Som det rapporterats tidigare hade Dennis möjlighet att tala till sitt försvar i nästan en timme vid en förhandling torsdagen den 16 maj 2019. Följande är en återgivning (ursprungligen på ryska) av Dennis kraftfulla anförande i domstolen:

En hemsk man lyfte fram följande [princip] för många år sedan: ”Ju oftare en lögn upprepas, desto mer sann blir den.” Med andra ord: en lögn som upprepas tusen gånger blir sann. Den lögnen, som vissa försökte framställa som sanning, ledde till många problem och skadade många oskyldiga människor.

Allt det här hör till det förgångna, och nu för tiden tänker man i allmänhet att välutbildat folk på 2000-talet har lärt sig en läxa från historien.

Men det verkar som att så inte är fallet. De här metoderna används igen mot mig och andra Jehovas vittnen i Ryssland. Och även den här gången leder lögnen till många problem och skadar många oskyldiga människor.

I mitt fall gäller lögnen att man hävdar att jag ska ha fortsatt verksamheten åt Jehovas vittnens förbjudna lokala religiösa organisation (LRO) i Orjol, som hade förklarats extremistisk av en domstol, och att jag ska ha verkat i hemlighet i detta syfte.

Den här anklagelsen har upprepats gång på gång under hela rättsprocessen utan några som helst bevis. På det här sättet verkar det som att man har försökt göra den lögnen till en sanning.

Sanningen är den att jag aldrig har haft något med Jehovas vittnens LRO i Orjol att göra.

Visst, jag är sannerligen troende, ett Jehovas vittne. Mina vänner och jag gick på olika gudstjänster som hölls av en religiös grupp som inte hade något med Jehovas vittnens LRO i Orjol att göra, och dessa handlingar var helt lagliga i enlighet med artikel 28 i den ryska grundlagen.

Jag fortsatte inte verksamheten åt Jehovas vittnens förbjudna LRO i Orjol och bröt inte mot några av Rysslands lagar. Jag har aldrig varit inblandad i något extremistiskt.

Många har frågat mig: ”Varför utmålas fredliga Jehovas vittnen som extremister, och exakt vad är det som är så kallad extremism?” Jag svarar: ”Det vet jag inte!”

Jehovas vittnen älskar sina medmänniskor som sig själva. De försöker göra goda gärningar för samhället – till nytta för samhället. De är ärliga människor som lyder regeringens lagar och betalar skatt. Vari ligger deras ”extremism”? Personligen så vet jag inte, och under domstolsförhandlingarna har jag fortfarande inte fått något svar på den frågan.

Jag anklagas för att fortsätta verksamheten åt en liten juridisk sammanslutning som bestod av omkring tio medlemmar och som blev förklarad extremistisk av domstolen. När och hur fortsatte jag verksamheten åt den här juridiska sammanslutningen? Exakt vad är det som utgör min extremistiska verksamhet?

Jag fick inte ett enda svar på dessa frågor under domstolsförhandIingarna. Och vet ni varför? För att de försöker göra en lögn sann genom att upprepa den om och om igen!

Här i Ryssland är det någon som anstränger sig hårt för att försöka utmåla fredliga Jehovas vittnen som extremister. Men det är inte rättvist, och det har inget med sanningen att göra. Jehovas vittnen är inga extremister. Och vet ni varför?

För det första tar Jehovas vittnen inte till vapen och tar inte del i några våldsamma konflikter. I Tyskland under andra världskriget offrade de sina liv för att de vägrade tjäna i Wehrmacht, den tyska militären. De begav sig inte till östfronten och dödade inte sovjetiska soldater.

I Sovjetunionen blev Jehovas vittnen utsatta för grym förföljelse och stämplades som antikommunistiska fiender till folket. Men de hatade inte dem som förföljde dem.

Jehovas vittnen i dag är förenade i ett världsvitt broderskap som består av individer från olika länder och folk. De lever i frid och harmoni med varandra. Det här visar att vi – trots att vi alla är olika – kan överbrygga de olikheter som splittrar mänskligheten.

För det andra så anklagas Jehovas vittnen inte för att vara extremister i något annat land än Ryssland. Jehovas vittnen verkar fritt och fridsamt i mer än 200 länder världen över. De är kända för att vara fridsamma människor som absolut inte har något med extremism att göra.

De är alla förenade i en enda lära, som grundar sig på Bibeln, som uppmuntrar dem att visa fina egenskaper, som kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, tro, [mildhet] och självbehärskning.

I Bibeln kallas de här egenskaperna för ”andens frukt”, och sådana egenskaper ställer inte till med problem i samhället. De här egenskaperna har inget gemensamt med extremism. De är i stället till nytta för alla människor.

För det tredje så har ryska människorättsexperter fördömt att man tillämpar Rysslands lag om bekämpning av extremistisk verksamhet på Jehovas vittnen. Många av dem har sagt rakt ut att det drar skam över Rysslands anseende som en demokratisk stat styrd av lagar. Dessa respekterade experter skulle inte har fördömt tillämpningen av lagen om de hade sett några tecken på extremism hos Jehovas vittnen.

För det fjärde så har även världssamfundet fördömt att man tillämpar lagen om bekämpning av extremistisk verksamhet på Jehovas vittnen i Ryssland. Europarådets parlamentariska församling uppmanar ryska myndigheter att sluta använda lagen mot Jehovas vittnen. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har upprepade gånger uttryckt oro över att man i Ryssland använder lagen om bekämpning av extremism mot Jehovas vittnen och att det leder till att fridsamma och oskyldiga människor förföljs.

Jesus Kristus varnade sina efterföljare: ”Om de har förföljt mig ska de förfölja er också.” (Johannes 15:20) a Han blev till sist dömd och dödad på falska anklagelser om extremism, vilket var väldigt orättvist.

Men vi lever inte under det första århundradet, och inte ens på medeltiden; vi lever på 2000-talet, en tid med mänskliga rättigheter och religionsfrihet – rättigheter som alla ska ha lika rätt till.

Är det verkligen möjligt att förbjuda någon att tro på Gud och sedan fängsla honom för det? Jag tycker det är fel. Sådant händer bara i totalitära länder, inte i demokratiska stater som styrs av lagar, vilket jag hoppas Ryssland är, eller åtminstone strävar efter att vara.

Under de här domstolsförhandlingarna har jag hört att vissa i Ryssland tycker att det är extremistiskt om någon tror att hans tro är den enda sanna och öppet uttrycker det. Det är helt ologiskt eftersom alla religiösa människor tror att de har den sanna religionen. Varför skulle de fortsätta att bekänna sig till sin religion om de inte trodde att det var den sanna religionen?

Om en sådan hållning räcker för att förklara någon extremistisk så passar definitionen även in på Jesus Kristus. Han sa till Pontius Pilatus: ”Jag föddes och kom hit till världen för att vittna om sanningen. Den som är på sanningens sida lyssnar till min röst.” (Johannes 18:37)

Det här visar att [biblisk] sanning existerar. Jesus predikade om sanningen och lärde sina lärjungar den. Han syftade inte på sanning i allmänhet. Han talade i stället om sanningen om Guds avsikter. Guds avsikt är i grund och botten att Jesus, ”Davids son” (hans avkomling), ska tjäna som överstepräst och kung i Guds rike.

Jesus förklarade att hans huvudsyfte med att komma till jorden och att leva och verka på jorden var att förkunna sanningen om det riket. Ser människor i dag Jesus som en extremist bara för att han predikade om sanningen?

Jehovas vittnen följer hans exempel och predikar sanningen i Bibeln att Guds rike är den enda lösningen på människors problem. De delar med sig av det som står i Guds ord, Bibeln, till alla.

Jesus sa en gång i en bön till Gud: ”Gör dem heliga med hjälp av sanningen. Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Därför är det viktigt för alla att lära sig sanningen från Bibeln. Det är till nytta och har inget med extremism att göra.

Jehovas vittnen är inte ensamma om att uppskatta Bibeln. Den ryske forskaren Michail Lomonosov sa: ”Skaparen gav människan två böcker. I den ena uppenbarade han sin storhet och i den andra sin vilja. Den första är den synliga världen, som han skapade ... Den andra boken är Den heliga skrift.”

Utan tvivel studerade Lomonosov Den heliga skrift noggrant, och han hade rätt; vi kan lära oss mycket om Gud genom att observera det han skapat. Och vi kan lära oss ännu mer om honom om vi läser, studerar och undersöker hans ord, Bibeln.

Bibeln säger om sig själv att ”hela Skriften är inspirerad av Gud och är till stort värde för undervisning ... och övning enligt Guds rättfärdiga normer, så att den som tjänar Gud inte behöver sakna något utan är fullständigt rustad för alla slags goda gärningar”. (2 Timoteus 3:16, 17) För alla slags goda gärningar!

På de kristna möten som jag var med vid och deltog i och som anordnades av en religiös grupp som inte hade med den juridiska sammanslutningen, Jehovas vittnens LRO i Orjol, att göra, gick vi igenom precis hur vi kan utföra goda gärningar för människor.

I de två videoklippen från våra gudstjänster den 19 och 26 februari 2017, som vi såg i domstolen, var det tydligt att man inte kunde se eller höra några som helst tecken på extremism. Vi gick igenom bibliska tankar som är till stor nytta för alla. Gudstjänsterna var fredliga och glada, vilket är typiskt för Jehovas vittnens möten.

De bibliska tankar vi gick igenom är inte till skada för samhället. Tvärtom ger de många människor stor tröst och hjälp. Bibeln ger det här tröstande löftet till dem som sörjer sina nära och kära som gått bort: ”Och den siste fienden som ska krossas är döden.” (1 Korinthierna 15:26)

Döden är en fiende för alla, men det är inte en så skräckinjagande fiende för Gud. Han lovar i Jesaja 25:8: ”Han ska uppsluka döden för alltid, och den suveräne Herren Jehova ska torka tårarna från allas kinder.”

Tänk er den tiden! Det kommer inte längre att hållas begravningar eller finnas gravplatser. När Gud uppfyller sitt fantastiska löfte att uppväcka de döda kommer tårar av sorg att ersättas av glädjetårar. Till sist kommer de otaliga sår som döden orsakat att läkas.

De här tankarna betyder så mycket för mig personligen, för jag har förlorat många som jag håller av. Under tiden jag suttit häktad har en person som stod mig nära och som betydde mycket för mig gått bort, min farmor, Helga Margrethe Christensen.

Hon var den första i min släkt som studerade Bibeln och blev ett Jehovas vittne. Hon lärde först ut sanningen från Bibeln till min far och sedan till mig. Många som kände henne – grannar, kollegor, släktingar – älskade och respekterade henne.

Hon älskade och respekterade också alla, oavsett deras tro, nationalitet och hudfärg. Hon försökte hjälpa alla, och hon gjorde goda gärningar för sina medmänniskor. Vissa skulle nog tyvärr kalla henne för en extremist. Men de flesta tänkande människor skulle inte hålla med.

Jag väntar på den dag då Gud ska ge henne livet tillbaka och vi ska träffas igen. Jag kunde tyvärr inte vara med på hennes begravning. Jag kunde inte trösta min familj under den här svåra tiden eftersom jag satt i häktet på grund av de här absurda anklagelserna om extremism.

Bibelns hopp om en uppståndelse för dem som dött tröstar mig och försäkrar mig om att jag inte har förlorat henne för gott, utan att vi en dag kommer att träffas igen på en renad jord när Guds rike styr. Om det här hoppet kan vara till tröst och hjälp för mig är jag övertygad om att det även kan trösta och hjälpa andra.

En annan biblisk tanke som vi behandlat på våra möten är det framtida paradiset på jorden, där det kommer att finnas tillräckligt med mat åt alla och råda fred mellan alla. Där kommer ingen att vara sjuk, som det står i profetian i Jesaja 33:24: ”Och ingen i landet ska säga: ’Jag är sjuk.’ Folket som bor där har fått sina synder förlåtna.”

Kan man verkligen skada samhället genom att dela med sig att dessa löften till andra? Tvärtom kan de här löftena ge människor hopp och glädje. Jesus själv sa: ”Lyckliga är de som lyssnar till Guds ord och följer det!” (Lukas 11:28)

Det är ett personligt val om man vill tro på det här eller inte. Gud tvingar ingen att tjäna honom. I Jeremia 29:11 kan man läsa hans ord: ”’Jag vet vilka avsikter jag har när det gäller er’, säger Jehova. ’Jag vill att ni ska uppleva frid, inte olycka. Jag vill ge er en framtid och ett hopp.’”

Gud erbjuder oss alla bästa tänkbara liv: att utveckla ett nära förhållande till honom. Jehovas vittnen inbjuder andra att välja den här bästa levnadsvägen – vägen till en nära vänskap med Gud som leder till evigt liv. Inget av det här har något med extremism att göra. Vad är det som utgör min ”extremistiska verksamhet”, och varför vill de ge mig sex års fängelse?

Jag agerade inte som en brottsling eller extremist. Mina grannar, kvarterspolisen där jag bor och tjänstemännen på anstalten talar väl om mig. Därför vill jag återigen fråga: ”Vad är det som utgör min ’extremistiska verksamhet’, och varför vill de ge mig sex års fängelse?”

Jag förstår inte det här; jag har inte kunnat förstå det under de två senaste åren. Appellationsdomstolen kanske kan svara på mina frågor, för den första instansen kunde inte besvara dem.

Som jag redan har sagt lever vi på 2000-talet, inte på medeltiden. Mänskligheten har gjort vissa framsteg. Men det är väldigt tragiskt att människor i Ryssland återigen blir förföljda bara på grund av sin tro, och de blir till och med torterade för sin tro.

Den 15 februari 2019, under ett förhör med sju Jehovas vittnen, använde undersökningskommittén i Surgut tortyr för att få de svar de ville höra. Dessa troende fick inte möjlighet att använda artikel 51 i den ryska grundlagen, som innebär att man inte behöver vittna mot sig själv eller sina närstående, trots att den här artikeln i grundlagen gäller alla i Ryssland.

De blev nedtvingade på knä med armarna i luften, slagna i huvudet och på kroppen, förnedrade på nationella och religiösa grunder. Man satte en påse över huvudet och tejpade igen den runt halsen på dem så att de inte kunde andas. Deras händer bands bakom ryggen på dem, och deras ben bands också ihop. Man skrek åt dem, och de tvingades göra vissa uttalanden. Några av dessa troende kände flera gånger att de höll på att dö och förlorade medvetandet för att de höll på att kvävas. Sedan hällde man vatten på dem och gav dem stötar med ett elchockvapen.

Allt detta blev noggrant dokumenterat i en expertanalys, men inte en enda förundersökning har inletts mot undersökningskommittén. De som har ansvar blundar för det eller hävdar att de troende själva orsakade skadorna. Men det är bara absurt! Det är en stor lögn!

Allt detta drar vanära över Rysslands moderna historia, och jag hoppas att förövarna kommer att ställas inför rätta och straffas. Hur kan de göra så mot folk? Hur kan de använda samma fruktansvärda och sadistiska metoder som Hitler och Stalin? Jag hoppas att det inte är så; jag hoppas innerligt att det var ett misstag som snart kommer att rättas till!

I domen från den lägre instansen står det: ”Att fortsätta en religiös sammanslutnings verksamhet som har upplösts av ett gällande domstolsbeslut på grund av att den utfört extremistisk verksamhet, är i sig ett brott, en straffbar extremistisk handling.” Det här är förståeligt. Men vad har det med mig att göra?

Inget av det här har något med mig att göra! Jag har aldrig haft något med Jehovas vittnens LRO i Orjol att göra. Jag har inte på något sätt fortsatt deras verksamhet.

Alla mina handlingar hade samband med mitt kristna liv i en religiös grupp som inte hade något med den juridiska sammanslutningen, Jehovas vittnens LRO i Orjol, att göra. Alla mina handlingar var lagliga och i enlighet med artikel 28 i den ryska grundlagen.

Jag har aldrig sett mina handlingar som en fortsättning på den ”olagliga” verksamheten hos Jehovas vittnens LRO i Orjol. I ett av mina telefonsamtal, som vi hörde i domstolen, sa jag till en av mina vänner: ”Vi är en religiös grupp. Vi är inte förbundna med LRO eller med det administrativa centrumet.”

Den lägre instansen bortsåg från det här och gick i stället på det falska vittnesmålet från det hemliga vittnet A.P. Jermolov, en FSB-agent. Appellationsdomstolen kan bekräfta att A.P. Jermolov egentligen är Oleg Gennadevitj Kurdjumov.

Till en början sa Oleg Kurdjumov i sitt vittnesmål till förundersökningsledaren att han inte visste något och utnyttjade artikel 51 i den ryska grundlagen. Nästa dag avgav han ett annat vittnesmål under pseudonymen A.P. Jermolov. Senare avgav han fler vittnesuppgifter under den här pseudonymen.

När vi i domstolen såg de två videoklippen från våra kristna gudstjänster den 19 och 26 februari 2017, som inte hade något med Jehovas vittnens LRO i Orjol att göra, var det tydligt att Oleg Kurdjumov var den som i hemlighet filmade och dokumenterade dessa gudstjänster. Det var komiskt att se hur uppenbart det var att det var han som hade kameran. Kameran rörde sig när han rörde sig, och när någon pratade med honom kunde man tydligt höra honom säga: ”Hej, jag heter Oleg.”

Det här betyder att han först arbetar som hemlig agent åt FSB och filmar och dokumenterar våra gudstjänster. Sedan dyker han upp med sitt riktiga namn och hävdar att han inte vet någonting. Nästa dag använder han sin pseudonym och ljuger – en lögn som upprepas i domstolen då han agerar som hemligt vittne. Är det rätt?

FSB-agenter har enligt lag inte rätt att vittna hemligt i domstol. Men åklagarsidan, åklagarmyndigheten, och domaren i den lägre instansen blundade för det här och lät honom avge ett falskt vittnesmål. Nu används det här vittnesmålet mot mig. Jag fattar bara inte hur den lägre instansen kunde tillåta det.

Jag tycker det är ännu mer förbryllande att åklagarsidan – åklagarmyndigheten – kunde tillåta allt detta. Den ska garantera att alla ryska lagar följs och att inga av dem bryts. Men den tillät det här att hända genom att bara blunda för alltihop.

Jag ber appellationsdomstolen att förstå mig rätt. Jag har inget emot de här personerna som individer. Jag är säker på att de är bra och fina människor som jag skulle tycka om att ta en kopp kaffe med i framtiden, och vi kommer att skratta ihop åt alltsammans. Men jag är inte nöjd med den dåliga kvaliteten på deras arbete, som har varit under all kritik helt enkelt – minst sagt.

Jag förstår att det var väldigt smidigt för den lägre instansen att använda ett sådant där hemligt, falskt vittne som är en FSB-agent, eftersom det här hemliga vittnet inte har något samvete, lätt kan ljuga och förvränga sanningen och säga vad som helst till domstolen för att få mig fälld.

Ett sådant vittne går inte att lita på och kan inte räknas som en källa till trovärdig information. Det kan inte vara rätt att använda sådana falska vittnen för att skicka oskyldiga människor i fängelse.

För omkring två år sedan sa jag till domstolen under en av de många förhandlingar som handlade om att förlänga min häktningstid: ”Jag ber er att ge mig livet tillbaka!” Det ber jag fortfarande om.

Med tanke på mitt frihetsberövande känns det som att de inte bara vill isolera mig från samhället och fälla mig; de vill isolera mig från offentligheten för att undvika att uppmärksamhet riktas på de här domstolsförhandlingarna.

Jag tycker faktiskt att fängelsestraffet är lagvidrigt och omänskligt. Syftet är att beröva mig möjligheten att försvara mig tillräckligt och att öppet kunna berätta för media om min syn på det som händer. Men den tiden kommer utan tvekan att komma!

Ja, jag vill att ni ger mig livet tillbaka så att jag återigen kan leva lugnt och fredligt i den här vackra staden tillsammans med min fru, Irina. Under nästan två år har jag inte haft något eget liv. Jag har levt ett liv som andra har valt åt mig.

FSB har förtalat mig och dragit mitt goda namn i smutsen. De har förfalskat handlingar och expertanalyser och använt falska och hemliga vittnen som ljugit om mig i domstol.

De har gjort allt det här för att få en fridsam troende att framstå som en extremist som är farlig för andra och Rysslands nationella säkerhet. De här anklagelserna är i själva verket komiska och absurda.

Det är tragiskt att den lägre instansen gav sitt stöd åt de här anklagelserna och ignorerade fakta. Ärade domare, var vänlig och sätt stopp för de här missförstånden och försvara sanningen. Jag ber dig: ”Ge mig mitt liv tillbaka!”

Som jag sa för tre månader sedan i den lägre instansen: ”Det enda utslaget av de här domstolsförhandlingarna som jag skulle acceptera är att jag blir frikänd, släppt och får en ursäkt och ersättning. Jag går inte med på något annat!” Jag känner fortfarande likadant.

Alla andra beslut skulle vara orättvisa och skulle medföra att jag lämnar in ett klagomål till Europadomstolen i Strasbourg. Där skulle jag utan tvekan vinna fallet.

Sedan kommer Europadomstolen, människor över hela världen och helt säkert även många höga myndighetspersoner i Ryssland, däribland den ryske presidenten Vladimir Vladimirovitj Putin, att bli förvånade och undra varför domstolen i Orjol inte såg något som är så uppenbart för alla: att den här rättegången mot mig var byggd på en lögn de försökt göra sann genom att upprepa den om och om igen.

Ska det verkligen vara nödvändigt att gå en så lång väg för att få rättvisa? Om appellationsdomstolen i dag anser att det är nödvändigt, är det med glädje jag meddelar er och alla som är närvarande här i dag, och även alla dem som följer det här fallet: ”Jag är redo för det!”

Jag kommer inte att ge upp, för jag vet att jag är oskyldig till de här anklagelserna och att jag har sanningen på min sida. Jag är inte rädd för att bli skickad till en straffkoloni, trots att det skulle vara ett fullständigt orättvist beslut.

Jag är inte rädd, och jag är inte orolig. Jag känner en inre frid och ett lugn. Min Gud, Jehova, kommer aldrig att överge mig, och jag ser redan hur de här underbara orden uppfylls:

För Gud ska aldrig glömma,

vad jag har gjort för hans stora namn.

Han är mig alltid nära,

ja, han håller mig i sin famn.

Han vet vad jag behöver,

snart mina krafter jag får igen.

Jehova är ju min Fader,

min Gud och vän.

Det var allt. Tack för att ni lyssnade på mig!