vårt liv var väldigt enkelt. Vi hade varken el eller bil, men vårt hus hade rinnande vatten, och vi hade några höns. Under skolloven brukade jag och mina två bröder hjälpa pappa på vår gård, där vi odlade bananer, jams, taro och kassava. Vi sålde grödorna, och pengarna vi fick in var ett välkommet tillskott till familjens ekonomi, eftersom de olika småjobben pappa hade inte gav så mycket pengar. Precis som många andra i vårt område hade vår familj stor respekt för Bibeln, och vi var trogna kyrkobesökare. Ändå trodde vi att det enda sättet att få ett riktigt bra liv var att flytta till ett rikare land.

 När jag var 16 ordnade min morbror så att min familj kunde flytta till Kalifornien i USA. Det blev en riktig kulturkrock! Vi fick visserligen bättre ekonomi, men vi bodde i ett fattigt område där våldsbrott och droger förekom överallt. På nätterna hörde vi ofta skottlossning, och de flesta som bodde där var rädda för de kriminella gängen. Många gick runt med skjutvapen, antingen för att kunna försvara sig eller för att göra upp med andra. Jag har kvar en kula i bröstet efter en sådan uppgörelse.

 På high school ville jag passa in bland alla andra, så jag var med på en massa fester, drack för mycket, hamnade i slagsmål och höll på med droger. Och det blev bara mer och mer av allt det där. Så småningom blev jag beroende av kokain, och för att ha råd med drogerna började jag stjäla. Min familj brukade alltid gå i kyrkan, men ändå fick jag aldrig någon hjälp att stå emot pressen att göra fel. Jag var så våldsam att jag ofta blev tagen av polisen. Mitt liv höll verkligen på att spåra ur. Och till slut hamnade jag i fängelse.

 En dag år 1997, när jag satt i fängelse, lade en annan fånge märke till att jag hade en bibel i handen. Det var kring jul, och julen är väldigt helig för de flesta från Tonga. Han frågade om jag kände till vad som står i Bibeln om Jesus födelse, men det gjorde jag inte. Han slog upp och läste avsnittet om Jesus födelse, och jag såg att mycket av det som traditionellt sett förknippas med julen inte ens nämns där. (Matteus 2:1–12; Lukas 2:5–14) Det var en riktig aha-upplevelse, och det fick mig att vilja veta mer om Bibeln. Han brukade vara med på de möten som Jehovas vittnen höll i fängelset varje vecka, och jag bestämde mig för att följa med. På mötet studerade de bibelboken Uppenbarelseboken, och även om jag inte förstod så mycket insåg jag att allt de sa var grundat på Bibeln.

 När vittnena erbjöd mig ett bibelstudium tackade jag ja direkt. För första gången i mitt liv fick jag lära mig om Bibelns löfte om ett paradis på jorden. (Jesaja 35:5–8) Då förstod jag att jag behövde göra stora personliga förändringar för att kunna bli godkänd av Gud. Jag insåg att jag inte skulle få vara med i paradiset om jag fortsatte med mina dåliga vanor. (1 Korinthierna 6:9, 10) Så jag bestämde mig för att jobba på mitt temperament, sluta röka och aldrig mer missbruka alkohol och droger.

 År 1999, innan jag hade avtjänat hela mitt fängelsestraff, blev jag förflyttad till ett flyktingförvar. Under mer än ett års tid hade jag ingen kontakt med vittnena. Men jag var fast besluten att fortsätta göra förändringar i mitt liv. År 2000 drog myndigheterna in mitt uppehållstillstånd i USA, och jag utvisades till Tonga.

 Så fort jag kom tillbaka till Tonga letade jag upp Jehovas vittnen och började studera Bibeln igen. Jag älskade det jag fick lära mig, och jag blev imponerad av att vittnena på ön grundade all undervisning på Bibeln, precis som vittnena i USA hade gjort.

 Min pappa var välkänd i vårt område eftersom han hade en viktig roll i kyrkan. Så när min familj fick reda på att jag hade kontakt med Jehovas vittnen blev de förvånade, men också irriterade. Men så småningom kunde de se att Bibelns principer hjälpte mig att få ordning på mitt liv, och det gjorde dem glada.

 En av de svåraste förändringarna för mig hade att göra med en dryck som många i Tonga missbrukar. Många av männen ägnar flera timmar i veckan åt att dricka kava, en lugnande dryck som är gjord på rötterna från en pepparväxt. Jag började ta efter mina landsmän och gick till en kavabar i stort sett varje kväll, och jag drack tills jag nästan var medvetslös. Problemet berodde till stor del på att jag umgicks med personer som inte respekterade Bibelns normer. Så småningom fick jag hjälp att förstå hur Jehova såg på mitt sätt att leva. Jag gjorde de förändringar som behövdes för att få hans välsignelse och godkännande.

 Jag började vara med på alla Jehovas vittnens möten. Att umgås med andra som försökte göra Jehovas vilja hjälpte mig att stå emot frestelser. År 2002 blev jag döpt som ett Jehovas vittne.

 Jag har haft nytta av Guds tålamod, som beskrivs i 2 Petrus 3:9: ”Jehova ... är tålmodig mot er. Han vill ju inte att någon ska drabbas av förintelse, utan vill att alla ska få möjlighet att ändra sig.” Han hade ju kunnat sätta stopp för den här onda världen för länge sedan, men i stället har han visat tålamod så att personer som jag har kunnat lära känna honom. Det är en härlig tanke att jag kan få hjälpa andra att göra samma sak.

 Med Jehovas hjälp kunde jag göra en helomvändning och ta kontroll över mitt liv. Nu är jag inte längre fast i ett livsfarligt beroende, och jag har slutat att stjäla. Mitt liv går i stället ut på att hjälpa andra att lära känna Jehova. Efter ett tag träffade jag en fin syster i församlingen, Tea, som jag gifte mig med. Vi har en liten son, och vi tre har ett underbart liv ihop. Tillsammans hjälper vi andra att få reda på Bibelns löfte om att få leva för evigt i ett fridfullt paradis.