Under torkan sa Jehova till Elia: ”Gå till Sarefat. Där finns det en änka som kommer att ge dig mat.” När Elia kom fram till stadsporten såg han en fattig änka som samlade ved. Han bad henne om lite vatten, och när hon var på väg för att hämta det ropade han: ”Var snäll och ge mig lite bröd också.” Men änkan sa: ”Jag har inget bröd åt dig. Mitt mjöl och min olja räcker bara till att göra lite mat till mig och min son.” Elia lugnade henne: ”Om du ger mig lite bröd så lovar Jehova att mjölet och oljan inte ska ta slut förrän det börjar regna igen.”

Så änkan gick hem och bakade bröd till Elia. Och precis som Jehova hade lovat hade änkan och hennes son mat under hela torkan. Krukorna med mjöl och olja blev inte tomma.

Men sedan hände något fruktansvärt! Hennes lille son blev så sjuk att han dog. Förtvivlat bad hon Elia om hjälp. Han tog barnet ur hennes famn och bar upp honom till ett rum på övervåningen i huset. Han lade pojken på en säng och bad: ”Jehova, snälla, ge pojken liv igen.” Här bad Elia om ett alldeles speciellt underverk, för så vitt vi vet så hade Jehova aldrig uppväckt någon förut. Dessutom var änkan och hennes son inte ens israeliter.

Men Jehova lyssnade på Elia, och pojken började andas. Han hade fått liv igen! ”Titta!” ropade Elia. ”Din son lever!” Mamman blev överlycklig och utbrast: ”Du är verkligen en profet från Gud. Du säger det Jehova vill, och allt du säger blir sant.”