Människorna i den assyriska staden Nineve var väldigt onda. Jehova sa till profeten Jona att gå dit och säga åt dem att ändra sig. Men Jona flydde åt rakt motsatt håll – han gick ombord på ett skepp som skulle segla till Tarsis.

När skeppet var ute till havs blåste det upp till storm. De stora skummande vågorna gjorde sjömännen livrädda. De bad till sina gudar och ropade: ”Varför händer det här?” Till slut klämde Jona fram: ”Allt är mitt fel. Jag flyr från ett uppdrag som Jehova har gett mig. Kasta mig överbord, då kommer det att sluta storma.” Sjömännen ville inte kasta Jona i havet. Men han fortsatte att säga åt dem att göra det. Så de kastade honom i vattnet, och genast lade sig stormen.

Jona trodde att han skulle dö. Han sjönk djupare och djupare ner i havet. Han bad till Jehova, och då lät Jehova en stor fisk sluka honom. Men han överlevde, och inne i fiskens mage bad han: ”Jag lovar att jag alltid ska lyda dig.” Jehova lät Jona sitta trygg i fiskens mage i tre dagar innan den spottade upp honom på torra land.

Jehova hade räddat Jona, men Jona hade fortfarande kvar sitt svåra uppdrag. Jehova sa till honom att gå till Nineve, och den här gången lydde han. Han gick dit och sa till de onda människorna: ”Om bara 40 dagar ska Nineve förstöras.” Då hände något oväntat – nineviterna lyssnade och blev goda! Kungen i Nineve sa till sitt folk: ”Ångra er och vänd er till Gud. Då kanske han låter oss leva.” När Jehova såg att folket hade ändrat sig, bestämde han sig för att inte förstöra Nineve.

Men Jona blev jättearg för att staden inte blev förstörd. Tänk bara: Jehova hade visat medkänsla och tålamod med Jona, men Jona visade ingen medkänsla med nineviterna. Han gick ut utanför Nineve och satte sig i skuggan av en flaskkurbitsväxt och surade. Sedan dog växten, och Jona blev ännu argare. Jehova sa då: ”Du tyckte synd om växten. Så varför skulle inte jag tycka synd om nineviterna och visa dem medkänsla så att de får leva?” Människorna i Nineve var värda mer än alla växter i världen.