Den 4 april 2018 släpptes broder Tejmur Achmedov från fängelse efter att ha benådats av Kazakstans president, Nursultan Nazarbajev. Han hade suttit fängslad totalt 441 dagar. Myndigheterna hade gripit honom bara för att han berättade om sin tro för andra.

Tejmur och hans fru, Mafiza, har nu kunnat återvända till sitt hem i Astana, Kazakstans huvudstad. Informationsavdelningen vid Jehovas vittnens huvudkontor i Warwick i USA intervjuade Tejmur och Mafiza kort efter att han blivit frisläppt. Här följer en förkortad återgivning av intervjun. Vissa justeringar har gjorts för att förtydliga det som sades.

Informationsavdelningen: Vi skulle till att börja med vilja lära känna dig lite bättre, broder Achmedov. När blev du ett Jehovas vittne?

Tejmur: Jag döptes den 9 oktober 2005. Jag var ateist innan jag lärde känna sanningen. Under många år trodde jag inte på någon eller något. Men när min fru började studera Bibeln med vittnena blev jag nyfiken på de samtal de hade. Jag brukade stå bakom dörren och tjuvlyssna när de pratade.

Jag blev intresserad när jag förstod vad de studerade om; de pratade ju bara om bra och fina saker. Så småningom introducerade vittnena mig för broder Veslav, som ursprungligen kom från Polen men som tjänade i Kazakstan. Under vårt första samtal sa jag: ”Jag vill bara fråga dig en enda sak. Om jag blir nöjd med svaret kan vi vara vänner och fortsätta träffas och prata. Om jag å andra sidan inte tycker om ditt svar – ta inte illa upp nu – då vill jag inte fortsätta träffas.” Sedan frågade jag broder Veslav vad som händer när man dör. Han slog upp Bibeln, visade Predikaren 9:5 och sa: ”Läs den här versen så får du reda på vad som händer.” När jag läste versen insåg jag att det här var sanningen. Jag gick med på att träffas igen och studera Bibeln.

Du började alltså studera Bibeln och döptes sedan år 2005.

Nu kan vi hoppa fram till vad som hände innan du blev gripen. I maj 2016 träffade du några män som sa sig vara intresserade av det Jehovas vittnen tror på. Du träffade dem under några månader, och ni samtalade om Bibeln. När du tänker tillbaka på de här samtalen, var det något de sa eller gjorde som verkade misstänkt?

Tejmur: Ja, jag sa att sådana här bibelstudier normalt hålls med en person i taget och inte med en hel grupp. Så jag rekommenderade individuella studier, men varje gång jag föreslog det så invände de och sa att de gillade gruppsamtalen. Dessutom hände det vid ett flertal tillfällen att de hade bjudit in andra till studiet och bad mig att repetera det vi hade gått igenom förra gången.

Mafiza: Jag var också med på studiet en gång. Jag märkte att de diskuterade olika religioner trots att de hade studerat ett bra tag. Jag lade också märke till att lägenheten de bodde i var dyrare än vad de flesta studenter skulle ha råd med. Jag kommenterade att de levde rätt så lyxigt för att vara studenter. Det märktes att de kände sig obekväma när jag sa så. När vi skulle gå tog de Tejmur åt sidan. Medan jag väntade utanför sa de åt honom att inte ta med mig på studiet fler gånger.

När insåg du att männen som du studerade med egentligen inte var intresserade av Jehovas vittnen, utan arbetade för den kazakiska säkerhetspolisen (den nationella säkerhetskommittén)?

Tejmur: Jag fick reda på att de samarbetade med säkerhetspolisen först vid rättegången.

Hur reagerade du när du blev gripen och senare anklagad för att ha ”eggat till religiös missämja” och ”hävdat [en religions] överlägsenhet”?

Tejmur: När jag blev gripen trodde jag ärligt talat att de, precis som de sa, bara skulle föra mig till polisstationen för att reda ut saken och att jag sedan skulle släppas. Jag kände mig redo att försvara mig och förklara vad jag hade pratat om på studiestunderna.

Jag blev rätt chockad över hur allt utvecklade sig, men jag var inte rädd. Jag blev förvånad över att bli anklagad för att uppegga till religiöst hat och extremism. Jehovas vittnen är ju människor som bara berättar vad de lärt sig om Jehova; de har aldrig förknippats med hat eller missämja. Jag var övertygad om att jag var oskyldig och att Jehova skulle ta hand om mig. Jag var visserligen orolig, men samtidigt kom jag ihåg vad Bibeln uppmanar oss: ”Kasta alla era bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om er.” (1 Petrus 5:7)

Den 2 maj 2017, då du hade suttit häktad i över tre månader, dömde en distriktsdomstol i Astana dig till fem års fängelse och gav dig dessutom ett treårigt förbud att delta i biblisk undervisningsverksamhet. Hur påverkade den domen dig?

Tejmur: När domstolsbeslutet kom förlikade jag mig med tanken på att sitta hela strafftiden ut om det behövdes. Jag tänkte: ”Om det här är en prövning har Jehova full kontroll över tidtabellen och vet när den kommer att ta slut.” Jag var besluten att vänta så länge det behövdes.

Vi har förstått att du kämpade med ett svårt hälsoproblem under tiden du satt inspärrad. Stämmer det?

Tejmur: Ja, jag var sjuk och gick på behandlingar innan jag fängslades. När jag greps fick jag inga fler behandlingar, och sjukdomen blev värre.

Mafiza, hur kände du under den här tiden?

Mafiza: Jag var skräckslagen och riktigt nere. När Tejmur hade fängslats hade jag till och med svårt att fatta beslut, för vi hade aldrig varit ifrån varandra under de 38 år vi har varit gifta. Men Tejmur tröstade mig och sa: ”Var inte orolig. Jehova kommer att kompensera för de här 5 åren ifrån varandra med 25 år tillsammans – även i den här världsordningen!”

Vad mer hjälpte dig under tiden din man satt i fängelse?

Mafiza: Bröderna och systrarna hjälpte mig verkligen. När Tejmur fängslades tänkte jag ärligt talat att alla skulle vara rädda för att besöka mig med tanke på omständigheterna kring gripandet. Säkerhetspolisen övervakade vårt hem och allt vi gjorde.

Men en dag kom en äldstebroder och hans fru på besök, och det uppmuntrade mig oerhört mycket. När jag frågade om de inte var rädda för att besöka mig svarade de: ”Varför skulle vi vara det? Nu för tiden kan myndigheterna spåra oss genom våra telefoner. Så om de vill kan de lätt hitta oss.”

Vid ett herdebesök uppmanade äldstebröderna mig att inte bli helt överväldigad av prövningen och att hålla mig andligt stark.

Tejmur, vad hjälpte dig att ta dig igenom den här prövningen och fortsätta vara positiv?

Tejmur: Bön till Jehova! Jag bad varje dag om vägledning, insikt och styrka så att jag skulle kunna fortsätta vara glad och lojal under svårigheterna. Bönesvaren var glasklara. Jehova tog hand om mig, och jag kände mig inte ensam när jag satt i fängelse.

Jag fick också hjälp av att läsa Bibeln. I ett av fängelserna hade jag tillgång till en bibel hela tiden. I ett annat fängelse fanns det en bibel i fängelsebiblioteket, och dit kunde jag gå en gång i veckan.

Jag minns också något som brodern som studerade med mig hade sagt. Han brukade säga att vi inte ska bli rädda för de utmaningar vi möter. Jag vet att jag frågade: ”Varför ska jag inte vara rädd? Tänk om utmaningarna är svåra eller skräckinjagande?” Han sa att Jehova aldrig kommer att låta oss bli prövade utöver vår förmåga och att han kommer att ge oss styrka att ta oss igenom vilken prövning som helst. (1 Korinthierna 10:13) Medan jag satt fängslad glömde jag aldrig den tanken från Bibeln.

Hur kände du det när du fick veta att vår världsvida familj var medveten om din situation och att bröderna och systrarna bad för dig?

Tejmur: Jag kände verkligen att det var Jehovas hand, för organisationen tillhör honom. Det övertygade mig om att jag aldrig skulle bli övergiven och att Jehova en vacker dag skulle rädda mig.

Intressant nog var just fängelsestraff det jag fruktade mest. Jag var livrädd för fängelser. När jag läste om bröder som satt fängslade brukade jag be: ”Jehova, vad som helst, men inte fängelse!” Men samtidigt hade jag en väldigt stark önskan om att besöka interner och prata med dem om sanningen. När jag bad om att få ta del i fängelsevittnande så förklarade bröderna att vi för närvarande inte har tillåtelse att besöka fängelser i Kazakstan. Så det var med blandade känslor jag fick mitt straff – å ena sidan var jag rädd, men å andra sidan kändes det som att min dröm om att vittna för fångar gick i uppfyllelse.

Fick du någon möjlighet att vittna för någon när du var i fängelse?

Tejmur: Ja. Vid ett tillfälle blev jag inkallad till en tjänsteman som ville prata med mig. När jag klev innanför dörren till hans kontor sa han: ”Jag vet att du är ett Jehovas vittne, så tänk inte ens tanken att predika för mig!” Jag svarade: ”Det hade jag inte tänkt.” Sedan frågade han: ”Vad är Guds namn?” ”Guds namn är Jehova”, svarade jag. Han fortsatte: ”Vem är Jesus då? Är inte han Gud?” ”Nej, han är Guds son”, förklarade jag. Då frågade han: ”Varför tror då ortodoxa kristna att han är Gud?” Jag svarade: ”Det borde du nog fråga dem om.”

Vid ett annat tillfälle fick jag tala inför omkring 40 personer eller fler på samma gång. En psykolog hade kommit till fängelset för att besöka internerna. När vi pratade om äktenskap frågade hon vad vi tyckte om polygami. Alla fick möjlighet att säga vad de tyckte.

När det blev min tur sa jag att jag inte hade någon personlig åsikt men att jag verkligen tyckte om en annan persons åsikt om ämnet och att jag gärna berättade den. Sedan sa jag: ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett.” (1 Moseboken 2:24) Psykologen undrade vems åsikt det var, så jag sa: ”Det är så Jehova Gud tycker, han som har skapat oss människor. Det nämns bara två personer, inga fler.”

Då frågade hon ”Finns det ytterligare någon anledning till att du tycker att en man bara ska ha en fru?” Jag citerade Matteus 7:12, där det står: ”Allt som ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.” Sedan tillade jag: ”Det här var Jesus ord. Fråga någon av de andra herrarna i salen om de skulle vilja dela sin fru med en annan man. Om män inte vill att deras fru ska ha en annan man, då vill väl ingen kvinna att deras man ska ha flera fruar heller.” Psykologen sa att hon gillade mitt svar bäst av alla.

Vad uppmuntrande att höra att du tog vara på möjligheterna att vittna trots så svåra omständigheter!

Du fick ju avslag på dina många överklaganden, bland annat av Kazakstans högsta domstol, så det verkade inte direkt finnas några fler juridiska instanser att vända sig till.

Men du hade möjlighet att bli frisläppt om du undertecknade ett erkännande. Kan du berätta lite mer om det och varför du vägrade att skriva på?

Tejmur: Ja, de erbjöd faktiskt den möjligheten några gånger. Det kunde uppfattas som en god gärning från deras sida, men i själva verket var det ett dokument som förklarade att jag var skyldig till alla anklagelser och att jag bad om ursäkt för det jag hade gjort. Senare erbjöds jag att skriva ett eget erkännande och be om att bli benådad. Myndigheterna sa åt mig att skriva att det var ett misstag att prata med andra om min tro, att jag ångrade det jag hade gjort och att jag bad om att bli frisläppt på grund av mitt hälsotillstånd.

Jag avböjde alla sådana erbjudanden och sa att jag hellre satt i fängelse med ett gott samvete än att bli frigiven med ett dåligt.

Vi uppskattar verkligen ditt exempel på tro och att du vägrade gå emot ditt samvete.

Men så småningom fick allt en oväntad vändning. Kan du berätta hur du fick reda på att du skulle bli benådad och frisläppt?

Tejmur: En dag kom en vakt till avdelningen där jag satt och sa att jag hade ett telefonsamtal som väntade. Jag minns att jag funderade på vem det kunde vara som ville prata med mig. När jag tog upp luren var det en kvinna som presenterade sig och sa att hon skulle komma till fängelset och frige mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det hon sa. Så när hon hade lagt på luren bestämde jag mig för att berätta det för min son eftersom jag inte ville chocka min fru med nyheten eller ge henne några falska förhoppningar.

När jag hade lagt på luren frågade vakten: ”Vad ville de?” Jag sa att det måste vara ett skämt eftersom kvinnan som ringde sa att hon skulle komma till fängelset och frige mig.

Men vakten sa att det inte var ett skämt utan att det faktiskt var sant.

Mafiza, hur reagerade du på de här härliga nyheterna?

Mafiza: När min son berättade vad som hänt tänkte jag också att det måste vara ett skämt. Vi hade väntat så länge på det här!

Vi kan knappt föreställa oss hur det måste ha känts för er att återförenas över ett år efter att Tejmur hade gripits.

När ni tänker tillbaka, vad har ni lärt er från det här trosprovet?

Mafiza: Jag minns hur jag brukade gråta över situationen för broder Bahram och [syster] Gulzira Hemdemow. [Broder Hemdemow greps i mars 2015 i Turkmenistan. Den 19 maj 2015 dömdes han på falska grunder till fyra års fängelse för att ha ”väckt religiöst hat” och har fortfarande inte frisläppts.] Redan innan Tejmur blev gripen tänkte jag på hur svårt det måste vara för Gulzira. Nu skulle jag bara vilja krama om henne, visa henne min innerliga kärlek och ge henne mitt stöd. Efter allt jag och Tejmur gått igenom skulle jag vilja berätta hur mycket jag känner med henne. Jag vet att hon är beroende av stödet från Jehova och vännerna, precis som jag var.

Jag är så tacksam för allt stöd vi fått av vännerna i församlingen, bröderna och systrarna världen över, den styrande kretsen, advokaterna och våra söner.

Tejmur: Jag säger bara en sak: Alla har vi prövningar vi måste ta oss igenom. Naturligtvis kommer inte alla att prövas i fängelse. För vissa kan prövningen vara förföljelse från en icke troende familjemedlem. För andra kan det vara att handskas med en broder eller syster i församlingen som är svår att ha att göra med. Men oavsett vilken utmaning eller prövning vi stöter på, så kan vi alla välja om vi ska hålla fast vid Guds principer eller ignorera dem. Om vi håller fast vid dem kan vi klara av prövningarna med framgång. Det bästa man kan göra är att acceptera prövningarna och komma ihåg att Jehova ger oss kraft att ta oss igenom dem.

Jag är väldigt tacksam mot min familj och mina söner, som har funnits vid min sida. De besökte mig så ofta de kunde och hjälpte mig att förbli stark.

Jag vill även tacka den världsvida brödraskaran för det de gjorde. Jag uppskattade verkligen deras böner och uppmuntrande brev. Jag kände mig inte övergiven en enda sekund. Det jag har gått igenom har ökat min kärlek för brödraskapet och stärkt mitt förhållande till Jehova.