Nyheten började sjunka in för Elia: Kung Ahab var död. Föreställ dig hur den gamle profeten sitter där och tankfullt stryker sitt skägg medan han tänker tillbaka på alla de årtionden då han fått dras med den onde kungen. Han hade verkligen stått ut med mycket! Han hade blivit hotad och jagad och till och med stått öga mot öga med döden, allt på grund av Ahab och drottning Isebel. Och kungen hade inte lyft ett finger när Isebel beordrade att flera av Jehovas profeter skulle avrättas. Kungaparet hade även konspirerat för att döda den oskyldige och gode mannen Nabot och hans söner, och motivet var ren och skär girighet. På grund av det gav Jehova Elia i uppdrag att framföra hans dom över Ahab och hela hans dynasti. Och nu hade Guds ord gått i uppfyllelse, för Ahab hade dött på exakt det sätt som Jehova hade förutsagt. (1 Kungaboken 18:4; 21:1–26; 22:37, 38; 2 Kungaboken 9:26)

 Men Elia insåg att han var tvungen att fortsätta kämpa. Isebel var fortfarande i livet och hade ett starkt inflytande på sin familj och hela nationen. Elia skulle ställas inför nya utmaningar, och han hade fortfarande mycket att lära sin vän och efterträdare, Elisa. Nu ska vi se närmare på tre av de sista uppdrag som Elia fick. När vi ser hur hans tro hjälpte honom att hålla ut, kan vi bättre förstå hur vi kan stärka vår egen tro i den svåra tid som vi lever i.

 Ahabs och Isebels son, Ahasja, var nu kung i Israel. Tyvärr tog han efter sina föräldrars dåliga exempel. (1 Kungaboken 22:52) Precis som de tillbad han Baal. Baalsdyrkan var en religion som fick människor att ägna sig åt förnedrande saker, som prostitution och barnoffer. Skulle något kunna få Ahasja att ändra sig, så att han kunde hjälpa folket att sluta med de här vidriga handlingarna, som var ett svek mot Jehova?

 Den unge, arrogante kungen drabbades snart av en tragedi. Han föll genom ett galler i sin takkammare och skadades allvarligt. Men inte ens när hans liv hängde på en skör tråd vände han sig till Jehova för att få hjälp. I stället skickade han budbärare till den filisteiska staden Ekron för att fråga guden Baal-Sebub om det fanns något hopp om att tillfriskna. Nu var måttet rågat för Jehova. Han skickade en ängel som uppmanade Elia att gå och hindra budbärarna. Profeten fick dem att vända tillbaka till kungen med ett svidande budskap. Ahasja hade syndat allvarligt genom att bete sig som om Israel inte hade någon Gud, och därför hade Jehova beslutat att Ahasja aldrig skulle få lämna sin sjuksäng. (2 Kungaboken 1:2–4)

 Men Ahasja kände ingen ånger. Han frågade bara: ”Hur såg mannen ut som kom och mötte er och gav er budskapet?” Budbärarna började beskriva profetens enkla kläder. Ahasja svarade genast: ”Då var det Elia.” (2 Kungaboken 1:7, 8) Det är intressant att Elia var så inriktad på att tjäna Jehova och levde så enkelt att man lätt kunde känna igen honom på beskrivningen av hans kläder. Det kunde man inte säga om Ahasja och hans föräldrar, som var materialister ut i fingerspetsarna. Elias exempel påminner oss om Jesus råd att leva ett enkelt liv och fokusera på det som är verkligt viktigt. (Matteus 6:22–24)

 Ahasja, som nu var ute efter hämnd, skickade i väg ett befäl med 50 soldater för att gripa Elia. Truppen hittade honom sittandes ”på toppen av berget”. a Befälet sa bryskt till Elia: ”Kungen säger: ’Kom ner.’” Det här innebar troligen att han skulle bli avrättad. Tänk! Fast soldaterna visste att Elia var ”den sanne Gudens man” tyckte de att de hade rätt att hota och skrämma honom. Så fel de hade! Elia svarade: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen och förinta dig och dina 50 man.” Nu grep Gud in mot befälet. ”Eld [kom] ner från himlen och förintade honom och hans 50 man.” (2 Kungaboken 1:9, 10) Soldaternas död visar tydligt att Jehova inte tar lätt på att man behandlar hans tjänare på ett föraktfullt eller respektlöst sätt. (1 Krönikeboken 16:21, 22)

 Ahasja skickade ytterligare ett befäl med 50 man. Det här befälet var ännu fräckare. För det första tog han ingen lärdom av de 51 soldater som redan dött, även om askan efter dem fortfarande kan ha pyrt i bergssluttningen. För det andra upprepade han sin företrädares order och lade dessutom till att Elia skulle komma ner omedelbart. Så respektlöst! Det ledde till att han och hans trupp också förlorade livet. Men kungen var om möjligt ännu dumdristigare. Helt känslokallt skickade han i väg ännu en trupp soldater. Lyckligtvis var det tredje befälet en klok man. Han vädjade ödmjukt till Elia att han och hans män skulle skonas. Och eftersom Elia var en gudsman reagerade han på ett sätt som återspeglade Jehovas barmhärtighet. När en ängel uppmanade honom att följa med de här soldaterna lydde han. Sedan upprepade han Jehovas dom över den onde kungen. Ahasja dog, precis som Gud hade sagt. Han fick bara regera i två år. (2 Kungaboken 1:11–17)

 Hur kunde Elia fortsätta vara trogen mitt ibland alla upproriska människor? Det här är en relevant fråga för oss i dag. Har du någon gång känt dig frustrerad över att någon som du bryr dig om har slagit in på en dålig kurs och vägrar lyssna till råd? Hur kan man hantera en sådan situation? Vi kan lära oss något av var Elia befann sig när soldaterna fann honom: ”på toppen av berget”. Vi kan inte med säkerhet säga varför Elia befann sig där. Men vi vet att bönen var viktig för honom, så när han var på den här ensliga platsen tog han säkert chansen att prata med sin älskade Gud, Jehova. (Jakob 5:16–18) Vi behöver också regelbundet ensamtid med Gud, så att vi kan berätta om våra problem och funderingar för honom. Då kommer det att bli lättare för oss att hålla ut när de omkring oss fattar oförståndiga och förödande beslut.

 Tiden närmade sig för Elia att överlåta sitt uppdrag som profet i Israel. Lägg märke till vad han gjorde. När han och Elisa var på väg att lämna staden Gilgal uppmanade Elia Elisa att stanna kvar där, så att han kunde fortsätta ensam till Betel, som låg omkring 11 kilometer därifrån. Elisa svarade bestämt: ”Så sant Jehova lever, och så sant du lever, jag lämnar dig inte.” När de kom fram till Betel förklarade Elia att han ensam skulle gå till Jeriko, som låg 22 kilometer längre bort. Men Elisa reagerade på samma sätt som tidigare. Samma sak utspelade sig en tredje gång innan de drog vidare till Jordanfloden, omkring 8 kilometer därifrån. Den unge Elisa vägrade att lämna Elia. (2 Kungaboken 2:1–6)

 Elisa visade en viktig egenskap: lojal kärlek. Det var en sådan kärlek som Rut visade Noomi, en kärlek som fäster sig vid någon och vägrar släppa taget. (Rut 1:15, 16) Alla som tjänar Gud behöver den här egenskapen, i dag mer än någonsin. Är det lika tydligt för oss som det var för Elisa?

 Elia måste ha blivit rörd av den lojala kärlek Elisa visade. Och tack vare sin lojala kärlek fick Elisa förmånen att se Elias sista underverk. Elia stod vid kanten av Jordan, en flod där det är strömt och djupt på sina ställen. Plötsligt slog han på vattnet med sin mantel, och vattnet delade sig! Det var inte bara Elisa som såg underverket, utan även ”femtio av profetsönerna”. De verkar ha tillhört en växande grupp män som utbildades för att ta ledningen i sann tillbedjan i landet. (2 Kungaboken 2:7, 8) Troligen hade Elia tillsynen över utbildningen. Några år tidigare hade Elia känt sig ensam och trott att han var den ende i landet som fortfarande tjänade Jehova. Sedan dess hade han fått se antalet sanna tillbedjare öka markant. Jehova hade verkligen belönat hans uthållighet! (1 Kungaboken 19:10)

 När de hade korsat Jordan sa Elia till Elisa: ”Säg vad du vill att jag ska göra för dig innan jag tas ifrån dig.” Elia visste att han inte skulle vara kvar så länge till, och han missunnade inte sin yngre vän den ställning och de privilegier som väntade. I stället var han ivrig att hjälpa honom på alla sätt och vis. Och Elisa hade bara ett önskemål: ”Jag ber dig, låt mig få en dubbel del av din ande.” (2 Kungaboken 2:9) Det han bad om här var inte att få dubbelt så mycket helig ande som Elia hade fått. Det handlade snarare om att få ett arv som liknade det en förstfödd son hade laglig rätt till. Eftersom den äldste sonen fick ansvaret att vara familjeöverhuvud fick han den största arvedelen, den dubbla. (5 Moseboken 21:17) Som Elias andlige arvinge insåg Elisa förmodligen att han behövde Elias modiga ”ande”, eller inställning, för att kunna utföra sina uppgifter.

 Elia lämnade ödmjukt frågan i Jehovas händer. Om Jehova lät Elisa se när han tog bort den äldre profeten skulle det betyda att han beviljade Elisas önskemål. Och ”medan de gick vidare och talade med varandra” hände något fantastiskt! (2 Kungaboken 2:10, 11)

 Plötsligt var det något som lyste upp himlen och kom allt närmare männen. Försök för din inre syn se hur det lysande föremålet störtar mot dem till ljudet av en tjutande, vinande stormvind. De skils från varandra; kanske slår den mäktiga synen dem med sådan häpnad att de faller till marken. Det de såg var en vagn, en stridsvagn av eld. Elia förstod att tiden nu var inne. Steg han upp i vagnen? Skildringen säger inget om det. Hur som helst kände han hur han lyftes upp, högt upp i luften, och fördes bort av stormvinden.

 Elisa såg på, fylld av förundran. Att det här otroliga underverket spelades upp inför hans ögon försäkrade honom om att Jehova skulle ge honom ”en dubbel del” av Elias modiga ande. Men just nu var Elisa för ledsen för att tänka på det. Han visste inte vart hans gamle vän skulle, men han förstod att han nog inte skulle få se honom igen. Han ropade: ”Min far, min far! Israels stridsvagn och ryttare!” Han såg sin älskade mentor försvinna ur sikte och rev sönder sina kläder i sorg. (2 Kungaboken 2:12)

 Kunde Elia höra hans förtvivlade rop på väg upp mot himlen? Fällde han själv en tår eller två? Hur det än var reflekterade han säkert över att hans fina vän hjälpt honom klara av tuffa perioder. Vi kan lära av Elias exempel och skaffa oss vänner som älskar Gud och vill göra hans vilja.

 Vart tog Elia vägen? En del samfund lär ut att han togs upp till himlen för att vara med Gud. Men så kan det inte vara. Flera hundra år senare konstaterade Jesus att ingen hade stigit upp till himlen före honom. (Johannes 3:13) Så när vi läser att ”Elia for upp till himlen i en stormvind” måste vi ta reda på vilken himmel som avses. (2 Kungaboken 2:11) I Bibeln syftar ”himlen” inte bara på den plats där Jehova bor, utan också på den plats där molnen finns och fåglarna flyger, dvs. jordens atmosfär. (Psalm 147:8) Det var alltså dit Elia for upp. Men vad hände sedan?

 Jehova förflyttade helt enkelt sin älskade profet till ett nytt uppdrag, den här gången till grannriket Juda. Bibeln visar att Elia fortsatte som profet där, i kanske mer än sju år. På den tiden var den onde Jehoram kung i Juda. Han hade gift sig med dottern till Ahab och Isebel, så deras onda inflytande levde fortfarande kvar. Jehova befallde Elia att skriva ett brev med ett domsbudskap mot Jehoram. Och precis som det var förutsagt dog Jehoram en fruktansvärd död. Inte nog med det – skildringen avslutas med orden: ”Ingen saknade honom när han dog.” (2 Krönikeboken 21:12–20)

 Vilken skillnad det var mellan den här onde kungen och Elia! Vi vet inte hur eller när Elia dog, men vi vet att Elias död inte gick obemärkt förbi, som i fallet med Jehoram. Elisa saknade sin vän, och det gjorde säkert andra trogna profeter också. Omkring 1 000 år senare visade Jehova att Elia fortfarande var värdefull för honom eftersom han fanns med i synen när Jesus förvandlades. (Matteus 17:1–9) Vill du, precis som Elia, ha en stark tro som klarar prövningar? Då behöver du skaffa vänner som älskar Jehova, fokusera på tjänsten för honom och be ofta från hjärtat. Om du gör det kan du också få en speciell plats i Jehovas hjärta.