Det var kväll, den 15 november 2018, i Dzhankoy på Krim. Broder Aleksandr Ursu, som då var 78 år, gick ut för att möta sin son Viktor. Då bländades han av ett starkt ljus. Han gick försiktigt mot ljuset när han plötsligt hörde: ”Stanna, det är polisen!”

Aleksandr trodde först att det var några bröder som skojade med honom, men han insåg snabbt att det var på allvar. En maskerad man tog ett grepp om Aleksandr och vred upp hans armar på ryggen. Det var fruktansvärt smärtsamt. En annan maskerad man gav Aleksandr ett knytnävsslag på käken. Sex män från den ryska säkerhetstjänsten (FSB), beväpnade med maskingevär, visiterade Aleksandr och Viktor och stormade sedan in i huset.

Aleksandrs fru, Nina, var i köket när männen kom inrusande. En av männen ryckte åt sig hennes mobiltelefon och frågade vad hon tittade på. Männen sökte igenom huset i flera timmar men kunde inte hitta någon litteratur som fanns på Rysslands förteckning över extremistiskt material.

Vår älskade gamla broder greps inte. Men Aleksandr och alla andra vittnen i Ryssland och på Krim lever med en ständig rädsla för att polisen när som helst kan söka igenom deras hem och gripa dem. För att klara av den här osäkra vardagen så tänker Aleksandr mycket på alla sina lojala släktingar och på hur han klarade av förföljelsen under Sovjetregimen.

Den 6 juli 1949, när Aleksandr var nio, stormade sovjetiska soldater in i familjens hem mitt i natten och sökte igenom det. De slängde ner familjens saker på golvet och sa åt dem att börja packa. Aleksandr berättar: ”När soldaterna inte såg så stoppade min mamma ner biblisk litteratur bland våra saker, bland annat boken Guds harpa.” Sedan förde soldaterna hela familjen till tågstationen.

Aleksandrs familj och alla andra vittnen på tåget sjöng modigt rikets sånger på resan mot sitt nya hem. De var bara några av de tusentals bröder och systrar som deporterades till Sibirien mellan 1949 och 1951.

På femtiotalet i Sibirien brukade vännerna samlas i hemlighet på bondgårdar för att hålla möten. En del familjer fick gå två mil för att komma till mötena.

Aleksandr har haft många lojala släktingar som fina föredömen. Hans gammelfarfar Makar, hans farfar Maxim, hans farfars bror Vladimir och hans pappa Pjotr var alla fina föredömen för Aleksandr.

Aleksandrs pappa dömdes till 10 års fängelse 1944 för att han vägrade göra militärtjänst. Efter tre år kom han hem eftersom han hade brutit ryggen och blivit förlamad. Aleksandr minns med värme hur hans pappa brukade berätta om David och Goljat och Davids vänskap med Jonatan.

”Jag kommer ihåg hur min farfars bror Vladimir troget lyssnade på vittnenas egna radiostation WBBR och fick hem biblisk litteratur”, säger Aleksandr. ”På den tiden var det inte tillåtet att äga en radio. Så han byggde en bunker där han och andra intresserade kunde lyssna på radiosändningarna från WBBR utan att bli upptäckta.”

Någon gång under 40-talet så var det en person som låtsades vara intresserad och sedan avslöjade bunkern för myndigheterna. Både Aleksandrs farfar och hans farfars bror greps och fördes till ett fängelse i Khotyn i västra Ukraina, ungefär åtta mil från det lilla samhället där de bodde.

”Min farmor brukade gå den långa vägen till fängelset för att besöka dem. Hon berättade för oss att deras tro höll dem på gott humör, men hon berättade också att de blev misshandlade.” Sorgligt nog dog de båda i fängelset.

Aleksandr säger: ”Vi vet fortfarande inte exakt vad som hände dem, hur de blev behandlade, hur de dog och var de är begravda. Men det känns bra att veta att de var trogna mot Jehova ända tills de dog.”

Aleksandrs andliga arv och det han själv var med om i Sibirien har förberett honom för den förföljelse som han upplever nu. Han säger: ”Jag är van vid razzior eftersom jag har varit med om det ända sedan jag var liten. Jehova tog hand om oss då, och jag vet att han alltid kommer att göra det.”

”Något annat som har hjälpt mig”, säger Aleksandr, ”är att läsa Bibeln varje dag och att begrunda det jag läser, att vara med på mötena och att prata med mina bröder och systrar.”

Han brukar också läsa om andra vänner som blir förföljda, och han får styrka av deras mod. ”När jag läste vad några bröder sa i sina avslutande ord under en rättegång, så tänkte jag att det här uppfyller Jesus profetia: ’Ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för min skull, och ni ska vittna för dem och för folk från nationerna.’” (Matteus 10:18)

Tack vare att Jehova så kärleksfullt stöttar våra bröder och systrar så kan de hålla ut under förföljelsen och till och med bli andligt starkare. De är ett levande bevis på att det som Jehova lät David skriva ner stämmer: ”Men alla som tar sin tillflykt till dig ska få glädja sig, de kommer att jubla för evigt.” (Psalm 5:11)