Jag växte upp i ett lugnt och lummigt område i utkanten av Tammerfors i Finland. Min familj var inte särskilt religiös, men utbildning och gott uppförande var något som var viktigt. Mamma var tysk, och som liten var jag med jämna mellanrum i Västtyskland, där mormor och morfar bodde.

 Jag har alltid tyckt om idrott. När jag var yngre höll jag på med många olika sporter, men när jag var omkring 14 bestämde jag mig för att satsa på tennis. Som 16-åring tränade jag två eller tre pass om dagen – två med tränare och sedan ett på kvällen på egen hand. Jag fascinerades av de olika aspekterna av sporten. Tennisen var ett sätt att utmana mig själv både fysiskt och mentalt. Även om jag tyckte om att umgås med vänner och ta en öl då och då höll jag mig borta från droger och supande. Mitt liv kretsade kring tennisen, det var prio ett.

 Jag var 17 år när jag började spela ATP-turneringar. a När jag hade vunnit några turneringar började jag bli känd i hela landet. Vid 22 års ålder var jag en av de 50 bästa tennisspelarna i världen.

 I många år reste jag jorden runt och spelade tennis på professionell nivå. Jag fick se helt fantastiska platser, men jag blev också medveten om många globala problem, som brottslighet, drogmissbruk och miljöförstöring. När vi till exempel besökte en del städer i USA blev vi uppmanade att undvika vissa platser på grund av den höga brottsligheten. Allt det här gjorde mig illa berörd. Och trots att jag fick hålla på med något som jag älskade kände jag mig tom inombords.

 Min flickvän, Sanna, hade börjat studera Bibeln med Jehovas vittnen. Jag tyckte att den här religiösa sidan hos henne var lite lustig, men jag hade inget problem med det. Vi gifte oss 1990, och året därpå döpte hon sig och blev ett Jehovas vittne. Själv såg jag mig inte som en religiös person, även om jag trodde att det fanns en Gud. Jag kom ihåg att mormor brukade läsa Bibeln ganska ofta och att hon till och med hade lärt mig hur man ber.

 Jag och Sanna var bekanta med en man som heter Kari och hans fru, som var Jehovas vittnen. En dag visade Kari mig en profetia i Bibeln som handlade om ”de sista dagarna”. (2 Timoteus 3:1–5) Jag tyckte det var väldigt intressant, eftersom det förklarade varför det händer så mycket hemskt i världen. Den dagen pratade vi inte så mycket mer om religion. Men från och med då började jag och Kari ha samtal om Bibeln, och allt jag fick lära mig kändes logiskt. Mitt upptagna liv och mina ständiga resor gjorde att vi inte kunde träffas så ofta, men Kari gav inte upp. Han löste det hela med att skriva brev som besvarade frågorna som jag hade haft under våra studiestunder. Alla stora livsfrågor fick logiska svar från Bibeln, och sakta men säkert började jag få grepp om Bibelns genomgående tema: att Guds rike ska se till att Guds avsikt blir verklighet. Det gjorde ett djupt intryck på mig när jag fick lära mig att Gud heter Jehova och fick höra om allt som han har gjort för oss. (Psalm 83:18) Det som påverkade mig mest var när jag fick lära mig att Gud har ordnat med ett lösenoffer för vår skull. Det är inte bara en teknisk anordning eller en juridisk formalitet, utan ett uttryck för Guds stora kärlek. (Johannes 3:16) Jag fick också lära mig att jag kunde bli Guds vän och hade möjlighet att få leva för evigt under fridsamma förhållanden i ett paradis. (Jakob 4:8) Jag började fråga mig själv: Hur kan jag visa min tacksamhet?

 Jag stannade upp och funderade över mitt liv. Jag hade fått lära mig från Bibeln att det som gör oss lyckligast är att ge, och jag ville dela det jag fått lära mig med andra. (Apostlagärningarna 20:35) På grund av tennisen var jag på resande fot omkring 200 dagar om året och spelade olika turneringar. Hela vårt familjeliv kretsade kring mig – min träning, mina rutiner, min karriär. Jag insåg att jag behövde göra en förändring.

 Jag fattade att om man avslutar en lovande idrottskarriär av religiösa skäl skulle många ha svårt att förstå det. Men möjligheten att lära känna Jehova bättre och få ett evigt liv var mycket mer värdefullt än något pris jag kunde vinna inom tennisen, så valet var ändå ganska enkelt. Jag bestämde mig för att inte bry mig om vad andra tyckte och tänkte, det här var mitt beslut. En bibelvers som uppmuntrade mig extra mycket att stå emot pressen från andra var Psalm 118:6: ”Jehova är på min sida, jag behöver inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?”

 I samband med det här fick jag ett erbjudande från några sponsorer som skulle göra det möjligt för mig att spela professionell tennis i många år utan att behöva oroa mig för ekonomin. Men jag hade redan bestämt mig, så jag tackade nej till erbjudandet och slutade så småningom att spela ATP-turneringar. Jag fortsatte studera Bibeln, och den 2 juli 1994 blev jag döpt som ett Jehovas vittne.

 I mitt fall var det inte någon personlig tragedi som fick mig att börja tänka på Gud. Jag såg mig inte heller som en sökare. Jag tyckte att jag hade ett ganska bra liv och att jag inte kunde önska något mer. Men helt oväntat upptäckte jag att livet har en djupare mening; det var nästan som att Bibelns sanningar bara väntade på att jag skulle hitta dem. Och mitt liv har blivit mycket, mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig! Familjen är starkare och tajtare än någonsin. Och jag är så glad att mina tre söner har följt i mina fotspår – inte som idrottsmän, utan som kristna.

 Jag tycker fortfarande om att spela tennis. Under årens lopp har jag arbetat inom tennisrelaterad verksamhet, till exempel som tränare och som chef för en tennisanläggning. Men mitt liv kretsar inte längre kring tennisen. Förut lade jag många timmar varje vecka på att bli en bättre tennisspelare, en mästare. Nu är jag glad över att kunna lägga en stor del av min lediga tid på att hjälpa andra att lära känna och tillämpa de principer i Bibeln som har förändrat mitt liv. Jag är verkligt lycklig nu när jag prioriterar mitt förhållande till Jehova Gud och får berätta för andra om hoppet om en ljusare framtid. (1 Timoteus 6:19)