Fredagen den 30 augusti 2019 fick broder Valerij Moskalenko säga några avslutande ord i rätten. Följande är en återgivning (ursprungligen på ryska) av en del av hans fina tal:

Ärade domare och ärade församling, jag är 52 år gammal, och det senaste året har jag tillbringat i häktet. För att vara mer precis så har det gått mer än ett år nu.

I mina avslutande kommentarer i den här rättegången vill jag berätta lite kort om mig själv, om hur jag ser på brottsanklagelserna och om min syn på livet. Jag hoppas att du, ärade domare, kommer att förstå varför jag inte kan tänka mig att avsäga mig min tro på Gud och varför det inte kan anses som ett brott att tro på Gud.

Jag har inte alltid varit ett Jehovas vittne. Mina föräldrar var fina människor och gav mig en bra uppväxt, men redan som liten plågades jag av att det fanns så mycket orättvisa överallt. Jag tänkte: Det borde inte få vara så här – onda människor och bedragare har det bra samtidigt som ärliga och goda människor lider.

Som 24-åring hittade jag svaren på mina frågor efter flera månaders studium och grundlig forskning i Bibeln.

När jag fattar beslut har jag sedan dess försökt väga in Guds känslor, lagar och principer, som beskrivs utförligt i Bibeln och blir belysta av det som hände Guds tjänare i det flydda.

Jag bor i en lägenhet tillsammans med min mamma. Hon har kommit upp i åren och behöver min hjälp. Den 1 augusti 2018, när hon var ensam hemma, gav den ryska säkerhetstjänsten (FSB) order åt specialstyrkorna att såga av gångjärnen på vår ytterdörr. Det var så utredaren tänkte ta sig in i lägenheten för att göra en husrannsakan.

Min mamma blev skräckslagen. Efter att de maskerade specialstyrkorna brutit sig in i lägenheten fick hon en hjärtinfarkt, och ambulans behövde tillkallas. Jag skyndade mig hem så fort jag fick höra att polisen befann sig där, och jag kom fram 30 minuter senare. När jag såg i vilket dåligt skick min mamma var rusade mitt blodtryck i höjden. Trots allt detta blev jag inte arg, och jag försökte bevara lugnet. Jag var vänlig, som det anstår en kristen. Min Gud, Jehova, har lärt mig det, och jag vill inte göra honom besviken.

Jag ber om ursäkt, ärade domare, jag brukar verkligen inte prata så här mycket om mig själv, men nu måste jag göra det.

Jag har varit ett Jehovas vittne i över 25 år. Det är en stor del av mitt liv. Och under hela den tiden har jag aldrig betraktats som extremist. Tvärtom, jag är känd för att vara en god granne, en samvetsgrann arbetare och en omtänksam son.

Men sedan den 20 april 2017 har jag plötsligt kallats extremist. På vilka grunder? Vad är det som har ändrats? Har jag blivit en sämre människa? Nej. Har jag blivit våldsam eller orsakat någon annan smärta eller lidande? Nej. Har jag förlorat rätten att använda mig av artikel 28 i den ryska grundlagen? Återigen nej. Mitt namn fanns inte med i Högsta domstolens beslut. Ingen har berövat mig rätten att åberopa den ryska federationens grundlag, och då tänker jag särskilt på artikel 28. Så varför sitter jag här på den anklagades bänk?

Under mina samtal med utredaren blev det ännu tydligare att jag blev gripen och häktad för att jag är en troende som använder den allsmäktige Gudens namn, Jehova, i mina böner och samtal. Men det är inget brott. Gud har själv valt sitt namn och sett till att det finns nedskrivet i Bibeln.

Jag säger det gång på gång, det är helt otänkbart att jag skulle gå emot Guds vilja, som så klart och tydligt står i Bibeln. Och oavsett hur hårt ni pressar mig eller vilket straff ni ger mig – om jag så döms till döden – så ska ni veta att jag aldrig kommer att överge den allsmäktige skaparen av universum, Jehova Gud.

Ärade domare, Jehovas vittnen är kända över hela världen som vänliga och fredsälskande människor. Deras rättigheter som troende respekteras i majoriteten av länderna runt om i världen. Jag önskar verkligen att de troendes rättigheter ska respekteras även i Ryssland, och i det här fallet, mina rättigheter som troende.

Jag är inte skyldig till det brott jag anklagas för, och jag ber därför rätten frikänna mig!

Tack så mycket!