Broder Giandomenico Gullà arbetar som läkare på en akutmottagning på ett sjukhus i Erba, som ligger i Lombardiet i Italien, och det har gjort att han i stor utsträckning påverkats av covid-19-pandemin. Men vår broders tro har gett honom sinnesro, och tack vare det har han kunnat trösta andra bättre. (2 Korinthierna 1:4) Detta kommer fram av det han nyligen berättade för informationsavdelningen på avdelningskontoret i Italien.

Följande är ett utdrag av en intervju med broder Gullà, och innehållet har för tydlighetens skull redigerats en aning.

Vilka situationer har du ställts inför under den här pandemin?

Giandomenico Gullà: Allt hände så snabbt på sjukhuset där jag arbetar – det var som en tsunami. Hela sjukhuset har omorganiserats för att skapa avdelningar där man bara ska behandla covid-19-patienter. Det här är en sorglig situation; patienterna är isolerade och får inte ha fysisk kontakt med sina familjer, sina släktingar eller sina vänner, så jag får ringa deras familjer och uppdatera dem om läget. Jag har till exempel varit tvungen att ringa en man mitt i natten och berätta att hans mamma höll på att dö. Jag använde min mobil och ringde ett videosamtal. Det gjorde att mannen kunde se sin mamma en sista gång, även om hon redan hade förlorat medvetandet. Det var ett hjärtskärande ögonblick.

Hur har du fått tröst från Bibeln under den här perioden?

GG: Till skillnad från några av mina kollegor, som ofta har varit uppgivna och ledsna, så har jag märkt att mitt personliga bibelstudium har hjälpt mig att behålla balansen. Jag inser mer än någonsin att Jehova har förberett oss för de här svåra tiderna. Bara vetskapen om att den här pandemin är ytterligare ett bevis på att Bibelns profetior stämmer hjälper mig att ha rätt perspektiv på situationen. Jag har fått mycket starkare tro.

Hur har trösten från Jehova hjälpt dig att trösta andra?

GG: Jag har känt Jehovas kraft på ett väldigt tydligt sätt. Det har gjort att jag har kunnat vara ett stöd både hemma och på sjukhuset, och jag har kunnat hjälpa bröder och systrar som har drabbats av pandemin.

Hur hjälper Jehova dig att trösta din familj?

GG: Även om jag arbetar långa dagar på sjukhuset försöker jag hålla i gång goda andliga rutiner hemma med familjen. Det har styrkt min fru, och vi känner oss mer sammansvetsade nu. På den andliga familjekvällen har jag också kunnat trösta vår dotter, Ginevra, som är knappt tre år. Hon märker att det inte är som det brukar vara och säger sådant som: ”Jag vill inte att pappa ska åka till jobbet, för där finns coronaviruset”, eller: ”Jag är rädd att pappa aldrig kommer hem igen.” Vi lugnar henne genom att lyssna på specialsångerna, och då lyser hon upp igen.

Har du kunnat trösta någon av dina arbetskamrater?

GG: På min avdelning är det en som precis har börjat studera Bibeln. Jag träffade honom för några år sedan, då jag arbetade på ett annat sjukhus, och vi pratade om Bibeln då och då. Han började studera precis innan pandemin bröt ut och ville gärna fortsätta trots omständigheterna. Just nu studerar vi med hjälp av videosamtal – ibland två gånger i veckan. Jag blev väldigt rörd när han öppnade upp sig för mig och berättade: ”Bibelkursen hjälper mig verkligen att få ett bättre liv. Jag känner mig lugn. Jag får svar på mina frågor om varför vi finns till och varför sådant här händer. Jag håller på att få en starkare tro, och det ger mig stabilitet och hopp för framtiden.”

Hur har du kunnat trösta bröderna och systrarna i församlingen?

GG: Tyvärr fick en syster i min församling [syster Daniela Sgreva] covid-19 och var tvungen att läggas in på sjukhus. Jag kontaktade två bröder som äger en ambulans, och de kunde köra in henne. Bröderna åkte mer än 5 mil för att hämta upp henne, och hon blev så glad när hon fick syn på dem! När hon kom till sjukhuset och vi träffade henne på akutmottagningen kände hon sig uppmuntrad och styrkt, trots att det var en så skrämmande situation. Det var jag som tog emot henne, och eftersom hon hade åkt dit med två vårdutbildade bröder var hon plötsligt omgiven av vänner som inte behövde isolera sig från henne. Hon kände sig otroligt uppmuntrad av omtanken och stödet hon fick från sina bröder. Hon var så tacksam och sa: ”Jag visste att Jehova förstår vår situation, men den här gången har hans omtanke varit större än jag ens kunde tänka mig.”

För varje dag som går ökar min tillit till Jehova och hans kraft. När jag åker till och från jobbet lyssnar jag på specialsångerna i bilen, och det laddar mina andliga och känslomässiga batterier. Jag tackar Jehova för all den hjälp han ger mig, och när jag lyssnar på sången Vi har alltid Jehova upprepar jag för mig själv: ”Jag har ju alltid Jehova. Ja, han lovar mig att det ordnar sig. Till slut ska allt bli bra.”