När våra bröder i Ryssland som har familj fängslas får det konsekvenser som sträcker sig långt utanför fängelsemurarna. Deras fruar och barn måste hantera jobbiga känslor av saknad, samtidigt som de har andra svårigheter att ta itu med. Tio fruar till fängslade bröder skrev ett gemensamt brev till de ryska myndigheterna och berättade uppriktigt om sina känslor och tankar. De skrev: ”Det här brevet är skrivet i förtvivlan. De som vi älskar ... har satts i fängelse bara för att de – tillsammans med oss, våra barn och våra vänner – har läst Bibeln och bett till Gud.”

Flera av våra kära systrar berättar vilka speciella utmaningar de ställts inför och hur Jehova hjälper dem att klara av situationen.

Många av systrarna kan inte prata med sina män på telefon på grund av tekniska problem. Och skriver de brev kan det ta väldigt lång tid för dem att komma fram, om de över huvud taget gör det.

Syster Jevgenija Lagunovas man, Feliks Machammadijev, satt fängslad i över två år. Under långa perioder hörde hon inte ifrån honom alls. Hon säger att det kändes fruktansvärt att inte veta om han mådde bra och om han kände sig bortglömd ifall hennes brev inte kommit fram.

Många av systrarna behöver åka långt för att hälsa på sina män. (Se rutan ”Systrarnas resväg till sina män”.) Jevgenija berättar: ”Jag var tvungen att köra över 80 mil för att hälsa på min man i fängelset.” I genomsnitt tog det henne tre, fyra dagar att åka fram och tillbaka för att hälsa på honom. Andra systrar behöver köra så långt som 100 mil. Och när de väl kommer fram behöver de ofta stå i långa köer utanför fängelset.

Syster Irina Christensens man, Dennis, var det första Jehovas vittnet som fängslades i Ryssland efter förbudet 2017. Hon reser regelbundet de 20 milen från hemmet i Orjol till fängelset i Lgov. Hon berättar: ”Det är väldigt jobbigt att åka till fängelset, både fysiskt och känslomässigt. Jag måste åka halv fyra på morgonen om jag ska vara vid fängelset klockan 8 och lämna in de nödvändiga dokumenten. Sedan får jag vänta i bilen till klockan 11, då besökstiden börjar.” När hon får frågan hur hon klarar av den här situationen, svarar hon: ”Jag ber ofta till Jehova. Jag ber honom hjälpa mig och alla vännerna – vännerna här i närheten, vännerna i fängelse och alla andra vänner jorden runt.”

Syster Nadezjda German har varit åtskild från sin man, Gennadij, i över två år. Precis som många andra systrar måste hon hantera ensamhet. Men Nadezjda säger: ”Församlingen har blivit ännu mer som min familj. Det är så tydligt att de älskar och bryr sig om både mig och min man.”

Syster Julija Miretskajas man, Aleksej, sitter i samma fängelse som Gennadij. Hon säger: ”Bröderna och systrarna hjälper mig med olika saker hemma. Det känns så skönt att veta att man kan lita på vännerna och på att de ställer upp.”

Syster Tatiana Budentjuks man, Aleksej, har suttit fängslad sedan september 2019, och hon har fått ta hand om deras två barn själv. Hon berättar: ”Barnen försöker att fokusera på välsignelserna vi får av Jehova och på att han alltid stöttar oss. De vet att den här jobbiga situationen är tillfällig och att vi måste förtrösta på Jehova och vara lojala mot honom.”

En annan syster som nu måste ta hand om sina fyra barn på egen hand är Natalja Filatova. Hennes man, Sergej, dömdes till sex års fängelse i mars 2020. Hon säger: ”Jag märker att de saknar sin pappa och undrar hur han mår. De pratar om det i sina böner. Vår yngsta dotter skriver brev till honom och berättar att vi mår bra och att han inte behöver oroa sig. Men allt kommer såklart att bli mycket bättre när vi är tillsammans här hemma igen.”

Familjen gör sitt bästa för att följa Bibelns råd att hålla livet enkelt. Natalja säger: ”Vi har lärt oss att klara oss med det vi har och inte köpa saker i onödan. Vi har tillräckligt för att kunna betala våra räkningar och köpa det vi behöver.”

Trots den här svåra situationen har våra systrar en stark tro tack vare att de håller fast vid sina andliga rutiner. Julija säger: ”Jag försöker hålla mig uppdaterad. Man kan faktiskt säga att jag studerar för två, för när jag pratar med Aleksej försöker jag återberätta det jag har läst.” Nadezjda säger: ”Det finns inget problem som inte Jehova kan lösa! Jag kan vända mig till honom när som helst på dygnet. Jag känner mig som en flicka i sin pappas trygga famn. Och när jag hjälper andra, blir det en hjälp för mig själv.”

Natalja säger något liknande: ”Jag minns att en syster sa: ’Det finns ingen bland Jehovas folk som inte behöver tröst, men det finns inte heller någon bland dem som inte kan trösta andra.’ Det känns så bra när jag kan trösta och uppmuntra någon annan.” Sedan säger hon: ”Jag försöker att inte tycka synd om mig själv eller gå ner mig, även om det är väldigt jobbigt både fysiskt och känslomässigt att vara ifrån min man. Men jag ger inte Satan någon möjlighet att trycka ner mig.”

Jehovas vittnen runt hela jorden beundrar de vänner som har familjemedlemmar som sitter fängslade i Ryssland och i andra länder. De är fina exempel på tro och uthållighet. Vi vet att Jehova älskar dem och att de är dyrbara i hans ögon. (Jesaja 43:4a)