Jag föddes i Ciudad Obregón i norra Mexiko som nummer fem i en syskonskara på nio barn. Vi bodde i utkanten av staden, där pappa tog hand om en liten bondgård. Det var ett trevligt ställe att bo på, och vår familj var stark och lycklig. Men när jag bara var fem år gammal drog en orkan in och förstörde gården, så vi blev tvungna att flytta till en annan stad.

 Det började gå bra för pappa ekonomiskt, men i samma veva blev han alkoholist. Det påverkade hans och mammas relation och även oss barn. Vi började röka cigaretter som vi snodde från pappa. När jag bara var sex år blev jag full för första gången. Kort därefter skildes mina föräldrar, och mina laster förvärrades.

 Mamma tog med sig oss barn och flyttade ihop med en ny man. Han gav henne inte några pengar, och vi kunde inte klara oss på hennes lön. Så jag och mina syskon fick jobba med det vi kunde, men trots det fick vi det knappt att gå ihop. Jag putsade skor och sålde bröd, tidningar, tuggummin och annat. Jag gick också runt i staden och rotade i de rikas soptunnor efter mat.

 När jag var tio erbjöd en man mig att jobba med honom på stadens soptipp. Jag tog jobbet, hoppade av skolan och stack hemifrån. Mannen gav mig tio pesos (cirka 5 kronor) per dag, och jag fick mat som kom från tippen. Jag bodde i en koja som jag byggt av bråte. Människorna runt omkring mig använde ett ovårdat språk och hade en sexuellt omoralisk livsstil. Många missbrukade droger och alkohol. Det var den värsta tiden i mitt liv. Varje natt grät jag och skakade av rädsla. Jag skämdes över att jag var så fattig och outbildad. Jag bodde på soptippen i ungefär tre år, men sedan flyttade jag till en annan delstat i Mexiko. Där jobbade jag på fälten och plockade bomull, potatis och blommor och skördade sockerrör.

 Fyra år senare flyttade jag tillbaka till Ciudad Obregón. En av mina fastrar, som var en slags medicinman, lät mig bo i ett rum hemma hos henne. Jag började få mardrömmar och blev så deprimerad att jag funderade på att ta livet av mig. En natt bad jag till Gud: ”Herre, om du finns så vill jag lära känna dig, och då kommer jag alltid att tjäna dig. Om det finns en sann religion vill jag hitta den.”

 Jag har alltid varit intresserad av andliga frågor. Redan som barn besökte jag många olika kyrkor och samfund, men jag blev besviken på dem allihop. Man sa inte särskilt mycket om Bibeln i någon av dem, och jag fick ingen hjälp att fylla mitt andliga behov. I vissa kyrkor fokuserade man bara på pengar, medan medlemmarna i andra församlingar hade en sexuellt omoralisk livsstil.

 När jag var 19 berättade en av mina svågrar att Jehovas vittnen hade visat honom vad Bibeln säger om att använda religiösa bilder. Han läste 2 Moseboken 20:4, 5 för mig. Där sägs det att vi inte får göra skulpterade bilder. I vers 5 står det: ”Du ska inte böja dig ner för dem eller förledas att tillbe dem, för jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver fullständig hängivenhet.” Sedan frågade min svåger mig: ”Om Gud använder bilder för att göra underverk eller vill att vi ska använda bilder när vi tillber honom, varför skulle han då samtidigt förbjuda dem?” Det gav mig en tankeställare. Efter det här hade vi flera samtal om bibliska ämnen. De här pratstunderna var så trevliga att tiden bara flög i väg.

 Längre fram tog han med mig till ett av Jehovas vittnens möten. Jag blev verkligen imponerad av det jag såg och hörde där. Till och med de yngre deltog i programmet och pratade obehindrat när de var på podiet. ”Vilken utbildning människor får här!” tänkte jag. Trots mitt långa hår och sjaskiga utseende blev jag varmt välkomnad av vittnena. En familj frågade till och med om jag ville följa med och äta efter mötet.

 När jag studerade Bibeln med vittnena lärde jag mig att Jehova Gud är en kärleksfull Far som bryr sig om oss oavsett vår utbildning, etnicitet, ekonomi eller sociala status. Han är verkligen opartisk. (Apostlagärningarna 10:34, 35) Äntligen fick jag mitt andliga behov fyllt. Känslan av tomhet började sakta men säkert försvinna.

 Hela mitt liv förändrades dramatiskt. Jag slutade röka, supa och svära. Den bitterhet jag känt sedan barnsben började avta, och det gjorde även mina hemska mardrömmar. Och jag fick bukt med mitt mindervärdeskomplex, som jag tror beror på känslomässiga trauman i min barndom och min brist på utbildning.

 Jag har en underbar fru som älskar Jehova och som är ett enormt stöd för mig. Jag tjänar nu som kretstillsyningsman och reser till församlingar av Jehovas vittnen för att uppmuntra och undervisa mina andliga bröder och systrar. Bibelns läkande verkan och den utmärkta utbildning som Gud ger oss har gjort att jag inte längre skäms för den jag är.