När kriget bröt ut i Ukraina tog sig Iryna Makukha, en 46-årig singelsyster, till järnvägsstationen i Charkiv. Hon kände att det skulle vara säkrare att lämna landet. Det var kaos på stationen, och folk klev på tåg utan att veta destinationen. Tåget som Iryna klev på rullade ut från stationen med täckta fönster för att minska risken för angrepp. Det var först efter att tåget lämnat stationen som hon fick veta att det var på väg mot Slovakien.

Iryna bor nu i Tjeckien och kom till huvudstaden Prag den 3 mars 2022. Hon fick jobb som lokalvårdare och bor tillsammans med två andra systrar från Ukraina som också är flyktingar. Iryna lär sig tjeckiska och har kommit i gång med pionjärtjänsten igen, något som har varit hennes inriktning de senaste 20 åren.

Hon säger: ”Jag fick själv uppleva hur Jehova använder vännerna för att ta hand om oss. Det har varit otroligt trosstärkande.”

Nästan 23 000 av våra bröder och systrar har valt att fly till andra länder. De som valt att stanna i det nya landet kan visserligen känna sig tryggare, men de måste söka jobb och bostad, få de tillstånd som behövs och skriva in sina barn i nya skolor. Och mitt i allt det här måste de dessutom lära sig ett nytt språk. De andliga rutinerna och alla omtänksamma vänner är som ett ankare som ger dem stabilitet i de här turbulenta tiderna.

Familjen Perceac, som består av Anatolij, Olena och deras 17-åriga dotter, Alina, bodde i Mykolajiv-regionen i Ukraina när bomber slog ner i närheten av deras bostad. De flydde till Rumänien den 6 mars 2022. Anatolij är moldavisk medborgare, och det var därför han kunde få tillstånd att ta med sin familj till Rumänien. Olena berättar hur det är att fly till ett annat land: ”Det är som att rycka upp ett träd med rötterna och flytta det.”

De rumänska vännerna har hjälpt familjen Perceac så att de nu har en egen lägenhet. Anatolij och Olena har också fått arbete, och Alina har kunnat få distansundervisning från sin skola i Ukraina.

Familjen har fått mycket praktisk hjälp, men de känslomässiga och andliga behoven har inte blivit bortglömda. Vännerna umgås regelbundet med familjen så att de inte ska känna sig ensamma i ett främmande land. Olena och Alina lär sig rumänska med hjälp av appen JW Language och genom att ta del i tjänsten med sin nya församling. Anatolij har kunnat rumänska sedan han var liten.

”Från dag ett kände vi att Jehova var med oss”, berättar Anatolij. ”Organisationen och stödet från vännerna har gjort det så tydligt att Jehova älskar oss.”

Alina Havryliuk är 37 år och änka och har en 16-årig son som heter Vladyslav. De bodde i Vinnytsia i Ukraina och flydde till Suwałki i Polen den 27 februari. Alina berättar: ”Till en början funderade jag mycket på var vi skulle bo och hur vi skulle försörja oss. Men samtidigt kände jag mig trygg för att jag visste att Jehova skulle ta hand om oss.”

Alina började direkt söka jobb, och hon var noga med att det inte skulle krocka med mötena. Hon fick jobb som lokalvårdare på en skola. ”Det bästa med det här jobbet är att det ger mig fler möjligheter att vara med i tjänsten samtidigt som jag kan försörja min familj”, säger hon.

Alina och Vladyslav lär sig polska och är kontinuerliga hjälppionjärer i en polsk församling. Vladyslav har också kunnat börja gymnasiet.

Våra ukrainska bröder och systrar går igenom oerhörda problem och förändringar, men Jehova fortsätter att ge dem kraft över det normala. De känner igen sig i orden i 2 Korinthierna 4:8: ”Vi är pressade på alla sätt, men inte så hårt att vi inte kan röra oss. Vi är rådvilla, men inte helt utan utväg.”