När det blev matbrist i Israel flyttade en kvinna som hette Noomi med sin man och sina två söner till Moab. Men Noomis man dog. Sönerna gifte sig med moabiterna Rut och Orpa. Men tragiskt nog dog även sönerna efter ett tag.

Tiden gick och Noomi fick höra att det inte längre var matbrist i Israel, så hon bestämde sig för att flytta hem. Rut och Orpa följde med. Men när de hade kommit en bit på vägen sa Noomi: ”Ni har varit goda hustrur till mina söner och bra svärdöttrar till mig. Jag vill att ni gifter om er. Gå hem till Moab igen.” De svarade: ”Vi älskar ju dig. Vi vill inte lämna dig.” Men Noomi fortsatte att be dem att gå hem. Till slut vände Orpa tillbaka, men det gjorde inte Rut. Då sa Noomi: ”Orpa är på väg hem till sitt folk och sina gudar. Följ med henne, och gå hem till din mamma.” Men Rut ändrade sig inte, utan sa: ”Jag tänker inte lämna dig. Ditt folk ska bli mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.” Hur tror du Noomi kände sig när hon hörde det?

Rut och Noomi kom fram till Israel i början av kornskörden. Rut gick till ett fält som tillhörde Boas, som var son till Rahab. Där samlade hon ax som hade lämnats kvar. Boas hörde talas om att Rut var en moabitiska som lojalt hade stannat kvar med Noomi. Han sa till sina arbetare att lämna kvar lite extra på fälten till Rut.

På kvällen frågade Noomi Rut: ”Vilket fält arbetade du på i dag?” Hon svarade: ”På Boas fält.” ”Han är släkt med min man”, svarade Noomi. ”Fortsätt att arbeta på hans fält med de andra flickorna. Där är du säker.”

Rut fortsatte att arbeta på Boas fält under hela skörden. Han såg hur hårt Rut arbetade och att hon var en underbar person. På den tiden sa lagen att om en man dog utan att ha fått någon son skulle en släkting gifta sig med änkan. Så Boas gifte sig med Rut. De fick en son som hette Obed, som senare blev farfar till kung David. Noomis vänner blev överlyckliga och sa: ”Först gav Jehova dig Rut, som har varit så snäll mot dig. Och nu har du dessutom fått ett barnbarn. Tacka och prisa Jehova!”