Maria Magdalena tittade upp mot himlen medan hon torkade tårarna som rann nedför kinderna. Hennes älskade Herre hängde där på pålen. Fast det var en vårdag och solen stod som högst ”föll ett mörker över hela landet”. (Lukas 23:44, 45) Hon drog kläderna närmare kroppen och kurade ihop sig med de andra kvinnorna. Det här tre timmar långa mörkret kan inte ha berott på någon solförmörkelse, för de varar ju bara några minuter. Kanske började Maria och de andra som stod där höra ljud från djur som normalt bara hörs på natten. En del som befann sig där blev ”mycket rädda och sa: ’Det här måste ha varit Guds son.’” (Matteus 27:54) Jesus efterföljare och andra fick kanske tanken att det här var ett sätt för Jehova att visa sin sorg och sitt missnöje över hur grymt hans son behandlades.

 Det var nästan outhärdligt för Maria Magdalena att stå kvar och titta på, men hon ville inte gå därifrån heller. (Johannes 19:25, 26) Jesus måste ha haft fruktansvärda smärtor, och hans mor var i stort behov av tröst och stöd.

 Efter allt som Jesus hade gjort för Maria Magdalena var hon redo att göra vad som helst för honom. Hon hade varit en olycklig och föraktad kvinna, men det Jesus hade gjort förändrade allt. Han hade gett henne värdigheten tillbaka och fyllt hennes liv med mening. Nu var hon en kvinna med stark tro. Hur hade hon fått en så stark tro? Och vad kan vi lära oss av hennes tro?

 Bibelns skildring av Maria Magdalena börjar med en gåva, nämligen frihet. Jesus befriade henne från något som måste ha varit en mardröm. På den tiden var det vanligt att demoner påverkade och angrep människor. I vissa fall trängde de in i personer och tog kontrollen över dem, och det var det stackars Maria hade råkat ut för. Vi vet inte hur de påverkade henne, men vi vet att det var sju motbjudande och ondskefulla tyranner som hade henne i sitt våld. Men tack vare Jesus blev hon befriad från dem! (Lukas 8:2)

 Vilken lättnad! Nu kunde hon börja ett helt nytt liv. Hur skulle hon visa sin tacksamhet? Hon började lojalt följa Jesus, men hon gjorde också något för att fylla ett behov hon såg. Jesus och hans apostlar behövde mat, kläder och någonstans att sova. De var inte direkt rika, och ingen av dem hade något förvärvsarbete vid den tiden. Så de behövde praktisk och materiell hjälp för att kunna fokusera på att predika och undervisa.

 Maria och flera andra kvinnor hjälpte till, och de ”använde sina tillgångar för att betjäna” Jesus och apostlarna. (Lukas 8:1, 3) Några av kvinnorna kan ha varit välbärgade. Bibeln säger inte exakt vad de gjorde – om de lagade mat, tvättade kläder eller ordnade med logi på plats efter plats. Men de ansträngde sig gärna för att stötta den här gruppen på kanske ett 20-tal personer som reste runt. Det som de här kvinnorna gjorde hjälpte säkert Jesus och hans apostlar att koncentrera sig på predikoarbetet. Maria visste såklart att hon aldrig skulle kunna återgälda det Jesus hade gjort, men tänk vad glad hon måste ha känt sig för det hon faktiskt kunde göra!

 Många i dag ser ner på dem som har ett enkelt arbete som går ut på att hjälpa andra. Men det är inte så Gud ser på saken. Så glad han måste ha blivit när han såg hur Maria gav av sig själv och gjorde allt hon kunde för att hjälpa Jesus och hans apostlar. Många trogna kristna i dag utför på liknande sätt enklare uppgifter för att hjälpa andra. Lite praktisk hjälp eller ett vänligt ord kan göra stor skillnad. Det är något Jehova sätter stort värde på. (Ordspråksboken 19:17; Hebréerna 13:16)

 Maria Magdalena var en av de många kvinnor som följde med Jesus till Jerusalem för att fira påsken år 33 v.t. (Matteus 27:55, 56) Hon blev säkert helt förtvivlad när hon fick reda på att Jesus hade blivit gripen och ställd inför rätta mitt i natten. Och inte nog med det. Ståthållaren Pontius Pilatus hade gett efter för pressen från de judiska religiösa ledarna och folkmassorna och dömt Jesus till en plågsam död på en påle. Maria kan mycket väl ha sett honom släpa den långa pålen längs stadens gator – blodig och helt utmattad. (Johannes 19:6, 12, 15–17)

 Under avrättningen, när det hade blivit mörkt mitt på dagen, stod Maria Magdalena och de andra kvinnorna ”vid Jesus tortyrpåle”. (Johannes 19:25) Maria var med ända till slutet, så hon såg och hörde när Jesus överlämnade ansvaret för sin mor åt sin älskade apostel Johannes. Hon hörde Jesus ångestfyllda rop till sin Far. Och hon var där och hörde hans sista ord, det han sa när han visste att han hade segrat: ”Det har fullbordats!” Hon kände sig helt förkrossad men stannade tydligen kvar där ett tag. Senare dröjde hon sig även kvar vid den nya grav som Josef, en rik man från Arimatea, hade lagt Jesus kropp i. (Johannes 19:30; Matteus 27:45, 46, 57–61)

 Marias exempel kan lära oss vad vi kan göra när en medtroende går igenom svårigheter. Vi kanske inte kan förhindra att jobbiga saker händer eller ta bort smärtan för de drabbade. Men vi kan visa medkänsla och mod. Bara att ha någon vid sin sida kan göra stor skillnad i sådana situationer. När vi finns där för våra vänner visar vi stark tro och kan vara till stor tröst. (Ordspråksboken 17:17)

 Maria var med bland de kvinnor som skaffade fler väldoftande kryddor som de senare skulle smörja in Jesus kropp med. (Markus 16:1, 2; Lukas 23:54–56) Dagen efter sabbaten steg hon upp tidigt på morgonen. Föreställ dig hur hon och några andra kvinnor går längs de mörka gatorna på väg mot Jesus grav. Längs vägen funderar de på hur de ska kunna rulla undan den stora sten som ligger framför ingången. (Matteus 28:1; Markus 16:1–3) Men de lät sig inte hindras. Deras tro fick dem tydligen att göra det de kunde och lita på att Jehova skulle ta hand om resten.

 Maria kom kanske fram till graven före de andra. Hon tvärstannade, chockad över vad hon såg. Stenen hade rullats bort – och graven var tom! Handlingskraftig som hon var rusade hon till Petrus och Johannes och berättade vad hon hade sett. Föreställ dig hur hon med andan i halsen utbrister: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och Johannes skyndade sig till graven och konstaterade att den mycket riktigt var tom. Sedan gick de hem igen. a (Johannes 20:1–10)

 Maria gick tillbaka till graven, och hon blev stående där ensam. Det var fortfarande tidigt på morgonen. Tystnaden lägrade sig runt den tomma graven, och hon kunde inte hålla tårarna tillbaka. Hon hade fortfarande svårt att ta in att Jesus var borta, så hon lutade sig fram och tittade in i graven. Hon kunde knappt tro sina ögon – där satt det två änglar! ”Varför gråter du?” frågade de. Chockad upprepade hon det hon hade sagt till apostlarna: ”De har tagit bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” (Johannes 20:11–13)

 Hon vände sig om och fick syn på en man som stod där. Hon kände inte igen honom utan antog att det var trädgårdsmästaren som skötte om platsen. Mannen frågade vänligt: ”Varför gråter du? Vem letar du efter?” Maria svarade: ”Herre, om du har burit bort honom, så berätta var du har lagt honom så att jag kan hämta honom.” (Johannes 20:14, 15) Tänk på vad hon egentligen sa. Skulle hon ensam ha kunnat lyfta upp och bära Jesus kropp, han som hade varit en stark och välbyggd man? Maria stannade inte upp och funderade över det; det enda hon tänkte på var att göra allt hon kunde.

 Kan vi efterlikna Maria Magdalena när vi drabbas av sorg eller svårigheter som verkar tyngre än vi orkar bära? Om vi bara tänker på våra svagheter och begränsningar kan vi bli så rädda och osäkra att vi blir helt handlingsförlamade. Men om vi bestämmer oss för att göra allt vi kan och litar på att Gud hjälper oss med resten, kan vi uträtta mycket mer än vi kunnat tro. (2 Korinthierna 12:10; Filipperna 4:13) Och viktigast av allt: vi gläder Jehova, precis som Maria gjorde. Och hon blev belönad på ett alldeles unikt sätt.

 Mannen som stod framför Maria var inte trädgårdsmästare. Han hade varit snickare, sedan lärare och till sist hennes älskade Herre. Men hon kände inte igen honom, så hon vände sig bort. Maria kan inte ens ha föreställt sig vad som faktiskt hade hänt: Jesus hade blivit uppväckt till en mäktig andevarelse. Nu visade han sig med en mänsklig kropp, men inte samma kropp som han hade offrat. Faktum är att han under den här spännande perioden efter sin uppståndelse ofta visade sig utan att någon kände igen honom, inte ens de som kände honom väl. (Lukas 24:13–16; Johannes 21:4)

 Hur gav Jesus sig till känna för Maria? Genom sitt sätt att säga ett enda ord: ”Maria!” Hon vände sig snabbt om och utropade ett hebreiskt ord som hon säkert hade använt om honom många gånger tidigare: ”Rabbouni!” Det var hennes älskade lärare! Helt överlycklig tog hon tag i honom och ville inte släppa taget. (Johannes 20:16)

 Jesus förstod hur hon tänkte. ”Klamra dig inte fast vid mig”, sa han. Man kan tänka sig att han sa det här med värme i rösten och med ett leende på läpparna. Försiktigt lossade han hennes grepp och försäkrade henne: ”Jag har inte gett mig av upp till min Far än.” Tiden var ännu inte inne för honom att återvända till himlen. Han hade fortfarande arbete kvar att göra på jorden, och han ville ha Marias hjälp. Hon lyssnade ivrigt när han sa: ”Gå nu till mina bröder och säg till dem att jag ger mig av upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.” (Johannes 20:17)

 Vilket uppdrag hon fick! Maria var en av de första lärjungarna som fick förmånen att se den uppståndne Jesus, och nu skulle hon få berätta den här fantastiska nyheten för andra. Tänk dig vilken glädje och iver hon kände när hon skyndade sig i väg till de andra lärjungarna. Hon var säkert lite andfådd när hon uttalade de oförglömliga orden: ”Jag har sett Herren!” Orden forsade ur munnen på henne när hon berättade allt som Jesus hade sagt. (Johannes 20:18) Det hon sa bekräftade det som de hade hört av de andra kvinnorna som varit vid Jesus tomma grav. (Lukas 24:1–3, 10)

 Hur reagerade männen? Inte så bra till en början. Det står: ”De trodde inte på kvinnorna, utan tyckte bara att det lät som tomt prat.” (Lukas 24:11) De menade säkert inget illa, men de hade vuxit upp i ett samhälle där man i allmänhet inte litade på kvinnor. Enligt rabbinsk tradition kunde en kvinna inte användas som vittne i domstol. Apostlarna hade kanske påverkats mer av sin kultur än de förstod. Men Jesus och hans Far har inga sådana fördomar, utan de hade fullt förtroende för den här trogna och pålitliga kvinnan!

 Maria lät inte de här männens reaktion påverka henne. Hon visste att Jesus litade på henne, och det räckte. Alla som följer Jesus har på liknande sätt fått ett budskap att förmedla. I Bibeln kallas det budskapet ”de goda nyheterna om Guds rike”. (Lukas 8:1) Jesus lovade inte att alla skulle tro på hans efterföljare eller uppskatta det de gjorde, snarare tvärtom. (Johannes 15:20, 21) Så det kan vara bra för oss att tänka på Maria Magdalena. Även om hennes andliga bröder tvivlade på henne lät hon inte det dämpa ivern över att få berätta nyheten att Jesus hade uppstått!

 Så småningom visade sig Jesus för sina apostlar och sedan för fler och fler efterföljare. Vid ett tillfälle visade han sig för mer än 500 på samma gång. (1 Korinthierna 15:3–8) Marias tro blev starkare och starkare för varje gång han visade sig, oavsett om hon såg det själv eller bara hörde talas om det. Maria Magdalena var kanske med bland de kvinnor som var närvarande vid mötet i Jerusalem på pingstdagen, när helig ande utgöts över Jesus lärjungar. (Apostlagärningarna 1:14, 15; 2:1–4)

 Vi har goda skäl att tro att Maria Magdalena höll sin tro stark hela sitt liv. Vi vill göra likadant! Vi kan efterlikna hennes tro genom att vara tacksamma för allt som Jesus har gjort för oss, lita på att Jehova kommer att hjälpa oss och göra gott mot andra.