Den 8 juli 1985 började som en helt vanlig dag för tre ungdomar i en stad i delstaten Kerala, i sydvästra Indien. Men den här dagen beordrade skolans rektor att man i alla klassrum skulle sjunga Indiens nationalsång, Jana-Gana-Mana, och alla elever var tvungna att ställa sig upp och sjunga. Men 15-åriga Bijoe och hans yngre systrar Binu Mol (13 år) och Bindu (10 år) gjorde inte som de blev tillsagda. Eftersom de var Jehovas vittnen ville de inte sjunga; i deras ögon var det här en form av falsk gudsdyrkan som inte riktades till deras Gud, Jehova.

Barnens pappa, V. J. Emmanuel, tog kontakt med rektorn och deras klassföreståndare. De gick med på att låta barnen vara kvar i skolan, även om de inte sjöng. Men när en annan ur skolpersonalen råkade höra samtalet, rapporterade han det vidare. En medlem av delstatens lagstiftande församling fick höra om vad som hade hänt och tog upp ärendet och anklagade barnen för att vara opatriotiska. Inte långt därefter fick skolan besök av en skolinspektör, som krävde att barnen skulle bli avstängda om de inte gick med på att sjunga nationalsången. Emmanuel överklagade till skolmyndigheterna, men förgäves – hans barn förblev avstängda. Då lämnade han in en skrivelse till delstatsdomstolen i Kerala, men han förlorade fallet. Till slut överklagade han till Indiens högsta domstol.

Den 11 augusti 1986 avgjordes fallet Bijoe Emmanuel mot Kerala. Högsta domstolen upphävde delstatsdomstolens beslut och framhöll att barnen blivit avstängda ”på grund av sin samvetsgranna religiösa övertygelse”. Domaren Chinnappa Reddy förklarade ”att det inte finns några lagbestämmelser som tvingar någon att sjunga”. Domstolen konstaterade att yttrandefriheten också inbegriper rätten att vara tyst. Den kom också fram till att den som väljer att stå upp under nationalsången visar passande tecken på respekt. Skolmyndigheterna fick order av domstolen att häva barnens avstängning.

Domare Reddy tillade: ”De [Jehovas vittnen] sjunger inte nationalsången i något land, varken Jana-Gana-Mana i Indien, God save the Queen i England eller The Star-Spangled Banner i USA ... De avstår från att sjunga eftersom de är uppriktigt övertygade om att deras tro inte tillåter dem att ta del i några som helst religiösa ritualer, förutom sådana som riktas till deras Gud, Jehova.”

Fallet Bijoe Emmanuel mot Kerala hade stor betydelse eftersom det fastställde att lagen inte kan tvinga någon att gå emot sin religiösa övertygelse. Domstolen slog visserligen fast att denna grundläggande rättighet inte ska gå ut över samhällets ordning, moral eller folkhälsa, men myndigheterna får inte heller utfärda godtyckliga eller orimliga förbud och straff. I avgörandet kan man läsa: ”Att tvinga eleverna att i strid mot sin religiösa övertygelse och sitt samvete sjunga nationalsången ... kränker helt klart de rättigheter som garanteras av artikel 19(1)(a) och artikel 25(1) [i Indiens grundlag].”

Avgörandet har också skyddat minoritetsgruppers grundläggande rättigheter. Domstolen konstaterade: ”En sann demokrati ska hjälpa även de mindre grupperna i samhället att känna sig trygga under landets lagar.” Domare Reddy tillade: ”Våra personliga åsikter är inte relevanta. Om det är en samvetsfråga och trosuppfattningen är uppriktig skyddas den av artikel 25 [i Indiens grundlag].”

Bijoe Emmanuel mot Kerala fick stor publicitet och diskuterades på regeringsnivå. I dag ska man enligt läroplanen för juridikskolor ta upp Bijoe Emmanuel mot Kerala som exempel när Indiens grundlag behandlas. Både i dagstidningar och juridiska artiklar hänvisar man fortfarande till det här fallet och hyllar det som ett mönster för tolerans i Indien. Det skyddar den värdefulla yttrandefriheten mot hot. Fallet har verkligen präglat definitionen av religionsfrihet i Indiens mångkulturella samhälle.

Under rättsprocessen fick familjen Emmanuel utstå hån, och myndigheterna försökte pressa dem. De blev till och med hotade till livet. Men de har aldrig ångrat att de höll fast vid sin tro. Bindu, en av döttrarna som numera är gift och har barn, berättar: ”Jag blev väldigt förvånad när jag träffade en advokat som hade läst om mitt fall när han studerade juridik. Han värdesatte verkligen den kamp som Jehovas vittnen utkämpat till fördel för de mänskliga rättigheterna.”

V. J. Emmanuel berättar: ”För ett tag sedan råkade jag träffa K. Thomas, som innan sin pension arbetade som domare i Högsta domstolen. När han fick veta att jag var pappa till de tre barn som var inblandade i fallet om nationalsången, berömde han mig. Han sa att han brukar nämna vårt fall när han håller tal till jurister. Och han ser vårt fall som en avgörande seger för mänskliga rättigheter.”

Det har gått nästan 30 år sedan fallet Bijoe Emmanuel mot Kerala. Avgörandet har blivit en av grundpelarna som yttrandefriheten i Indien vilar på. Jehovas vittnen är glada att de har bidragit till att stärka alla indiska medborgares rättigheter.