Folkmordet på tutsier i Rwanda 1994 var ett av de mest intensiva och fruktansvärda folkmorden i modern historia. FN beräknar att mellan 800 000 och 1 000 000 människor blev mördade på omkring 100 dagar. De flesta av offren var tutsier, men hutuer som vägrade ge dödandet sitt stöd blev också ihjälslagna. Det betyder att alla de 2 500 Jehovas vittnen som fanns i Rwanda vid den tiden riskerade att förlora sina liv.

Omkring 400 av våra rwandiska bröder och systrar blev dödade under folkmordet, varav de flesta var tutsier. Men några vittnen som var hutuer blev också dödade eftersom de inte kunde tänka sig att skada sina kristna bröder och systrar eller utlämna dem åt mördarna.

Broder Charles Rutaganira, en tutsi som överlevde folkmordet, har fortfarande starka minnen av en söndagsmorgon för 25 år sedan, då han var säker på att han skulle dödas. Men den dagen fick han uppleva hur osjälvisk kärlek räddade hans liv.

När omkring 30 personer omringade hans hus var han som i chock. Han säger: ”De flesta av dem var mina grannar. Vi brukade hälsa på varandra varje dag.” Men när mobben kom till hans hus den här morgonen kunde han se att de hade förändrats. ”Deras ögon var rödsprängda och fulla av hat. De såg ut som djur, redo att kasta sig över sitt byte.”

Mobben gav sig på broder Rutaganira med macheter, spjut och påkar med spikar, av den enkla anledning att han var tutsi. Sedan släpade de ut honom på gatan och lämnade honom för att dö. När han låg där, blödande och halvt medvetslös, kom en grupp män med skyfflar för att gräva ner kroppen. En av dem måste ha tyckt att broder Rutaganira var en fridsam kristen, för han frågade de andra: ”Varför har de dödat ett Jehovas vittne?” Ingen svarade. I samma stund började det regna häftigt, så de gick därifrån.

Samuel Rwamakuba, en hutubroder som bodde i närheten, fick höra om broder Rutaganira och skickade ut sin son i hällregnet för att bära hem honom till dem. Två andra hutubröder tog sig ut på de farliga gatorna för att hämta medicin och bandage. Under tiden letade mördarna efter broder Rutaganira. När de till slut hittade honom hemma hos en hutu sa ledaren med iskall stämma: ”Vi kommer och löser det här i morgon bitti.”

Alla bröder som var hutuer visste att de kunde bli dödade om de tog hand om en tutsi. Broder Rutaganira säger: ”Om de hade bestämt sig för att döda någon och du försökte försvara den personen kunde de definitivt döda både dig och honom på samma gång.”

Eftersom broder Rwamakuba var hutu skulle han ha kunnat fly och passera vägspärrarna, som var bevakade av beväpnade milisgrupper dygnet runt. Men han vägrade att lämna sin sårade tutsibroder i sticket. Han sa till honom: ”Jag lämnar dig inte. Där du dör, dör jag.”

Tidigt nästa dag kom soldater och började bekämpa mördarna, som till slut var tvungna att fly.

När broder Rutaganira hade återhämtat sig från sina skador träffade han sin församling igen. Han upptäckte att många vänner förlorat nära och kära under det besinningslösa dödandet och att många led känslomässigt och fysiskt efter bland annat tortyr och våldtäkter. ”De första månaderna efter folkmordet var särskilt svåra”, berättar broder Rutaganira. Men med kärlek och förståelse kunde bröderna och systrarna hjälpa varandra att läka, oavsett om de var hutuer eller tutsier. ”De ansträngde sig för att inte göra någon skillnad mellan den ena och den andra gruppen”, säger han.

Trots den svåra situationen såg vittnena i hela Rwanda till att komma i gång med mötena och predikoverksamheten igen. De märkte att många var i stort behov av andlig tröst. En del led svårt efter att förlorat närstående i folkmordet. Andra led av svåra samvetskval på grund av fruktansvärda handlingar de själva hade begått. Många i Rwanda kände sig svikna – av sina grannar, av sina ledare och i synnerhet av sina kyrkor. (Se rutan ” Kyrkornas roll i folkmordet i Rwanda”.)

Många rwandier lade ändå märke till att Jehovas folk skilde sig från mängden. En katolsk lärare och hennes sex barn, som var tutsier, fick gömma sig hos en familj som var vittnen och som hon knappt kände. Hon säger: ”Jag har stor respekt för Jehovas vittnen. ... De flesta vet att de inte tog del i folkmordet.”

Efter det fruktansvärda folkmordet strömmade rwandier till Rikets salarna. Varje förkunnare ledde i genomsnitt tre bibelstudier. Människor kände en stark dragningskraft till Bibelns tröstande budskap, och därför ökade antalet vittnen under tjänsteåret 1996 med över 60 procent.

När det nu gått 25 år sedan folkmordet känner många, speciellt de som överlevde, ett behov av eftertanke. Broder Rutaganira och andra ögonvittnen är fortfarande övertygade om att kristen kärlek övervinner etniskt hat. ”Jesus Kristus lärde sina efterföljare att älska varandra mer än sig själva”, säger han. ”Anledningen till att jag lever i dag är att den här kärleken är en verklighet bland Jehovas folk.” (Johannes 15:13)