I Egypten började man kalla Jakobs familj för israeliter. Efter att Jakob och Josef hade dött började en ny farao att styra över landet. Han blev rädd när han såg hur många och hur starka israeliterna höll på att bli. Därför tvingade han dem att arbeta som slavar. De skulle tillverka tegelstenar och slita hårt ute på fälten. Egyptierna gjorde det svårare och svårare för israeliterna, men israeliterna blev bara fler och fler. Farao tyckte inte alls om det och befallde att alla nyfödda israelitiska pojkar skulle dödas. Så hemskt det måste ha varit, eller hur?

En israelitisk mamma som hette Jokebed försökte skydda sin söta lilla pojke genom att lägga honom i en korg och gömma den i vassen vid Nilens strand. Hans storasyster Mirjam höll sig sedan i närheten för att se vad som skulle hända.

Faraos dotter kom ner till floden för att bada, och hon hittade korgen. När hon såg på den gråtande lilla bebisen tyckte hon synd om honom. Mirjam gick då fram och frågade: ”Vill du att jag hämtar någon som kan amma honom åt dig?” När faraos dotter sa ja gick Mirjam och hämtade sin mamma, Jokebed. ”Ta hand om barnet och amma honom åt mig. Jag betalar dig för det”, sa faraos dotter.

När pojken blivit större tog Jokebed med honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. Mose växte upp som en prins och kunde ha fått allt han pekade på. Men han glömde aldrig Jehova. Han visste att han egentligen inte var egyptier, utan israelit. Och han valde att tjäna Jehova.

Mose var 40 år när han bestämde sig för att hjälpa sitt folk. En dag såg han hur en egyptisk man slog en israelitisk slav. Då slog Mose egyptiern så hårt att han dog. Sedan gömde han kroppen i sanden. Men farao fick reda på det och försökte döda honom. Då flydde han till landet Midjan, och där fortsatte Jehova att ta hand om honom.