Under en förhandling den 23 maj 2019 hade Dennis möjlighet att säga några avslutande ord till domstolen. Följande är en återgivning (ursprungligen på ryska) av Dennis kraftfulla anförande i domstolen:

Nu skulle jag vilja rikta ett särskilt tack till alla som har hjälpt och stöttat mig under de senaste två åren i den här rättsprocessen.

Först av allt vill jag tacka min fru, Irina, som ända från början har gjort allt hon kan för att hjälpa och stötta mig. Hon har tagit hand om mig och har haft med sig kläder, mat, mediciner och annat som jag har behövt i häktet. Hon har stöttat mig både känslomässigt och andligt med sina besök och sina brev, varje dag.

Min älskade hustru, din starka tro, ditt stora tålamod, ditt lugn, din kärlek till mig och till sanningen, och även din optimism, allt detta har utgjort ett fint exempel för mig. Du ska veta att jag älskar dig väldigt mycket, och jag är oerhört stolt över dig!

Jag vill också tacka min familj i Danmark, särskilt min till åren komne far och min syster. Ni ska veta att jag verkligen saknar er. Jag älskar er, och jag uppskattar allt ni har gjort för mig. Under tiden jag suttit häktad har ni uppmuntrat mig med era många brev och telefonsamtal. Jag är säker på att ni aldrig kommer att ge upp och att ni aldrig kommer att förlora hoppet om att vi en dag ska kunna vara tillsammans som familj igen.

Jag vill även tacka mina många vänner över hela världen. Jag har känt ert stöd genom era brev, uppmuntrande ord, fina teckningar och presenter. Allt det här har hjälpt mig att inse att jag inte är ensam och att jag har en stor internationell familj.

Kära vänner, ni ska veta att vartenda brev, långt som kort, har uppmuntrat och stärkt mig. Bli inte ledsna om jag inte har möjlighet att besvara era brev. Jag kommer att leta reda på er, tacka er och krama om er i framtiden – jag lovar!

Jag vill också tacka den danska ambassaden i Moskva och all personal där. Ni har varit närvarande vid många av förhandlingarna och besökt mig många gånger i häktet. Era värdefulla råd och er vägledning och uppmuntran har betytt mycket för mig. Jag sätter stort värde på det stöd och den hjälp ni har gett mig.

Jag skulle också vilja rikta ett tack till appellationsdomstolen för att den lät mig vara med personligen vid den här förhandlingen. När jag vid andra tillfällen har deltagit i förhandlingar från häktet via videokonferens har det varit svårt för mig att höra allt som sagts. Jag fick till stor del gissa mig fram till vad som hände. Det var till nackdel för mitt försvar. Och under videokonferenser på ett häkte sitter man dessutom bakom galler, som om man är ett djur på zoo. Det anser jag vara en ovärdig och omänsklig behandling som inte passar in på 2000-talet.

Vid det här laget har jag suttit häktad i nästan två år, och det här rättsfallet har redan pågått i 15 månader. För att uthärda allt detta och för att inte ge upp och bli missmodig, är det helt nödvändigt att ha en särskild typ av inre styrka. I Bibeln står det i Filipperbrevet, kapitel 4, vers 13: ”Allt har jag styrka till tack vare honom som ger mig kraft.” a I Jesajas bok, kapitel 12, vers 2, står det: ”Gud är min räddning. Jag litar på honom och är inte rädd, för Jah Jehova är min styrka och kraft, och han räddar mig.”

Under hela den här perioden har jag känt att min Gud, Jehova, är vid min sida och ger mig styrka att uthärda allt det här, styrka att inte ge upp, att bekämpa missmod, att vara glad och lycklig och att fortsätta le. Jag är verkligen tacksam för detta, och jag är stolt över att få tjäna honom som ett av hans vittnen – ett Jehovas vittne.

Många har frågat mig hur det här rättsfallet har påverkat mig. Det är naturligtvis inte lätt att sitta häktad under så lång tid, att vara skild från sin fru och från det nära umgänget med familj och vänner. Jag har varit väldigt isolerad de senaste två åren. Jag har egentligen bara existerat. Tjugotre av dygnets tjugofyra timmar har jag tillbringat i min fängelsecell, som är 3 gånger 6 meter. En timme om dagen har jag varit på en rastgård, också den 3 gånger 6 meter, men den var åtminstone utomhus. Jag har träffat en del olika personer under den här tiden och haft många intressanta samtal. Och jag har lagt märke till att många av dem försöker få en rättvis och ordentlig utredning och rättegång. De flesta känner att ingen lyssnar, och jag har haft samma känsla i två år. Jag har försökt att stötta och uppmuntra de här människorna så gott jag har kunnat, för jag är säker på att det är vad Jesus Kristus skulle ha gjort.

Jag har fått många nya vänner. En del av dem har varit närvarande vid flera domstolsförhandlingar; andra har skrivit brev till mig. Några av dem känner jag, andra känner jag inte än. En del av dem delar mina trosuppfattningar, andra inte. Men de stöttar mig ändå därför att de inte kan tolerera denna orättvisa behandling som äger rum här i Ryssland, där somliga försöker stämpla Jehovas vittnen – fredliga medborgare som älskar sina medmänniskor som sig själva – som brottslingar och kallar dem extremister. Det är helt ologiskt och löjeväckande. Många är chockade över att sådana här saker händer här i Ryssland på 2000-talet.

En del har frågat mig hur allt det här har påverkat min tro. Tack vare det här rättsfallet har min tro bara blivit starkare, och jag har fått uppleva det som står i Bibeln, i Jakobs brev, kapitel 1, vers 2 till 4: ”Mina bröder, se det som en glädje när ni drabbas av olika prövningar. För när er tro håller för prövningar vet ni ju att det leder till uthållighet. Och låt uthålligheten uträtta det den ska, så att ni kan bli fullständiga och hela på alla sätt och vara utan brister.”

Jag är långt ifrån fullkomlig, men jag har lärt mig att hålla ut och att bevara glädjen under prövningar. Och det viktigaste är att jag har kommit ännu närmare min Gud, Jehova. Jag har blivit ännu mer motiverad att berätta för andra om honom och hans avsikter, ännu mer motiverad att fortsätta att förkunna de goda nyheterna om Guds rike, som är den enda lösningen på mänsklighetens problem, ännu mer motiverad att berätta de goda nyheterna från Bibeln om fred och ett evigt liv i paradiset på jorden, att hjälpa människor att närma sig Skaparen och att bygga upp en stark tro på honom och hans löften.

Det här anförandet kallas officiellt ”Ett sista ord från försvaret”, och kanske är det här de sista orden ni hör från mig i dag. Kanske kommer det här att bli den sista förhandlingen i det här rättsfallet och markera slutet på denna tvåårsperiod i mitt liv. Men jag försäkrar er att det inte kommer att vara mina sista ord i den här saken eller om de orättvisor som drabbar fridsamma och fullständigt oskyldiga människor här i Ryssland. Jag har bara börjat, och jag har mycket mer att säga offentligt. Jag kommer inte att vara tyst, som om jag är skyldig eller har något att dölja. Jag har ett rent samvete. Jag har inte gjort något orätt, jag har inte brutit mot någon rysk lag och jag har ingenting att skämmas för.

Det som drabbar mig och andra Jehovas vittnen här i Ryssland – falska anklagelser om extremism, förhör, gripanden, husrannsakningar, beslagtaganden, utredningar, hot och nu även tortyr – det är något att skämmas för. Det är verkligen en vanära. Sanningen kommer alltid fram, och rättvisan kommer förr eller senare att segra. I Bibeln står det i Galaterbrevet, kapitel 6, vers 7: ”Bli inte vilseledda: Gud lurar man inte. För det man sår får man också skörda.”

Den lägre instansen dömde mig till sex års fängelse. Men på vilka grunder? Inga alls! Det finns inga som helst bevis för att jag gjort något orätt. Tvärtom finns det många bevis för att jag har använt mig av de rättigheter som jag är garanterad enligt artikel 28 i den ryska grundlagen. Jag lyder den ryska lagen, och jag är en ärlig människa. Jag är kristen, troende, ett Jehovas vittne, och jag älskar det ryska folket. Varför straffas jag? Varför sätts jag i fängelse i sex år? Helt utan orsak. Det är orättvist.

Jag hoppas verkligen att appellationsdomstolen kommer att kämpa för lag och rätt i dag och se till att rättvisan segrar. Jag hoppas att det blir den här domstolen som sätter stopp för den religiösa förföljelse som pågår här i Ryssland. Jag hoppas innerligt att den här appellationsdomstolen ska visa hela världen att det här i Ryssland råder religionsfrihet för alla.

Inom en nära framtid kommer de här orden att uppfyllas: ”Han ska vara domare bland många folk … De ska smida sina svärd till plogskär och sina spjut till vingårdsknivar. Nation ska inte lyfta svärd mot nation, och de ska inte längre lära sig att kriga. Var och en ska sitta under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen ska skrämma dem.” Mika, kapitel 4, vers 3 och 4.

Gud dömer alltid rättvist, och när han styr kommer det inte längre att finnas konflikter, våld eller krig. Det kommer i stället att råda fred, och det kommer inte att finnas något att oroa sig för. Hela mänskligheten kommer med andra ord att vara verkligt lycklig.

Ärade domare, genom ert beslut i dag kan ni ta ett stort steg i den riktningen, mot rättvisa och fred, ett stort steg mot en värld utan fruktan, sorg och orättvisor. Och jag hoppas att ni tar det steget. Tack på förhand!