Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka, och han älskade henne verkligen. Med tiden fick de tvillingar – två pojkar.

Pojken som föddes först fick namnet Esau, och den andre fick heta Jakob. Esau älskade att vara ute och jaga, och han var riktigt duktig på det. Men Jakob tyckte bättre om att hålla sig hemma.

På den tiden fick den äldste sonen ärva mest mark och pengar när pappan dog. I arvet som Isak skulle ge ingick också de löften som Jehova hade gett till Abraham. Esau brydde sig inte ett dugg om de löftena, men Jakob förstod att de var väldigt värdefulla.

En dag när Esau kom hem efter att ha jagat hela dagen, kände han en god doft som fick det att vattnas i munnen på honom. Det var Jakob som hade lagat mat. Esau var helt slut och sa: ”Jag är vrålhungrig! Ge mig lite av den där röda grytan!” Jakob svarade: ”Okej, men lova först att jag får ditt arv.” ”Jag bryr mig inte om arvet”, fnös Esau, ”du kan få det. Ge mig maten bara!” Tycker du att det var smart av Esau att säga så? Nej, det var det inte. Esau bytte bort något mycket värdefullt bara för en liten skål med mat.

När Isak hade blivit gammal blev det dags för honom att välsigna sin äldste son. Men Rebecka hjälpte Jakob, som var yngst, att få välsignelsen. När Esau fick reda på det blev han rasande, och han började planera att döda sin bror. Isak och Rebecka ville skydda Jakob och sa därför till honom: ”Gå till din morbror Laban, och stanna där tills Esau har lugnat ner sig.” Jakob gjorde som hans föräldrar sa – han flydde för sitt liv!