Morgonen den 24 februari 2022 väcktes jag av ett dånande ljud. Först trodde jag att det var åska, eftersom det regnade ute, men snart insåg jag att det var ljudet av bomber.

Jag förstod att jag behövde lämna mitt hem, som låg i centrala Mariupol. Så dagen därpå tog jag mig till min mormor, som bodde i utkanten av staden. Det var jag, mormor och min kusin som var där, och så småningom kom min mamma, Kateryna, dit också. Vi sökte skydd i mormors hus ett tag, och vi var tvungna att sova i källaren i flera dagar.

Vid ett tillfälle, när vi gömde oss i källaren, slog en missil ner i mormors trädgård. Explosionen var öronbedövande. Jag bad intensivt till Jehova. Efter en vecka insåg vi att det inte var säkert att stanna kvar i mormors hus. Så vi bestämde oss för att ta oss in till centrum igen och försöka hitta något sätt att fly. Jag bad Jehova skydda oss och hjälpa oss att komma därifrån.

Det var morgonen den 4 mars. Det gick inga tåg från Mariupol, eftersom staden var under belägring. Så tillsammans med hundratals andra sökte vi skydd i en teater i tio dagar. Det var helt packat med folk, så vi fick sova på golvet. Det var en väldigt ohygienisk miljö, och det var väldigt svårt att få tag på mat och varmvatten – vi var tvungna att stå i kö i flera timmar.

En dag slog en missil ner i närheten av teatern. Explosionen var så kraftig att flera fönster krossades, och det gjorde att den bitande kylan utifrån tog sig in.

Så hur hanterar man en sådan situation? Något som hjälpte mig var skildringen om Job. När jag såg hur folk drabbades av panik av explosionerna omkring oss, så tog jag fram min bibel och läste om Job. Det fick mig att må bättre. Det var som att jag satt bredvid Job där i teatern och sa till honom: ”Nu förstår jag hur du hade det!” Men Job hade ju verkligen förlorat allt: sin familj, sin hälsa och sina ägodelar. Jag hade åtminstone bara förlorat materiella saker. Jag var med min familj, och vi var alla oskadda. Det slog mig att situationen kunde ha varit så mycket värre. Då kändes det faktiskt bättre.

Den 14 mars fick vi veta att en grupp hade lyckats fly från staden. Så vi bestämde oss för att också fly. Tillsammans med några andra från teatern lyckades vi få tag på transport.

Det var en konvoj med 20 fordon som körde från staden. Vi var fjorton stycken som trängde ihop oss där bak i en skåpbil. Medan vi körde smällde bomberna omkring oss. Jag bad hela tiden. När vi väl kom ut ur Mariupol stannade föraren bilen, klev ur och började gråta. Han hade lyckats undvika alla minor som låg utströdda på vägen. Sedan fick vi veta att bara två dagar efter att vi hade flytt så bombades teatern där vi hade gömt oss, och minst 300 personer dog.

Efter 13 timmars resa kom vi fram till Zaporizjzja. Dagen därpå hoppade vi på ett tåg till Lviv. Vi var 16 personer som trängdes i en tågkupé som var gjord för fyra. Det var så varmt! Jag stod i gången nästan hela vägen – det var det enda sättet att få lite frisk luft. Den 16 mars anlände vi till Lviv. Där stod våra älskade bröder och systrar och tog emot oss med öppna armar. Vi sökte skydd i en Rikets sal i fyra dagar. Vännerna var så otroligt omtänksamma, så jag kunde bara inte hålla tillbaka tårarna. Vilken gåva från Jehova!

Den 19 mars bestämde jag, mamma, mormor och min kusin oss för att lämna Ukraina och fly till grannlandet Polen. Och än en gång stod vittnena där och tog emot oss. De såg till att vi hade allt vi behövde och överöste oss med kärlek!

Jag är bara 19 år, men det jag har gått igenom nu har fått mig att förstå hur viktigt det är att man bygger upp en stark tro när omständigheterna är bra. Tron hjälper en att överleva. Om jag inte hade studerat ordentligt före kriget hade allt varit mycket jobbigare.

Jehova är en så omtänksam Far. Det kändes hela tiden som att han höll tag i min högra hand och ledde mig fram under flykten. Jag kommer aldrig att kunna tacka Jehova tillräckligt mycket för allt han har gjort för mig! (Jesaja 41:10)