Den vanliga skålsnäckan, en vattenlevande snäcka med skålformigt skal, är utrustad med ovanligt starka tänder. Tänderna består av tunna, tätt packade fibrer av ett hårt mineral, goethit, som ligger inbäddade i ett mjukare proteinmaterial.

 Intressanta fakta: Skålsnäckans radula, eller rivtunga, är täckt med rader av böjda tänder som fungerar som en fil, där varje tand är mindre än en millimeter lång. Varje tand behöver vara extremt stark och hård för att snäckan ska kunna skrapa loss alger från klippor när den äter.

 Forskare använde ett atomkraftmikroskop för att mäta vilken dragbelastning tänderna tål innan de går sönder. Draghållfastheten hos skålsnäckans tänder är den högsta som någonsin uppmätts för ett biologiskt material – materialet är till och med starkare än spindelsilke. Forskningsledaren sa: ”Vi borde fundera på att tillverka konstruktioner enligt dessa principer.”

 Forskare tror att syntetiska varianter av materialet i skålsnäckans tänder kommer att kunna användas vid bil-, båt- och flygplanstillverkning samt inom tandvården.

 Vad tror du? Kom skålsnäckans tänder till genom evolution? Eller finns det en konstruktör?